Krönika:

Ideologiernas återkomst

av Sylvia Bjon

Jag ska erkänna att jag redan, undermedvetet, begravt ideologierna och antagit att vi till tidens ände får se de stora partierna stå och trängas i mittenfåran. Jag trodde det enda spännande retoriska momentet vid varje riksdagsval skulle vara att höra hur partierna tänker triangulera den här gången.

Ja, ni minns trianguleringens decennier: Först skulle socialdemokratin vara ny, som i New Labour, och mycket riktigt fick vi en ny marknadssocialliberalism här i Finland också. Sen kom trianguleringen från högerhåll i hela Norden, då högerpartier och moderata i kör ville kalla sig för arbetarpartier.

Till sist visste ingen varken ut eller in längre. Vinnarna blev de nya populistpartier som fyllde vakuumet i ytterhöger- och yttervänsterkanterna samtidigt, som Sannfinländarna, med sin påpassliga blandning av vänsterkonservatism med högernationalistisk klangbotten.

Men jag fick fel då jag trodde den utvecklingen var beständig.

Fyra år med en bred koalitionsregering i Finland har gjort plats för ideologiernas återtåg. När valprogrammen presenterats inför riksdagsvalet i Finland i vår är högern och vänstern tillbaka i den ekonomiska politiken. Skattesystemet, som länge administrerats i samförstånd och med minimala justeringar, är plötsligt föremål för intensiv och ideologisk debatt kring frågor som progressivitet och arvsskatt. I centrum för den pågående vårdreformen, en av de stora valfrågorna, står frågan om offentlig och privat service.

Länge har andra skalor ersatt skillnaderna mellan höger och vänster, och de har inte heller försvunnit. Till exempel har familjepolitik skiljt mellan värde-konservativa och värdeliberala, och de turbulenta åren i EU har skiljt ut partier enligt deras förhållningssätt till euroområdet och en tätare politisk integration. Också invandring och miljöfrågor har varit vattendelare.

Under hela 00-talet var höger och vänster begrepp som till varje pris skulle undvikas. Partierna hittade hellre på närapå vilka andra ord som helst: ”vi är utåtriktade och de är inåtriktade”, kunde det heta, eller framåt och bakåt, uppåt och neråt.

De här omskrivningarna har inte försvunnit, men den traditionella högern och vänstern gör comeback på två områden: den ekonomiska politiken och utrikespolitiken.

Det senare på grund av Ryssland. Samlingspartiet och Svenska folkpartiet har gått hårt åt Ryssland, och Vladimir Putin i synnerhet. De rider tydligt på den geopolitiska vågen som sprider sig kring Ukraina. De talar för Nato och säger i mer eller mindre tydliga ordalag att det inte går att lita på Putins Ryssland. Den socialdemokratiska utrikesministern representerar å sin sida en traditionell syn som rått på vänsterkanten, att man ska samtala med Ryssland, hålla sig utanför motsättningar och inte själv gå i bräschen för -alliansbildning. Likadant profilerar sig Centern, det tidigare Kekkonenpartiet som blivit stort igen med en mera företagardriven profilering och leder opinionsmätningarna.

Delvis går vi nu tillbaka i tiden. I det geopolitiska sammanhanget är det skrämmande. Men inför valrörelsen finns äntligen förutsättningar för att väljarna ska få se skillnader och en debatt som är allt annat än slätstruken.