Perspektiv:

Hökar och duvor i Riksbanken

Oenigheten i Riksbankens direktion har diskuterats länge. Men roten till detta går inte att spåra i några personkonflikter, utan i gammal nationalekonomisk teori.

Alla som någon gång har läst nationalekonomi på universitet lär ha hört talas om Phillipskurvan. Döpt efter ekonomen William Phillips som 1958 publicerade en artikel där han sade sig ha funnit ett viktigt empiriskt samband vid studier av Storbritanniens ekonomi: När inflationen var låg var arbetslösheten hög, och vice versa. De flesta ekonomer drog slutsatsen att det fanns en ”trade-off” mellan dessa två för ekonomin negativa faktorer och att det var möjligt att hålla arbetslösheten låg bara man lät inflationen vara hög.

Milton Friedman ifrågasatte 1968 den slutsatsen. Enligt Friedman höll inte kurvan i det långa loppet eftersom arbetslösheten påverkas av inflationsförväntningar. Om inflationen är hög någon tid kommer människor att börja förvänta sig högre inflation, och då kommer arbetslösheten också att gå upp. Han spådde att sambandet skulle brytas inom några år, och 1970-talets stagnation med arbetslöshet och inflation samtidigt gav honom rätt. Denna upptäckt var en av anledningarna till att Friedman fick ekonomipriset år 1976. Efter detta utvecklade nationalekonomer en ny Phillipskurva som också beaktade inflationsförväntningar.

Under 1990-talet tillämpade svenska Riksbanken en monetär politik som utgick från Phillipskurvan. Man sa öppet att man siktade på 2 procent inflation varje år, och försökte också åstadkomma detta. Men man träffade inte alltid rätt. Mellan åren 1997 och 2011 var inflationen i genomsnitt 1,4 procent per år. Det kanske inte verkar vara en så avgörande avvikelse, men nationalekonomiprofessorn och före detta vice riksbankschef Lars EO Svensson hävdade att detta gett upphov till att 40 000 svenskar var arbetslösa varje år helt i onödan.

Svensson menade nämligen att han hade upptäckt något stort. Hans studier hade visat att den nya Phillipskurvan, den med förväntningar inbyggt, inte gällde för Sverige under den här tiden. Trots att inflationen var 1,4 procent så förväntade sig människor att den skulle vara 2 procent, i enlighet med det Riksbanken hävdat. När man då lät inflationen vara lägre hade man missat en möjlighet att sänka arbetslösheten. Det var därför som Svensson under sin tid som vice riksbankschef mellan 2007 och 2013 kämpade för en lägre reporänta (och därmed högre inflation).

Men Riksbanken hade då en majoritet bestående av ”hökar”, ett exempel är Stefan Ingves som inte ville sänka räntan. Svensson fick aldrig med sig majoriteten på en sänkning. Ingves kritiserade Svensson för att hans förslag skulle öka hushållens skuldsättning och att det riskerade att bli bostadsbrist. Han menade också att en räntesänkning hade riskerat att skada den finansiella stabiliteten för mycket för att det skulle vara värt att genomföra. Svensson menade å sin sida att man med räntan bara skulle se till att inflationen hamnade på målet, och att det dessutom inte fanns någon risk för en bostadsbubbla.

Under 2013 sänkte Riksbanken reporäntan till till 0,75 procent. Ytterligare två sänkningar under 2014 gjorde att räntan halkade ner till noll-strecket, vilket direktionen hoppades skulle ge en inflation på två procent. Värt att minnas är att en reporänta på noll procent inte är detsamma som en allmän samhällelig ränta på noll procent, så det är mycket möjligt att Riksbanken kommer att sänka reporäntan ytterligare, till en negativ nivå, i framtiden.

Vad är det då som har förändrats i Riksbanken? Den Riksbanksdirektion som Lars EO Svensson satt i verkade inte alls vilja sänka reporäntan, men nu är den nere på noll procent. Svaret verkar inte vara att någon särskild ledamot har bytts ut och ersatts av någon som mer är åt duv-hållet. I stället verkar det vara Per Jansson som har ändrat åsikt i frågan. Kanske har det att göra med att Lars EO Svenssons argument i frågan om en ny Phillipskurva slutligen övertygat honom.