Recension:

I dreamed I was a very clean tramp

Richard Hell

av Linda Skugge

”Men Richard Hell var ju bara en skön typ. Snäppet över Bez i Happy Mondays …”, säger en musikervän som ser mig läsa Hells självbiografi om musikkarriären under 70-talets punktid i New York.

Extremt kortfattat kan man summera det så här: Hell lärde känna Tom Verlaine sista året i skolan. Han var med i Television i ett år, sen i Johnny Thunders The Heartbreakers i ett år. Sedan lyckades han skriva Blank generation, en av de främsta punklåtarna.

Malcolm McLaren sägs ha träffat Hell i New York under det tidiga 70-talet för att sedan kopiera hans stil (den taggiga frisyren, de sönderklippta kläderna med säkerhetsnålar i) till sitt punkband Sex pistols.

Ja, Richard Hell är mest en skön typ och skriver extremt nedlåtande om tjejerna som inte ”deltog” under sex. Han verkar vara ett ägg men boken är en fin skildring av New York-konstnärerna som bodde där på 70-talet. Den extrema namedroppingen är kul. Kathy Acker, Susan Sontag, Patti Smith, Jerry Nolan, Dee Dee Ramone, Nancy Spungen och ”lowlife journalist Julie Burchill and slimy Tony Parsons” (fast man får ingen mer förklaring till detta hat, kanske de också ansåg att Hell bara var en skön typ?) och Sabel Starr (känd rock-groupie som sa det finaste Hell någonsin fått höra, hon lovade Hell att hon skulle suga av honom så fort han kände för det, i resten av hans liv).

Den här boken är underhållande även om killen ifråga mest är som en kendocka, en punk-Ken.