Huvudlöst borgerligt agerande
Alliansregeringen förlorade valet. Men det hade inte behövt gå så. Hans Bergström berättar historien om hur svensk borgerlighet hade kunnat behålla både väljare och mycket av makten – om den hade haft huvudet med sig.
av Hans Bergström
”Svenska folket har röstat för ett regeringsskifte och en ny politisk inriktning. En ny regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet de gröna står i dag redo att axla uppgiften.”
Stefan Löfvens regeringsförklaring från den 3 oktober inleds med två lögner. Svenska folket har inte röstat för något skifte till en vänsterregering. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet nådde i år den lägsta väljarnivån sedan ”kosackvalet” 1928, tangerad endast av förra valet, 2010.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet har anledning att känna stor besvikelse över väljarstödet, särskilt givet förväntningarna. De icke-socialistiska partierna erhöll 52 procent av rösterna och 54 procent av mandaten i riksdagen. Inte heller har Socialdemokraterna och Miljöpartiet fått något väljarmandat att ”axla uppgiften”. De båda nu regerande partierna erhöll 37,9 procent av rösterna och sitter på endast 138 av 349 mandat i den nya Riksdagen.
Sanningen är att vänstern utan förtjänst har getts regeringsmakten av Alliansen, som också har bidragit till att den i grunden pragmatiske Löfven tvingats ta större hänsyn till extrempartierna till vänster än vad han egentligen hade velat.
Låt mig ge ett kontrafaktiskt scenario för hur de i svensk politisk historia betydelsebärande månaderna augusti-oktober 2014 alternativt hade kunnat hanteras från Alliansen.
Lördagen 16 augusti
Fredrik Reinfeldt håller sitt sommartal. Han beskriver hur Sverige har gått unikt starkt genom den ekonomiska kris som härjat i Europa. Statens skuldbörda har gått kraftigt ner, samtidigt som de arbetande fått betydande ökningar av sina reallöner. En klok och stadig politik från Alliansregeringen ligger bakom. Men Sverige förblir sårbart. Vi är ett litet land i en stor och böljande världsekonomi, nu också med krig i vårt östra närområde. Ta inte risken att rösta in ett vänsterstyre, där partier till vänster om socialdemokratin får betydligt mer att säga till om än förr! Jonas Sjöstedt ropar högt, men han tiger still om att han var medlem i Kommunistisk Ungdom ännu efter Berlinmurens fall. Miljöpartiet har förflyttat sig till att nu ha i stort sett samma program som Vänsterpartiet. ”Det är inte samma miljöparti som vi lärde känna under Maria Wetterstrand. Och Schyman bränner hundralappar – vill vi ge henne makt över skötseln av svensk ekonomi?”
Torsdagen 21 augusti
Reinfeldt lägger i tv:s utfrågning ut sin linje i regeringsfrågan. ”Om Alliansen får majoritet, då fortsätter vi i fyra år till. Om de rödgröna får majoritet, då avgår vi genast och överlämnar regeringsledningen till Stefan Löfven. Om utgången blir oklar, så att ingen får majoritet, då kommer jag att ta ett djupt samtal med Stefan Löfven om hur vi bäst hanterar situationen. Sverige måste kunna styras under utmanande år även då. Men det går inte att ha en formel på förhand för detta. Valet i sig kan ge helt nya utgångspunkter, som vi inte känner i dag. Jag ansluter mig här helt till vad Stefan Löfven har sagt.”
Söndagen 24 augusti
Reinfeldts sommartal har följts av en veckas diskussion kring Vänsterpartiets rötter och Miljöpartiets förflyttning vänsterut, och dess hot mot kärnkraft och flyg, samt vilken makt dessa två partier skulle kunna erövra. Nu håller Reinfeldt ännu ett tal. Nytt är att Reinfeldt lanserar sin avsikt att låta kommunerna själva bestämma via sina ordningsstadgor huruvida tiggeri på offentlig plats skulle vara tillåtet eller inte. ”Tiggeri löser inga problem för de individer som tigger; vi ska fortsätta arbeta intensivt inom EU för att ett land som Rumänien tar sitt ansvar. Men det finns också en annan aspekt; en stad bör ha rätt att upprätta regler som främjar trivsel och livskvalitet i det gemensamma rummet. Sådana ordningsstadgor bör i fortsättningen inte kunna underkännas av Länsstyrelsen. Lokalt självstyre bör i det här avseendet få råda. Motsvarande reform har under moderat ledning nyligen genomförts i Norge.”
Valdagen 14 september
Gapet mellan Alliansen och de tre socialistiska partierna reducerades under loppet av valrörelsen till en enda procent, 43 procent för Alliansen och 44 procent för de rödgröna. Moderaterna återtog med Reinfeldts initiativ de sista veckorna åtskilliga av sina väljare som hade lutat åt Sverigedemokraterna. De senare fick 9 procent
Måndagen 15 september
Fredrik Reinfeldt konstaterar i ett uttalande att ingetdera blocket har fått majoritet och att han därför, i enlighet med vad han sa under valrörelsen, nu ska ta kontakt med Stefan Löfven för att samtala om det parlamentariska läget. Detta samtal äger rum tisdag den 16 september. Reinfeldt lägger till att alla ansvariga partier bör ta några dagar för att smälta valutgången och dess konsekvenser.
Det är också rimligt att avvakta det slutliga valresultatet på torsdag, särskilt som marginalerna är små. ”Det rör sig ändå om ca
300 000 ännu oräknade röster, som bör behandlas med samma respekt som alla andra röster.”
När valresultatet är meddelat, framträder statsministern och förklarar att hans regering kanske skulle kunna fortsätta, men att han likväl har bestämt sig för att lämna in sin avskedsansökan dagen därpå, i syfte att öppna för mer förutsättningslösa samtal om bästa regeringslösning.
Fredag den 19 september
Talmannen tar emot och beviljar statsministerns avskedsansökan samt förklarar att han efter samtal med de vice talmännen kommer att lyssna på alla partiers företrädare måndag den 22 september.
Tisdag den 23 september
Talmannen håller presskonferens för att förklara tågordningen. Han är ännu inte beredd att ge något sonderingsuppdrag. Den regering han föreslår måste ha förutsättningar att sitta mer än några få veckor. Eftersom budgeten enligt Riksdagsordningen ska framläggas redan kort tid efter att en ny regering tillträtt, bör det kunna göras troligt att en sådan regering kan få igenom sin budget i riksdagen, samt har rimliga förutsättningar för att kunna regera. Den som väljs till statsminister ges därmed stora befogenheter, däribland makten att utlysa nyval. Den parlamentariska basen måste därför klarläggas.
Onsdag den 24 september
De fyra alliansledarna håller gemensam presskonferens. De förklarar att de efter åtta år med alliansstyre är beredda att låta Stefan Löfven forma en regering. Det parlamentariska läget är besvärligt, men det rymmer samtidigt möjligheten att få till stånd breda, stabila överenskommelser i frågor som är i stort behov av långsiktig klarhet. Det gäller stärkt försvar, en energipolitik som ger utrymme för ny och säkrare kärnkraft samt villkor för ett företagande inom tjänstenäringarna som bidrar till mångfald, innovationskraft och svensk tjänsteexport. Skattereformens principer bör också värnas, liksom pensionsöverenskommelsen. Bromma flygplats, som är viktig för näringslivet i en mängd landsortsstäder, ska bevaras. Förbifart Stockholm fortsätta byggas. Ett Sverige med tillväxt kan inte gå in för en politik som är fientlig mot transporter och elektricitet.
För det fall Stefan Löfven förklarar sig inriktad på breda och stabila uppgörelser i dessa frågor, är Allianspartierna beredda att släppa fram en regering Löfven och lägga ner sina röster. Det gäller dock endast om han avser bilda en socialdemokratisk enpartiregering. Eftersom Miljöpartiet, liksom Vänsterpartiet, har en helt annan syn på försvaret, energipolitiken, skattepolitiken, tjänsteföretagande, pensionsöverenskommelsen och de nämnda infrastrukturfrågorna, skapar det mer komplikationer än fördelar att de ingår i den regering vars ansvar det blir att säkra stabila överenskommelser över blockgränsen. Alliansen kommer därför att rösta nej för det fall talmannen skulle nominera Stefan Löfven som statsminister, med avsikt att forma en regering med Miljöpartiet.
Torsdag den 25 september
Den offentliga debatten har upptagits av hur en regering Löfven ska få igenom sin budget. Allianspartierna håller nu ny presskonferens för att meddela att de visserligen kommer att lägga fram sin redan förhandlade, egna, budget – och hoppas på sakliga samtal i Finansutskottet kring den och regeringen Löfvens budget. I en slutvotering mellan en alliansbudget och regeringens budget avser man dock att lägga ner sina röster. Detta av två skäl. Dels vill man inte ge Vänstern och Miljöpartiet extra förhandlingsmakt i förhållande till en Löfven-regering som arbetar för samförstånd över blockgränsen. Dels är det rimligt att Löfven-regeringen, om man nu låter den tillträda, också ges chansen att pröva sin politik för jobb och tillväxt under en tid. Sedan får svenska folket bedöma hur det gick. Ett villkor för att släppa fram en enpartiregering Löfven och även dess första budget är dock att den nya regeringen lovar förhandla fram blocköverskridande och långsiktigt stabila överenskommelser i de tidigare nämnda frågorna, däribland företagande inom vård, skola, omsorg.
Lördag den 27 september
Efter en ny runda med partiledarna kan talmannen konstatera att det finns underlag i Riksdagen för att föreslå Stefan Löfven som statsminister med uppgift att bilda en regering med företrädare för Socialdemokraterna. Efter allianspartiernas deklaration kan en sådan regering få igenom sin första budget i riksdagen, utan att det fordras några förhandlingar från Löfven med andra partier, ej heller Vänsterpartiet.
Fredag den 3 oktober
Stefan Löfven avger sin regeringsförklaring för en ren Socialdemokratisk regering. Utöver löften om ökade insatser mot ungdomsarbetslösheten, och insatser för ”återindustrialisering av Sverige”, markerar den nye statsministern vikten av stabila, blocköverskridande överenskommelser om försvaret, energipolitiken, tjänsteföretagande och åtgärder för tillväxt.
December 2014
Fredrik Reinfeldt meddelar att han avgår som partiledare på nästa moderatstämma.
Ja, så ungefär kunde det också ha skötts.
I vissa historiska skeden har det extra stor betydelse hur ledande personer väljer att agera: enligt mekaniska förhandsformler som stämmer dåligt med det verkliga läget eller med kloka överraskningar som tar vara på möjligheter i momentet. Hösten 2014 var ett sådant formativt moment i Sverige. Alliansen agerade huvudlöst i varje led. Mest oansvarigt var att dess ledare valde att avgå redan på valnatten och därmed gjorde Alliansen bokstavligen huvudlös.
Begreppet ”formativt moment” är väl analyserat inom statsvetenskapen. Formativa moment är öppna gläntor, då historien kan ta olika riktning. De motsvarar Thomas Kuhns åtskillnad mellan ”normalvetenskap” och ”paradigmskiften” inom vetenskapsteorin. Det gamla gäller inte längre nödvändigtvis. Men det nya är ännu inte etablerat och kan påverkas. Enskilda aktörer, deras omdöme, idéer och initiativkraft, gör skillnad i de formativa momenten. Men då måste aktörerna förstås vara närvarande och inte avgå mitt i ett avgörande skede. När väl ett nytt mönster satts, tenderar detta att prägla institutioner och handlande för lång tid framåt.
De borgerliga har utifrån kortsiktig och feltolkad partiegoism sjabblat bort makten tidigare i sådana formativa moment. Det skedde 1932, efter ett krispräglat riksdagsval då likväl de tre borgerliga partierna kom ut med 118 mandat mot 112 socialdemokrater och kommunister. Bondeförbundet, Högern och de Frisinnade tyckte sig ha olika intressen och släppte fram Per Albin Hansson som statsminister. Det ledde i sin tur till en arbetslöshetsförsäkring i facklig regi som kraftfullt stärkte basen för Socialdemokraterna som parti, och 44 år av oavbrutet regeringsinnehav för S.
Ett annat formativt moment uppstod efter valet 1956. De borgerliga hade 119 mandat i andra kammaren, mot 112 för Socialdemokraterna och Kommunisterna, men kunde inte få ihop det för att byta regering. Det ledde till att Tage Erlander kunde styra uppläggningen av folkomröstningen om ATP så att Socialdemokraterna och Bondeförbundet gynnades och så att den svenska välfärdsstaten etablerades i en form som gjorde att en allt större del av svensk medelklass accepterade höga skatter. Socialdemokraterna kunde fortsätta regera i ytterligare 20 år.
Socialdemokraterna har alltid varit väl medvetna om den långsiktiga maktens värde och att inte tappa de möjligheter som ges att erövra eller bevara makten. För de borgerliga har kortsiktig partiegoism gång på gång lett till naivitet om de grundläggande maktförhållandena.
Det låg den här gången i de borgerliga partiernas fulla makt att hindra att Vänsterpartiet och Miljöpartiet fick något som helst inflytande över viktiga beslut. För Stefan Löfven och Socialdemokraterna var det existentiellt viktigt att komma åter till regeringsmakten, ty – som Lena Mellin skrev i Aftonbladet (26/9): ”Det är, ur Socialdemokraternas synvinkel, tur att de fick chansen att leda regeringen trots det magra valresultatet. Alternativet hade kunna vara att partiet imploderade, tre mandatperioder utanför Rosenbad stämmer inte alls med självbilden.” Tack Alliansen!
De borgerliga hade åtminstone kunnat vinna stabila överenskommelser med Löfven av enormt värde för Sveriges framtid: för ny kärnkraft, för en kraftfull upprustning av försvaret, för en tillväxtvänlig transportpolitik, för ett vitalt och ansvarsfullt företagande inom vård, skola, omsorg, för en restaurering av principerna i ”århundradets skattereform”. Detta hade varit en stor insats för vårt Sverige. Det hade likväl lämnat alla möjligheter öppna för Alliansens framtida politiska agerande.
Nu ville man, särskilt efter Reinfeldts hastiga avgång, bli besvärad så lite som möjligt med att behöva överväga svåra beslut och nya initiativ som kunnat välta bordet under veckorna efter valet, då en unik parlamentarisk situation skulle hanteras. Men tro inte att läget är sådant att de borgerliga partierna nu kan ägna ett år åt att slicka sina sår och sedan långsamt börja förbereda valkampanjen 2018. Löfvens regering kan fällas närhelst den 54-procentiga icke-socialistiska majoriteten i riksdagen så vill.
Det går inte att fly parlamentariska realiteter, med åtföljande beslutslägen, under fyra år framåt. Och om de borgerliga inte ska tappa förtroende som byggts under åtta år i regering, måste de rätt snart visa sig beredda att tänka på Sverige och inte bara på sina egna inåtvända partibekymmer.
Artikeln publicerad i Neo #6 – 2014
fanns miljöpartiet 1928?
Artikeln framstår som närmast profetisk efter decemberöverenskommelsen!
Det går naturligtvis alltid att göra en alternativ historieskrivning utifrån att partier fått helt andra röstetal än de faktiskt fick. Vi vet nu med stor säkerhet att SD var underskattade i opinionsundersökningar – och VALU antydde att deras väljare bestämt sig långt i förväg, så att Reinfeldts tal under valrörelsens sista veckor hade obetydlig betydelse på att SD blev betydligt större än i den här hoppfulla kontrafaktiska beskrivningen.
”Om min faster haft mustasch (eller k-k, i de mer mustiga versionerna), hade hon varit min farbror.”, som turkarna säger.
Med tanke på den nu uppkomna situationen med nyval runt hörnet får man väl konstatera att Fredrik Reinfeldts plötsliga avgång på valnatten svärtar ner hans statsmannaprofil rätt rejält. Hittills har det ju bara konstaterats att han ”gjorde som Göran Persson”. Skillnaden är ju att Göran Persson lämnade i ett parlamentariskt tydligt läge, medans Fredrik Reinfeldt lämnade i vad som nu har utvecklats till ett politiskt kaos som en ”statsman” borde vara kvar och reda ut, inte lämna över till en avbytare från reservbänken som tvingas väljas på en tidigarelagd kongress med endast 2 månader kvar att agera på innan det är dags för nytt riksdagsval med oviss utgång.
Erik M: varför skall SD hindras från att växa när de ju är de enda som ser realistiskt på invandringen, dess kostnader och effekter? Vad är det som är så hemskt med en politik i linje med övriga EU och våra nordiska grannländer? Vad har det etablerade partierna alls för trovärdighet när det gäller att på allvar vilja att ta itu med dessa problem? Inte ens fullkomliga självklarheter som språktest, anhörigförsörjning eller åldersbestämning törs man ju driva.
Tack för intressant historiebeskrivning.
Kloka tankar och mycket välformulerat om möjligheterna till alternativt handlande av Alliansen.
Naivt , kortsiktigt och huvudlöst handlade den istället.
Scenariot är i vissa deetaljer tyvärr fullkomligt orimligt, som t.ex. ”Reinfeldts sommartal har följts av en veckas diskussion kring Vänsterpartiets rötter och Miljöpartiets förflyttning vänsterut, och dess hot mot kärnkraft och flyg, samt vilken makt dessa två partier skulle kunna erövra”
Journalistkåren i stort, på nyhetsplats och framför allt inom public service skulle ALDRIG någonsin göra något sådant. Det hade ju kunnat missgynna dessa partier.
Annars ligger det rätt mycket i betraktelsen. Vi får väl se om en del av den kan bli verklighet, om (sd) fäller regeringen i budgetomröstningen. Annars tvingas vi leva med att (mp) och (v) har stort inflytande i minst 4 år.
Det finns en ganska stor rosa elefant i rummet, och ingen vill låtsas om att den står där och trumpetar.
För, om vi ändå är inne på det där med OM, det känns nästan fånigt att läsa påståendet att hanteringen av ”tiggarna” från öst skulle utgjort en skillnad i valutgången.
Detta är i jämförelse ett ickeproblem. För som alla vet så var det en annan migrationsfråga som orsakade det svaga parlamentariska läget, där ingetdera av blocken fick majoritet.
Frågan som alla partier har beröringsskräck för heter förstås asylinvandring och integrering.
Det är huvudlöst att som regeringen Reinfeldt kräva att folket ska vänta på slantarna och samtidigt öppna ladudörren på vid gavel. Svenskarna har ett öppet sinne och en stor vilja att hjälpa andra, men det måste ske med förstånd och måtta. När migrationsverket över en natt kräver 40 miljarder till så brister alla kalkyler. Det klarar ett skolbarn att se.
När asylinvandringen ökar med flera 100 procent och det blir allt mer uppenbart att integrationen inte över huvud taget fungerar så kan man inte låtsas om som om frågan inte finns. Detta och inget annat var det som väljarna straffade.
Alliansen förlorade regeringsmakten, inte till de rödgröna, utan på eget grepp. För att de inte klarade att hörsamma väljarkårens krav på moderering, återhållsamhet och ärlighet gällande den ständigt växande asylinvandringen samt de skenande kostnaderna för den icke fungerande integreringen.
Risken – för oss som inte är rasister och som vill ha en fortsatt utveckling med en balanserad migration – är att Alliansen och de rödgröna istället skapat förutsättningar för en växande invandringsfientlighet och verklig diskriminering.
Vad tror ni kommer hända nu?
SD kommer nu i december att fälla den nya regeringens budget. Alla andra analyser är önsketänkande. SD vinner ytterligare väljare på sitt utanförskap och på att störa de övriga partierna.
Det är ännu inte försent – vilket annat parti som tar tag i frågan avväpnar SD och hindrar dem från att växa mer.
Instämmer helt i vad du skriver. Jag tror att SD kommer att öka ytterliggare i nyvalet och själv funderar jag på att rösta blankt för första gången någonsin.
stämmer rätt bra med min artikel i DN onsdagen efter valet.