Recension:

Here and now – Letters 2008–2011

Paul Auster och JM Coetzee

av Bengt Ohlsson

Bengt Ohlsson Paul Auster JM Coetzee Here and now Neo nr 4 2014 twitter ressentimentBengt Ohlsson Paul Auster JM Coetzee Here and now Neo nr 4 2014 twitter ressentiment

Två av mina favoritförfattare. En brevväxling som spänner mellan 2008 och 2011. Snålvattnet porlar i käften.

  Men det är en vansklig genre. När det dyker upp en blaffig brevväxling i någon söndagsbilaga mellan två ”giganter” som ska Ta Tempen På Samtiden undviker jag den lika bestämt som vore den en uppkastning på trottoaren. ”Bäste broder!” Liksom. Och informellt och chosefritt, ett samtal vid köksbordet, högt och lågt, pikanta personliga detaljer. Bengt Ohlsson recension Lennart Pehrson Den nya världen USA amerikanism Karl Oskar Kristina utvandrare Neo nr 3 2014

  Men det är lika oförställt som en dokusåpa. Säga vad man vill om författare, men de är inte direkt omedvetna om att det skrivna kommer att publiceras. Och gissa om det märks i breven.

 Till en början skruvar jag på mig. Man är van vid att lyssna till författarnas röster när de talar fritt och otvunget, i sina litterära gestaltningsarbeten. Men i brevväxlingen smyger sig den sociala konvenansen in, artigheterna, ryggkliandet som hör all mänsklig samvaro till.

  Länge grubblar jag över vad tonläget erinrar mig om, när två människor pratar sådär föregivet ”personligt” och ”avsminkat” med varandra – samtidigt som de är intensivt medvetna om att det sitter en massa människor och följer varje replikskifte. Bengt Ohlsson Paul Auster JM Coetzee Here and now Neo nr 4 2014 twitter ressentiment citat

  Jodå: twitter.

 Detta självmedvetenhetens FM-band, denna ressentimentets vallgrav, denna helveteskrets av medvetna missuppfattningar är ingenting jag vill förknippa mina författarhjältar med. 

 Men genom en lycklig tillfällighet får jag med mig boken under en resa, och eftersom jag inte har något annat att läsa blir det ytterligare en plöjning av Here and now, och den här gången vet jag vad som väntar och hittar helt enkelt en njutbarare läsart.

  Paul Auster och JM Coetzee pratar om sport, om finanskrisen, om Mellanöstern. De pratar om hur det är att vara en grånande panter som tycker att det mesta var bättre förr och samtidigt vet att det hör åldern till och att ungdomarna skakar på huvudet åt dem, oavsett hur många Nobel- och Bookerpris de har på sina dammiga hyllor.  

 Coetzee är den mer tillknäppte av dem och levererar torra fourliners av Nietzsche och Borges. Auster är den hundögde lufsen från Brooklyn som emellanåt blir känslosam, plump och hysteriskt rolig.

  Men i ett brev bränner det till lite extra, och samtiden badar i ett skarpt och otäckt ljus.

 Coetzee berättar för Auster att han fått ett brev från en läsare som anklagar honom för antisemitism (i Den långsamme från 2005). Anklagelserna är av allt att döma bisarra, vilket som bekant aldrig har hämmat någon ”kränkt” brevskrivare, och Auster råder sin kompis att slänga brevet och bara glömma hela saken.

  Men Coetzee framhärdar:

 ”Ändå kvarstår min fråga: Vad ska man göra med detta? För – när nu världen är som den är och nittonhundratalet i synnerhet var som det var – tvingar en anklagelse om antisemitism, precis som en anklagelse om rasism, en att inta försvarsställning. ’Men jag är ju inte en av dem!’ vill man utbrista, medan man slår ut med händerna och visar att de är rena. Den egentliga frågan är emellertid inte vems händer som är rena och vems som inte är det. Den egentliga frågan uppstår ur det ögonblick då man tvingas i försvarsställning och ur den därpå följande obehagskänslan, känslan av att den goda viljan mellan läsare och författare har försvunnit, den goda viljan utan vilken läsandet förlorar sin glädje och skrivandet börjar kännas som en oönskad, mödosam skrivövning. Vad gör man efter det? Varför fortsätta när ens ord nagelfars på jakt efter förtäckta förolämpningar och irrläror? Det är som att vara tillbaka bland puritanerna.”

 Exakt så.

 Vi har aldrig varit så fria att säga vad vi vill, och sprida det till vem som helst, jorden runt på 80 tecken. Ändå sprider sig rädslan, hela vägen till Coetzees skrivbord i Adelaide, och sen ligger skaparglädjen i aska. 

 Det behövs inget Stasi, för agenterna har flyttat in i våra huvuden. Vi har blivit vår egen Storebror.

 Vilka sprider rädslan, och i vilket syfte, och hur gör vi oss fria från den? Frågorna ekar långt efter läsningen.

Citatet ovan är översatt av Ulla Roseen. Brevsamlingen kommer ut på Bonniers i november.

Artikeln publicerad i Neo #4 – 2014

Lämna en kommentar