Anders Tengner

”I dag hade jag sagt andra saker till Siewert”

I boken Access all areas skildrar Okej- och Rocket- skribenten Anders Tengner sina möten med hård-rocksvärlden när den var som galnast, bullrigast och bäst. Och hatades av journalister och stats-tv.

av Mattias Svensson

 

Anders Tengner har skrivit boken Access all areas med osminskade interiörer från hårdrockens gyllene epok. Foto: Miroslav Sokcic

Anders Tengner har skrivit boken Access all areas med osminkade interiörer från hårdrockens gyllene epok. Foto: Miroslav Sokcic

Din tes i boken Access all areas är att du verkade under musikbranschens bästa år där på 1980- och början av 1990-talet. Vad menar du?

– När jag började kunde jag knacka på en logedörr och säga ”Hej, jag är från tidningen Poster” och bli välkomnad in. I USA var det bara att ringa skivbolagen och fråga om de hade några artister att skriva om.anders Tengner Access all areas intervju Mattias Svensson Neo nr 4 2011 fakta

– I dag är branschen styrd av managers som helt dikterar reglerna för hur artisten ska lanseras med restriktioner och fotoförbud. Man får plåta två låtar. Vi kunde följa tre-fyra konserter för att kunna knäppa när vi visste att det kom något häftigt.

Du bekämpade den där styrningen.

– Jag skrev under de där kontrakten med ”Kalle Anka” eller vägrade. Okej, där jag jobbade, var länge känd som den jobbigaste tidningen. Vi fick alltid undantag. I ett land utan kommersiell radio och tv hade vi närmast ett monopol på att lansera artister.

Du är självlärd i jobbet. Vad har det inneburit?

– Jag tror att det har gagnat mig. Går man Journalisthögskolan får man lära sig vissa regler som jag sket fullständigt i.

– De här grävande, undersökande, oberoende journalisterna som är måttstocken för journalistik, de ställde alltid de dummaste frågorna på presskonferenserna. Bara ute efter skiten. De gjorde att jag skämdes för att kalla mig journalist.

Hur såg du på din roll?

– Vi var snarare fansens förlängda arm, en del av branschen, som merchandise, musiken eller att spelas på radio och tv. Vi var alltid ärliga och ifrågasättande av musiken och manövrer, betydligt mer initierat än de där journalisterna, men vi gottade oss inte åt skit som att Mötley Crüe knarkade.

Vilken är den mest överdådiga bjudningen du upplevt?

– I hårdrocksväg var det Deep Purples lansering 1988 då hundratals journalister från Europa och USA flögs in och kläddes ut i medeltidsmundering för fest på ett slott med gycklare och tornerspel och lyxhotell. Det var då jag somnade under en intervju med Richie Blackmore.

Du hade inga dubier att låta dig bjudas på resor och fester av skivbolagen?

– Jag har aldrig känt mig styrd av det. Redan på min första resa när EMI bekostade en resa till USA 1984 för att se Scorpions så passade jag på att intervjua Bon Jovi som var förband och låg på ett annat bolag. På mina hundratals resor gjorde jag alla möjliga intervjuer, det var det som möjliggjorde att Okej hade så många bra reportage.

– Festerna och limousinerna var nice, men jag var alltid ute efter bra text och bra bilder. Fick jag inte det var jag inte rädd att bråka och skriva ner hela arrangemanget.

Kunde du vara kritisk i den situationen?

– Oh ja! När jag flögs ner för en lansering av Geri från Spice Girls i Italien fick vi så strikta förhållningsorder om 30 sekunders fotografering och liknande att hela min artikel bara handlade om kraven som fanns uppsatta på väggarna. Henne sket jag i!Anders Tengner Acess all areas intervju Mattias Svensson Neo nr 4 2011 citat

Vad tycker du om värnplikten?

– Sådär, haha. Jag var stridis när jag var liten, älskade vapen och kunde rita uniformer och såg fram emot lumpen.

Men när det väl var dags var det inte så roligt?

– Nej, det passade extremt illa. Jag fick ständiga uppskov men var tvungen att inställa mig. Sista gången missade jag möjligheten att träffa Madonna i USA.

– Då höll jag på att inte komma därifrån. Jag var tvungen att söka vapenfri tjänst. Det var ju samma fängelse det, fast sämre för då hade jag inte fått skjuta, haha. Till slut fick jag frisedel.

Många har sett klipp på dig från Siewert Öholms program Svar direkt. Där ljög du för att tona ner kritiken mot att ni publicerade reportage om WASP och deras blodiga show. Hur känns det så här i efterhand?

– Som helvete ljög jag. ”Vi skriver om musiken och jag tycker inte själv att den här showen är särskilt bra”, sade jag. Jävla bullshit! Jag tyckte det var ascoolt.

Var det nödvändigt att ta avstånd från så harmlösa saker?

– Det var ju rena inkvisitionen, gubbar och tanter, små barn och Staffan Hildebrand som ungdomens företrädare. Att det fick vara så partiskt i SVT. Vi hade en nystartad tidning, Rocket, och framför allt en av mina kolleger var rädd för bojkott om jag var för kaxig i tv. I dag hade jag sagt andra saker till Siewert.

Rocket och Okej gav en rätt osminkad skildring av rocklivet, inte bara bandens image och scenshower, utan även fylla och sex. Hade den typen av journalistik kunnat göras i dag, för ungdomar?

– Inte säkert. Vi körde tuttbilder på Samantha Fox och Sabrina och Dag Finn var naken. Vi fick inte ett kritiskt brev då från föräldrar eller andra. Det var helt okej! En annan värld jämfört med i dag.

I din bok klagas på radiomonopol, Sovjet betyder brödköer och förtryck, folk gillar USA för dess möjligheter och tycker att skandinaver och européer är lata. Hur mycket är det din attityd som lyser igenom?

– Jag har alltid varit Amerikavän. Sovjet var motsatsen, även om jag gillar ryssarna.

– Sedan är jag extrem motståndare till förbud, förmynderi och censur och sådant. Vi slet stenhårt för att avskaffa filmcensuren hela 1980-talet, framför allt i Rocket. Vi hyllade videovåldet som något positivt och fint. Bara för att jävlas, haha.

Anders Tengner intervju access alla areas Mattias svensson Neo nr 4 2011 Tengner om...

Artikeln publicerad i Neo #4 – 2011

Lämna en kommentar