Reflektion:
Idylliskt
Två poler och ett enfrågeparti ger icke-socialistisk majoritet.
av Lars Tobisson
Småleende läser jag om sökandet efter en borgerlig identitet (Sökes: Borgerlig identitet, Neo nr 2 2015). Så idylliskt!
Annat var det på 1970-talet, då de nyblivna koalitionsbröderna Gösta Bohman och Per Ahlmark nästan dagligen for ut i gräl av närmast fornnordisk karaktär, alltmedan Olof Johansson slipade knivar bakom Thorbjörn Fälldins breda rygg. Då borgerlig samverkan var mycket mer populär bland väljarna än hos den liberala partistrategen, som hellre ville samarbeta vänsterut.
Det var inte bättre förr. Den största landvinningen under Reinfeldteran var det förtroendefulla samarbete som utvecklades och som till skillnad från tidigare borgerliga regeringsperioder höll tiden ut. Vilken kontrast mot den tid då Socialdemokraternas främsta trumfkort var den borgerliga splittringen!
Den stora förändring som skett i partimönstret är, som Viktor Barth-Kron påpekar, att Socialdemokraterna inte kan räkna med att regera ensamma längre. Förr hade vi länge ett stort socialdemokratiskt parti som styrde med det lilla kommunistpartiet som stöd och på den andra sidan tre borgerliga partier som växlade i storleksordning kring +/- 15 procent.
Nu har vi en ordning med två rätt stora partier, som utgör poler i ett kraftfält, där ett stort antal mindre partier – med ett undantag – bestämmer sin plats i förhållande till de två.
Undantaget är förstås Sverigedemokraterna, som bara har en enda tanke i huvudet och inte passar in någonstans. Men man blir inte av med dem bara genom att låtsas som om de inte finns. Deras existens innebär ju faktiskt att Sveriges riksdag har en icke-socialistisk majoritet. Inte borgerlig – främlingsfientlighet är inte borgerligt. Men inte heller socialistisk.
Förutsättningarna för Alliansens återkomst som regering är därmed goda. Vem ska man då vända sig till? Jag gillar Göran Hägglunds ansats med verklighetens folk. De är i alla fall fler än de proffstyckare som kan tänkas rynka på näsorna.
Politikens innehåll då? Jag tror det är viktigt att använda tiden i opposition till att återfinna sina positioner. Det parti som vänder sig till nya väljargrupper förlorar lätt fler ur sina gamla. Triangulering tröttar. Se bara hur tomt det blev mot slutet i alliansregeringens påse för nya idéer.
Men viktigast för utvecklingen av en borgerlig identitet är ändå att vårda och fördjupa samarbetet i Alliansen. Inget har gjort mig så hoppfull om framtiden som de tre övriga partiledarnas närvaro, när Anna Kinberg Batra valts till moderatledare i början av året.
Artikeln publicerad i Neo #2 – 2015
Om man sitter i en sjunkande båt, är då att peka på vikten av att först och främst täta läckan i skrovet ett tecken på att man ”bara har en enda tanke i huvudet” eller på att man kan se grundproblemet och kan prioritera?