Eva Hamilton, SVT:

”Ibland får vi vara lite fåniga”

Gärna vintips och underhållning, men ingen barnprogramledare som knarkar. Ett mediebolag i allmänhetens intresse får de flesta beslut hårdgranskade.

av Mattias Svensson

 

Tavlan är det första man märker i rummet. En stor målning av Peter Dahl från 1970, Färgteve och konjak till kaffet, som enligt uppgift föreställer bland annat dåvarande tv-chefen Sam Nilsson. Välklädda par bänkade i finrummet med kaffe och avec. På skärmen: Lennart Hyland. Så firades helgkväll i många svenska hem, med tv:n i finrummets blickfång.

Det är nya tider nu, 1970 hade Sverige precis fått sin andra tv-kanal. I dag konkurrerar Sveriges Television med 200 andra kanaler.

Då som nu engagerar SVT. När jag träffar Eva Hamilton, vd sedan 2006, en solig majdag på hennes kontor med en kuddrik soffa under målningen, utmärkelser på väggarna och ett antal tv-skärmar att titta på från skrivbordet och soffgruppen, så pratar alla om barnprogramledaren Ola Lindholm och konsekvenserna av att han misstänks för att ha tagit narkotika. Tidigare under våren har debatten rasat på kultur- och debattsidorna om public service-uppdraget ska vara brett eller smalt. Är verkligen schlagerfinalen och Dobidoo public service?

Diskussionen pågår också i tv-huset, påpekar Eva Hamilton. Den handlar om allt ifrån att räkna om utgifter i antalet tv-licenser för att återkoppla till ansvaret mot svenska folket, till att försöka minska på flygresor och koldioxidutsläpp.

– Våra nyhetsredaktioner är uppfostrade att ifrågasätta alla auktoriteter inklusive sina egna chefer, och gör det högt och ljudligt och offentligt.

En sak jag undrar är om tv:n fortfarande står där mitt i vardagsrummet. En del vänner och bekanta har gjort sig av med apparaten helt. Det är än så länge ingen märkbar trend, får jag veta. Tv-tittandet förra året, 2010, var det högsta någonsin i antal sedda minuter. I år kommer dock det traditionella tv-tittandet att minska något, medan datortittandet ökar i nästan motsvarande grad.

Än så länge håller dumburken alltså ställningen. SVT har för första året sedan monopolet föll stärkt sin, både i andel tittare och i kvalitetsrankning, vilket Eva Hamilton rankar som sin största framgång som vd, ihop med att ha fått ekonomin i balans efter ett omfattande saneringsprogram. Så vad tänker hon som är mitt i verksamheten, om debatten kring Sveriges Television?

Vad är public service för dig?

– Public service är att förmedla ett publicistiskt innehåll som inte har några baktankar, inga kommersiella budskap, målgrupper eller politiska avsikter. Att förmedla ett budskap enbart av övertygelsen att det här är intressant, det är roligt, du kan ha nytta av det, det finns en relevans. Ingen annan medieorganisation eller mediebolag har den friheten eller förmånen. Det är public service för mig.

Betyder det att du ser SVT och SR som den ensamma leverantören av public service i tv och etern?

– Ja, per definition är vi ensamma. Däremot är vi inte ensamma om att leverera kvalitet eller utbud som kan ge grund för ett demokratiskt samhälle. Men public service är en förvaltningsform, en finansieringsform och ett uppdrag som vi är ensamma om.

Anders Borg skrev en bok om public service-ideologin på den tiden han teoretiserade på nittiotalet. Han beskrev den som att ge folk vad de behöver, inte vad de vill ha. Hur mycket finns den här lite paternalistiska, uppfostrande delen i public service-uppdraget?

– Vi försöker komma ifrån den.

Men den har funnits?

– Oh, ja! Den finns fortfarande. Häromdagen hade vi som diskussion om vi kan rekommendera viner i samband med att en kock går igenom hur man lagar god och nyttig mat inför helgen. Då finns det nästan en sorts instinktiv känsla att ”nej men vänta, är inte vi public service?”

– Då menar jag att även om man är public service måste det finnas en insikt om att svenska folket är vuxet nog att själv bestämma om man ska dricka vin till helgmaten eller inte.

Kommer ni i så fall att pröva viner från andra leverantörer än Systembolaget?

– Ingen aning, jag tror inte att vi har satt några regler för det (skratt).

Jag tänker på att SVT:s uppdrag är lite liknande Systembolagets. Ni håller er med ett utbud som medelklassen är väldigt nöjd med och har samtidigt ett uppdrag att uppfostra alla andra. 

– I retoriken kring public service förväntas det ofta att vi ska vara det uppfostrande mediet. Vi ska vara den som gör det de andra inte vill göra, av lönsamhetsskäl. Det ställer jag fullt och fast upp på.

Men ni gör även populära program, vilket många menar inte är public service.

– Om public service ska göra skillnad – påverka värderingar eller uppmuntra demokrati eller valdeltagande eller hög allmänbildning – så sker inte detta enbart genom program som Agenda, K-special och Babel.

– I program som Gokväll eller i morgonsoffan resoneras det om nya filmer, om nya böcker, om fotoutställningar och anslag till museer och konserthus. En väsentlig del av deras utbud är kultur utan att man tänker på dem som kulturprogram. Det är också public services uppgift. Vi ska kunna göra program där man får en massa kultur så att säga på köpet.

Vilka är de viktigaste värderingarna?

– Jag kan räkna upp en massa ideal, men vad som först kommer upp i huvudet på mig handlar om opartiskhet. Inte i ett enskilt inslag eller i en enskild intervju, men sammantaget. Ett program ska i möjligaste mån avspegla den sammansatta verkligheten, mångfalden, en konflikt. Även den part som man kanske instinktivt tycker minst om som journalist ska få leverera sitt bästa argument i sändningen.

En av de första sakerna du fick ta itu med som vd var en kritik mot en Kuba-kväll hösten 2006. Där gav du kritikerna rätt. Det var en ensidig skildring och Kuba kom inte fram som den diktatur det är. Har SVT varit för vänstervridet eller var det ett olycksfall i arbetet tycker du?

– På 60-talet och 70-talet var nästan alla svenska medier uttalat socialdemokratiska eller vänstervridna. Titta på Dagens Nyheter, denna borgerligt ägda tidning, med Olof Lagercrantz till exempel. Det var en samhällsanda. SVT är en del av det svenska samhällsklimatet och kommer inte att vara oanfrätt över tid.

Är det likadant i dag?

– Vi mäts ju ständigt, senast häromdagen kom Kent Asps undersökning av valet. Om jag minns rätt hade Rapport varit aningen mera åt Alliansen och Aktuellt hade varit aningen mer åt det rödgröna. Ändå låg vi nästan mitt på skalan. Vi brukar komma oerhört väl ut ur sådana här mätningar.

Men lever inte värderingarna kvar från den stora rekryteringen kring -68?

– Det parti som sitter i opposition tycker ofta att vi favoriserar det som sitter vid makten. Moderaterna tyckte tidigare att vi missgynnade dem till förmån för Socialdemokraterna och vice versa i dag.

– Den som sitter på makten har större sändningsyta, så är det. Vad en statsminister säger är intressant. Så det var ganska nyttigt med regeringsskifte. Plötsligt såg Moderaterna att det inte var ingrodda värderingar som satt i väggarna på SVT. Det var en praktisk följd av nyhetsvärdering.

Politiskt engagemang hos anställda, vad har ni för policy där?

– Vi har strikta regler. Om våra nyhetsmedarbetare ska hålla på med politik i rutan ska de inte vara medlemmar i något parti. De ska helst inte uppträda i demonstrationer och ska ha gott omdöme när de kommenterar olika saker på Facebook.

– Ibland kan vi göra nästan rigida saker, som när Karin Hübinette inte fick vara kvar som programledare för Aktuellt och Agenda [när hennes syster Hillevi Engström blev arbetsmarknadsminister 2010]. Vi ville inte i onödan utsätta oss för att bli misstänkliggjorda, för det blir vi i alla fall. 

Nu diskuteras att Ola Lindholm, programledare för bland annat tävlingsprogrammet Wild kids, har stängts av efter att han riskerar åtal för att ha testat positivt för kokain. Bland annat är folk upprörda över att hans tv-inslag plockas bort från webben, att SVT städar undan allt han medarbetat i. Hur resonerar ni där?

– Alltså, så var det ju inte riktigt. Han har en timeout därför att vi inte vågar gå i god för att han kommer att vara ett föredöme för barn. Programledare för barn får inte förknippas med knark. Eftersom programmen inte kommer att sändas försvinner de från vår webb. Däremot finns det en massa bilder kvar på Ola i våra arkiv och på webben.

Vad är problemet här egentligen, är det den offentliga uppmärksamheten eller är det beteendet? Han kan ju inte vara den ende anställde som provat droger?

– Nej, men är man programledare för barn så ställs det lite annorlunda krav än om man är skådespelare i actionfilmer. Bolibompa och Barnkanalen upplevs som väldigt trygg, det framkommer i alla undersökningar och när jag talar med föräldrar. Barnen får lära sig schysta saker, det är väldigt lugnt att sätta dem där.

Vad innebär det att programledarna inte får göra?

– Ja, du. Det är en bra fråga. Programledare som riktar sig mot barn ska kunna framställas som och vara föredömen. De får i alla händelser inte bli förknippade med knark.

Men nu är ju Ola Lindholm, oavsett utgång, förknippad med knark?

– Visar det sig att han är oskyldig, fått kokain i kroppen på ett sätt som man själv inte medverkat till, då är vi jätteglada att hälsa honom tillbaka om han vill komma tillbaka, för det är en underbar person.

Men om han är skyldig är det kört?

– Jag tror inte att man ska döma folk för evigt. Vi har haft programledare som har åkt fast för fylla och de kommer tillbaka så småningom. Det finns en förlåtelse och tolerans vi ska stå för. Men det finns också ett ansvar att vara så starkt engagerad i barnfrågor som SVT är. Och det här gick över den gränsen.

I barnlitteratur diskuteras att man tar bort att folk röker, att folk dricker. Det är svårt att tänka sig farbror Nilsson i Madicken i en modern version. Har ni den diskussionen på tv också?

– Vi har Dubbelliv, en dramaserie som handlar om barn och föräldrar, föräldrarna skiljer sig och byter partner och det är min plastmamma och min plastmammas brorsas syster och så. Annat handlar om rökning och narkotika, inte bara med stora pekfingrar, utan problematiserande.

– Barnprogrammen skyggar alltså inte för livets ömtåligheter och svarta sidor. Tvärtom. Det talas om allt från mobbning till pedofili till föräldrars svårigheter att vara vuxna. Men du måste kunna lita på den där programledaren som nästan är som en storebror eller storasyrra.

När du tillträdde som vd så skrevs artiklar om personliga frågor om svart barnvakt. Ser du det som ett nödvändigt ont att en hög makthavare får den typen av granskning eller är det en del av journalistiken du inte tycker om?

– Ett skäl till att Sverige är så lite korrupt är just den här typen av krav på hög moral, på att efterleva lagar och regler. Sen kan vi journalister tappa proportionerna. Det finns inga människor som aldrig har visat svagheter, gjort fel eller gjort någonting olagligt och som varit en rättskaffens medborgare i alla lägen. Det måste finnas en ömsinthet. Ju äldre jag blir desto mer värderar jag egenskapen snällhet.

Apropå snällhet, det här att människor tvingas betala för era tjänster via tv-licensen, hur känns det?

– Det finns ju ett mått av frivillighet. Har du ingen tv så behöver du inte betala. Det gillar jag. Och ska vi vara realistiska så är friheten egentligen mycket större. Vi har små möjligheter att kräva en tv-avgift av någon som absolut förnekar att det står en tv i vardagsrummet. Vi måste ha en legitimitet, folk måste vilja betala, annars funkar inte systemet.

Kan du tänka dig en mer frivillig finansiering?

– En variant är en betal-tv-lösning. De som vill ha SVT och Sveriges Radio betalar och man släcker kanalen för de andra. Jag är rätt övertygad om att en överväldigande del av den svenska befolkningen skulle betala ändå.

– Men då tappar man tanken att alla ska ha tillgång till materialet och dela kostnaden för att det är någonting som av samhället har ansetts vara önskvärt, nästan som ett universitet eller en skola.

Fri television, är det fortfarande er slogan?

– Ja. Vi funderade länge på om vi skulle säga din television i stället. Det är mycket smeksammare och lättare, det väcker inget motstånd. Fri television är mycket mera krävande. Också mera provocerande, det inser vi.

I vilken mening är ni fria?

– Vi strävar efter att vara fria från kommersiell påverkan. Det vill säga vi gör program utan produktplaceringar och utan medvetna köpbudskap. Vi har inte samarbeten med kommersiella aktörer som går ut på att man i handlingen eller miljön eller i valet av experter ska främja ett visst varumärke.

Jag var med i ett debattprogram och så tejpade de över kläder …

– Ja, och det kan nästan verka fånigt, men ibland får vi vara lite fåniga då.

Är det bara mot kommersiella aktörer ni strävar efter att vara fria?

– Politiskt likadant, förstås. Inför partiledarutfrågningarna i valet gjordes skuggutfrågningar för att ge rätt uppmärksamhet och vara rättvis i fördelning av ämnen. Alla fick någonting som de ville prata om och alla fick någonting som var lite besvärligt att prata om.

Samtidigt har ni en styrelseordförande tillsatt av regeringen, ni har finansiering och särställning som tillgodoses av lagar. Hur oberoende är ni av staten?

– Ja, det där är ju det klassiska dilemmat som alla public service-bolag möter. Och det har lösts ganska identiskt i västvärlden. En stiftelse mellan programbolaget och regeringsmakten eller riksdagsmakten och en styrelse som sköter det övergripande, men inte diskuterar programtitlar eller enskilda program. Finansiering som inte är beroende av statsbudgeten och därmed prövas av finansministern varje år.

Är det en modell som fungerar, tycker du?

– Jag har varit vd i fem år, jag har varit chef för nyheterna i tre-fyra år. Jag har aldrig blivit uppringd av en politiker, eller en politisk medhjälpare eller en politikers pressekreterare med en vädjan eller en kritik över någonting vi har gjort. Det tycker jag är ett gott betyg till den politiska världen.