Hopp

av Andreas Ericson

Jag gissar att alla tycker åtminstone någonting som inte är så vanligt att tycka. Då är det lätt att känna sig deppad. Mitt tips då: Tänk på Nybodahöjden!

Nybodahöjden ligger nästan så centralt man kan komma i Stockholm. Det tar fem minuter att cykla till Slussen. Av ödets nyck hade platsen lämnats obebyggd och exploaterades först på 1990-talet. När det var klart 1998 anordnade staden en bomässa där för att visa det senaste inom arkitektur och stadsplanering. Och det senaste inom arkitektur och stadsplanering 1998 visade sig vara några radhus på en skogskulle.

Det var ingen slump. Vid den tiden ansågs stan färdigbyggd. Den sista lediga ytan hade just blivit nationalstadspark. Bostadsbyggandet var rekordlågt. Äldre tiders ideal med täta kvarter och blandad bebyggelse ansågs lika otidsenligt som ordensväsendet. Så när staden valde att planera ett nytt område tre kilometer från Slussen föll det sig helt naturligt att bygga några radhus i en skog.

Ungefär samtidigt började jag intressera mig för stadsplanering. Radhus på skogskullar lämnade mig kall. Jag gillade det som var urbant. Tätt. Bilar och människor tillsammans. Affärer, bostäder och restauranger på samma gata.

Det kändes det ganska hopplöst att de som bestämde ville ha radhus i skogen. Var jag så ensam?

Nu har det gått sexton år. Och allt har förändrats. Alla är överens om att det ska byggas. Tätt, högt och stadslikt. Till och med reaktionärerna inom Miljöpartiet har fått kapitulera. Det går inte längre att möta väljarna med att vilja bevara ödemark på tunnelbaneavstånd. De där skräpiga buskagen mellan husen kallas inte längre ”omistliga grönområden” eller ”stadens lungor”, utan ses för vad de är: skräpiga buskage.

Jag vet inte hur det gick till. Men det gick. När jag numera deppar över att det jag tycker inte är så populärt brukar jag tänka på Nybodahöjden.

Bättre tider kan komma.

Artikeln publicerad i Neo #2–2014

Lämna en kommentar