Helvetet på Manhattan

Att terrorister placerar en atombomb mitt i New York är ingen mörk fantasi, utan ett realistiskt scenario. Det räcker med en bråkdel av världens höganrikade uran för att förvandla världens huvudstad till ett brinnande inferno.

av Karl Lallerstedt

Sara är en av 17 000 svenskar som bor i New York. Efter examen från Konstfack i Stockholm ville hon pröva lyckan i USA. Fyra år efter att hon satte sig på flyget från Arlanda är hon eftertraktad grafisk formgivare i världens huvudstad.

Denna morgon är hon lite senare än vanligt. Kundmiddagen i går, eller snarare drinken efteråt, slutade efter midnatt, och dessutom fick hon sällskap hem, till East 22nd Street. Klockan är 09:28 och den nyfunna vännen har just lämnat lägenheten. Sara står vid fönstret och knäpper sin klänning. Plötsligt ser hon ett intensivt ljus.

Det blir det sista hon ser.

Inom några sekunder förintar tryckvågen inte bara huset där Sara bor, utan också Empire State Building, Rockefellercentret och FN-skrapan.

När tryckvågen når längre bort från detonationsplatsen i korsningen 42:a gatan och Park Avenue – New York City har fått en ny ground zero – blir den mindre kraftfull, men hettan är intensiv. Eftersom en stor del av Manhattans brandförsvar är utslaget kommer hälften av de återstående byggnaderna inom en radie på 2-3 kilometer från detonationsplatsen att brinna ner inom ett dygn.

Tio sekunder efter explosionen når tryckvågen över vattnet, till Queens i öster och Hoboken i väster. Fortfarande är värmen så stark att många av dem som befinner sig utomhus omkommer eller får svåra brännskador.

Över Manhattan stiger ett moln av radioaktivt stoft. Det blåser lätta vindar från sydväst, men de är tillräckliga för att en stor del av stoftet ska färdas över East River, upp över Long Island. I upp till åtta kilometer i vindens riktning kommer minst en av tio invånare att drabbas av feber, kräkningar och diarré, för att sedan dö inom en månad. På längre sikt kommer många överlevande att plågas av cancer och sterilitet. Andelen barn som föds med fosterskador kommer att öka kraftigt.

Räddningsarbetet försvåras av att explosionen slagit ut alla Manhattans större sjukhus. El, vatten, avlopp och gas fungerar inte. Broar och tunnlar som förbinder ön med andra delar av staden är obrukbara.

De överlevande flyr från staden. Många av dem kommer aldrig att återvända till sina hem, skolor eller arbetsplatser. Över 50 kvadratkilometer av fastighetsbeståndet i New York är totalförstört, och flera hundra kvadratkilometer är kontaminerat av radioaktivt nedfall. Sanering och återuppbyggnad kommer att ta många år.

New York är krossat, och kommer aldrig att bli sig likt.

Mohamed ElBaradei var chef för Internationella atomenergiorganet, IAEA, 1997-2009. När han lämnade sin befattning slog han fast att “nukleär terrorism är det allvarligaste hotet världen står inför”.

Statsöverhuvuden runtom i världen tycks hålla med honom. I sitt första tal till FN:s säkerhetsråd bad Barack Obama medlemsstaterna att begrunda effekten av en kärnvapenexplosion: ”Ett enda atomvapen som exploderar i en storstad – New York eller Moskva, Tokyo eller Beijing, London eller Paris – skulle döda hundratusentals människor” och ”destabilisera vår säkerhet, våra ekonomier och hur vi lever våra liv”.

Det krävs 50 kilo höganrikat uran, ungefär samma storlek som en melon, för att konstruera den enklaste sortens nukleära sprängladdning. Det ska jämföras med att det i dagsläget finns mer än två tusen ton anrikat uran och plutonium – tillräckligt för att skapa mer än 100 000 sprängladdningar – runt om i världen. Materialet finns utspritt i dussintals länder med kärnkraftverk eller forskningsreaktorer – inklusive Sydafrika, Vietnam, Ryssland, Vitryssland, Kazakstan, Pakistan, Mexiko och Ukraina.

Enligt Alexandra Toma, ordförande för Fissile Materials Working Group, en koalition av 60 amerikanska och internationella icke-statliga organisationer som arbetar för att säkra radioaktivt material, har det skett 18 bekräftade incidenter där höganrikat uran eller plutonium har försvunnit, blivit stulet eller dykt upp på svarta marknaden.

– Förra sommaren till exempel greps sex män i Moldavien när de försökte sälja så kallat vapen-
gradigt uran till en nordafrikansk man. Säljarna hävdade att de hade tillgång till nio kilo höganrikat uran, och dessutom plutonium, berättar Alexandra Toma.

Hon poängterar att de bekräftade fallen kan vara betydligt färre än antalet verkliga fall.

– Vi har haft tur att en terroristorganisation inte redan har detonerat en atombomb.

För viljan att göra det finns. Al-Qaidas talesperson Suleiman Abu Gheith har sagt att de ”har rätt att döda fyra miljoner amerikaner – två miljoner av dem barn – och fördriva dubbelt så många från sina hem, och skada och lemlästa hundratusentals”, och det finns säkra uppgifter om att organisationen försökt att komma över radioaktivt material.  Domedagssekten Aum Shinrikyo, som genomförde saringasattackerna i Tokyos tunnelbana 1995, försökte köpa kärnvapen i Ryssland i början av 1990-talet. Även den indisk-pakistanska islamistgruppen Lashkar-e-Taiba, som legat bakom flera uppmärksammade attentat i Indien, liksom separatiströrelser i Kaukasus, har sagt sig vilja skaffa atomvapen.

Att Aum Shinrikyo reste till Ryssland för att skaffa utrustning är ingen slump. I Ryssland och andra delar av före detta Sovjetunionen finns enorma mängder höganrikat material, och korruptionen är utbredd. Att desillusionerade och dåligt avlönade tjänstemän avlägsnar material är ett fullt realistiskt scenario.

Även Pakistan är ett orosmoment. Det är välkänt att det inom den pakistanska militären finns personer som sympatiserar med islamistiska terrorister. För några år sedan rapporterades att personer inom det pakistanska kärnvapenprogrammet hade haft kontakt med al-Qaida.

Men höganrikat uran finns inte bara i kärnkraftverk och inom militären.

– Det finns uppskattningsvis 130 forskningsreaktorer runt om i världen, många i utvecklingsländer och tidigare sovjetstater. Säkerheten vid dessa är i regel lägre än vid militära anläggningar, menar Togzhan Kassenova vid tankesmedjan Carnegie Endowment.

Vid den sydafrikanska forskningsreaktorn Pelindaba, där apartheidregimen utvecklade kärnvapen, uppskattas det finnas tillräckligt med vapengradigt uran för att producera 25 atombomber. 

I november 2007 slog två beväpnade grupper till mot denna anläggning, i vad som verkar ha varit en koordinerad attack.

Den ena gruppen klippte upp det yttersta staketet och öppnade eld mot en säkerhetsvakt. Samtidigt tog sig den andra gruppen under ett högspänningsstängsel på en annan del av området och avaktiverade säkerhetssystemen så att hela gruppen på fyra personer obehindrat kunde ta sig in i anläggningen.

Inkräktarna tog sig sedan omedelbart till anläggningens kontrollrum där, på grund av en företagsfest, en ensam person borde ha varit i tjänst. Men eftersom denna person hade blivit berusad råkade två personer vara på plats. En av dem, Anton Gerber, som egentligen var ledig, sköts av inkräktarna, men han lyckades trots detta ringa och larma om intrånget.

Hade Gerber inte råkat vara på plats är det osäkert om inkräktarna hade flytt utan byte. Den sydafrikanska regeringen har i och för sig hävdat att inkräktarna var amatörer som kanske inte ens visste vilken typ av anläggning de bröt sig in i. Men enligt Harvardprofessorn och
terrorexperten Matthew Bunn, som författat en konfidentiell rapport till den amerikanska regeringen, är detta nonsens. Enligt Bunn är det tydligt att angreppet var välorganiserat.

Även om en terrorgrupp kommer över tillräckligt med uran återstår arbetet med att konstruera själva bomben, vilket kräver både pengar och teknisk expertis. Enligt Alexandra Toma är det dock relativt enkelt att tillverka en så kallad gun bomb, den typ av nukleär sprängladdning som kunde tillverkas redan på 1940-talet och som användes över Hiroshima:

– En gun bomb är primitiv och stora delar av det anrikade uranet utnyttjas inte i explosionen – men det blir ändå en atomexplosion.

Enligt forskare på Belfer Center, en avdelning på Harvard-
universitetet med särskild inriktning på frågor kring internationell och nukleär säkerhet, är införskaffandet av uran den svåraste aspekten av att konstruera en atombomb. När det väl är gjort uppskattar Belfer Center att en terroristgrupp kan bygga själva bomben inom ett år.

Att smuggla radioaktivt material över gränserna är också lättare än många tror. Det finns en industrialiserad illegal handel med narkotika, tobak, vapen och människor. Gränsvakter och tulltjänstemän går att muta, och det är omöjligt att kontrollera all trafik. Även om en specifik sändning kontrolleras finns i dagsläget inte fullt tillförlitlig teknik för att upptäcka anrikat uran, enligt tidskriften Scientific American.

Johan Bergenäs är analytiker vid den säkerhetspolitiska tankesmedjan Stimson Center i Washington DC. Enligt honom räcker det inte att bara fokusera på de stater som utgör de största hoten. I en global värld utgör alla dåligt rustade länder svaga länkar i en spridningskedja. Är hamnsäkerheten i Mombasa undermålig påverkar det hela världen.

– Varje år skickas ungefär 500 miljoner lastcontainrar över världen, med sammanlagt närmare två miljarder ton varor. Varje dag lastar transportsfartyg av över en miljon containrar i hamnar runt om i världen. Utöver detta har vi långtradartransporter, flyg, tåg, privat bil- och båttrafik – och människor som rör sig till fots. Att kontrollera alla dessa flöden är en rejäl utmaning, säger Johan Bergenäs och ler snett åt den medvetna underdriften.

Men det finns även enklare alternativ än att tillverka en fullskalig atombomb. En så kallad smutsig bomb sprider radioaktiva isotoper med hjälp av en konventionell sprängladdning. Högrisk-
isotoper som kan användas i en smutsig bomb finns till exempel inom industrin och på sjukhus, där det är omöjligt att ha samma säkerhet som vid militära eller forskningsanläggningar. Enligt Interpols generalsekreterare Ronald Noble har man fått in upp emot 3 000 anmälningar om incidenter gällande radioaktivt material.

En smutsig bomb skulle döda långt färre än ett atomvapen, och kanske inte många fler än en konventionell sprängladdning. Används rätt radioaktiva isotoper är det dock möjligt att kontaminera stora områden med radioaktivt material vilket kan orsaka panik, evakuering, ett lamslaget affärsliv och dyrt, omfattande och långsamt saneringsarbete.

Magnus Normark vid Totalförsvarets Forskningsinstitut tror att en attack med farliga kemikalier är ett betydligt mer sannolikt scenario än en atombomb:

– Det finns en tendens bland vissa att överdriva hotet från massförstörelsevapen på grund av att följderna skulle bli så extrema.

Som exempel lyfter Normark fram rapporten World at risk som beställdes av den amerikanska kongressen och publicerades i slutet av 2008. Rapportens slutsats är att en internationell attack med massförstörelsevapen är sannolik innan 2013.

Enligt Normark har förmågan att skapa biologiska och kemiska vapen däremot spritt sig till många länder. Det innebär inte att de har för avsikt att använda dem eller sprida kunskapen till terrorgrupper. Men det är svårt att kontrollera kunskaper, och det finns många handelsvaror som fermentorer, centrifuger, sterilisatorer och biologisk säkerhetsutrustning som har legitima vetenskapliga eller kommersiella användningsområden, men som också kan utnyttjas för att framställa biologiska vapen.

Sverige försöker att kontrollera, och vid behov förhindra, export till vissa länder av utrustning, kemikalier eller biologiska medel som kan användas för att framställa vapen. I praktiken är det ofta svårt, eftersom små företag som säljer till utlandet använder sig av försäljningsagenter och inte alltid vet vem slutkunden är.

– Även om Sverige och andra västländer förhindrar export av känsligt materiel, är det inte ovanligt att det i stället köps från länder som inte kontrollerar sin export så noga, som till exempel Kina, säger Magnus Normark.

Massförstörelsehotet kommer inte bara från organiserade terrorgrupper. Till exempel finns risk för en ”biologisk Breivik”, en vetenskapsman med specifik kunskap som fattar beslutet att själv begå en terrorhandling. En sådan individ skulle till exempel kunna utnyttja sin tillgång till och kompetens att odla farliga bakteriestammar, eller använda radioaktivt material från ett laboratorium, för att tillverka en smutsig bomb.

– Inom branschen är vi mer oroade över att en frustrerad biolog skulle bli terrorist än att en terrorist skulle försöka bli biolog, säger Amy Smithson, expert på biologiska och kemiska vapen vid det amerikanska Montereyinstitutet.

Hon fortsätter:

– Mjältbrandsattackerna i USA 2001 illustrerar hur farlig en enskild forskare kan vara. Bruce Ivins, som enligt FBI låg bakom attackerna, arbetade som försvarsbiolog och mjältbrands-
expert för den amerikanska armén. Han var mentalt instabil och hade missbruksproblem.

Redan 1984 genomfördes den första större biologiska attacken i USA. Följeslagare till gurun Bhagwan Shree Rajneesh hade odlat salmonellabakterier i kultens eget laboratorium, och spred ut dem i salladsbarerna på elva restauranger i staden The Dalles i delstaten Oregon. 751 personer insjuknade, varav 45 behövde sjukhusvård.

Att hotet från biologiska vapen tas på allvar syntes också under OS i London. Enligt brittisk press lät myndigheterna vaccinera 500 sjukvårdsarbetare mot smittkoppor inför spelen, och byggde även upp ett lager med antibiotika mot mjältbrand.

Mot vissa biologiska vapen hjälper dock inte vare sig mediciner eller annan vård. I de tidigare sovjetiska vapenprogrammen finns fram-
avlade arter av smittsamma sjukdomar med förhöjd dödlighet och som är resistenta mot vaccinering eller antibiotika.

– Vissa av dessa kan ha större destruktiv potential än kärnvapen eftersom de är extremt smittsamma, svåra att behandla och kan utlösa en global pandemi, förklarar Amy Smithson.

Efter Sovjetunionens kollaps och attackerna den 11 september har USA och världssamfundet arbetat intensivt för att minska riskerna för att massförstörelsevapen hamnar i fel händer. Detta är så prioriterat att Barack Obama 2010 kallade ett fyrtiotal stats-
överhuvuden till Washington för ett enda syfte: att diskutera och fatta beslut kring hur nukleärt material kan säkras. I år samlades de igen, i Seoul i Sydkorea, och enades om ytterligare åtgärder för att säkra radioaktivt material som kan användas i en smutsig bomb.

Arbetet med att minska antalet länder där anrikat uran och plutonium finns har överlag varit framgångsrikt, och ett antal länder har tömt eller är på god väg att tömma sina lager. Men vissa länder, som exempelvis Vitryssland och Syd-afrika, stretar emot. Trots påtryckningar från USA och andra länder har de varit ovilliga att överlämna sitt anrikade material till säkrare förvaringsplatser eller för utspädning.

Även om det pågående globala samarbetet minskat riskerna att terrorister får tag på anrikat material återstår utmaningar. Det är till exempel mycket svårare att säkra det material som är nödvändigt i det civila samhället, men som samtidigt kan missbrukas för att producera och sprida farliga bakterier, kemikalier eller radioaktivitet.

Risken för att New York eller någon annan världsmetropol läggs i ruiner är med andra ord långt ifrån avvärjd. Klockan tickar.