Recension:

Hyenorna

Hanne Ørstavik

av Linda Skugge

Hanne Ørstavik Hyenorna recension Linda Skugge Neo nr 2 2014

Norska Siv får låna Sallys lägenhet i en kuststad i södra England. Hon är nyseparerad, självvalt barnlös, fyrtio år: halvvägs mot döden och känner sig som ett hårt, torrt skal. Observera att detta är hennes egna ord och ingen mans nedsättande ord om en kvinna på väg förbi medelåldern.

Medan Sally åker till Rom för att skriva poesi åker Siv, som också är författare, till England för att inte skriva. Tidigare var skrivandet som en stålvajer men nu har vajern börjat fransa sig och hon befinner sig i en brittisk kuststad för att undersöka hur hon är kopplad till världen utan den där skrivvajern. Hon ska ta reda på om det finns något som bara är hon själv.

”Hur skriva, därifrån. Kommer det att lösas upp, inte längre vara livsavgörande.”

Hon har skapat ett livsrum där skrivandet är navet men kan inte längre skriva. Allt handlar om att ta sig ut, likt en flipperkula och det har hon gjort genom att lämna allt bakom sig. Att skriva är inte längre vägen till liv.

Hyenorna är en roman om att vilja (måsta) vara ensam. Siv kommer fram till ”att vilja vara för sig själv. Vara ensam. Det kanske inte är något hon gör mot någon. (…) Ingenting hon måste gömma undan, skämmas över. Något abnormt, äckligt eller fult. Något fel, en defekt. En brist.”

Nej, det kanske bara är sådan hon är och hon blir helt lätt av tanken. Hon vill så gärna känna sig levande, bara känna något, innan hon dör och det är så vackert att jag får gåshud. Smärtsamt skriver hon om världen som bakom en skärm av glas, om oförmågan att nå fram.

Sally är mer självklar, är hon mer värd då? För att hon kan sätta sig på mopeden och bara susa iväg? Antagligen. Människor utan den där kokongen tenderar att vara mer värda, vara lättare att tycka om.

Siv kan inte rufsa killen i håret ”eller bara knacka honom på axeln och säga hej. Bara det. Hej. Du kan inte. Det finns inte. Det finns ingen möjlighet.”

Varför är Siv så ensam, varför uppstår inga möten? Texten skär som rakblad.

Hyenorna är en roman om att få ha sin sexualitet ifred, att även få vara asexuell – ifred. Om att leva med den där kuken som alltid ville, varför räckte det inte med en kram?

Hyenorna är också en roman om ätstörningar, där maten är skammen över att ha ett behov, där maten är en liten djävul, begäret och förtappelsen, något okontrollerat, och vi får lära oss om hur Byron, Wittgenstein, Nietzsche, Kant, Kafka och Rilke också avskärmade sig från maten och inte lät andra äta tillsammans med dem.

Siv vill bara få höra att hon duger, utan att behöva göra. Att de som står henne allra närmst bara accepterar henne som hon är.

Hanne Ørstavik är helt klart det mest spännande namnet i norsk litteratur just nu. Nu väntar jag bara på att något svenskt förlag även översätter Tomas Espedals Bergeners (fast medan jag väntar kommer jag med all sannolikhet att läsa hans bokmål).

Artikeln publicerad i Neo #2–2014

Lämna en kommentar