Krönika:

Hatet och sanningen

Om svallande sommarkänslor.

av Fredrik Johansson

Under det senaste året har vi haft en bitvis mycket inflammerad debatt om skillnaden mellan högerextremt och vänsterextremt våld. Debatten innehåller olika dimensioner. Är det ena ett större hot mot demokratin än det andra? Är det ena grövre än det andra? Är det ena attack och det andra självförsvar? Är det ena ”finare” än det andra? Kan visst politiskt våld i en demokrati någonsin vara motiverat? 

En sorts klimax nåddes när poeten Athena Farrokhzad i sitt Sommarprogram i Sveriges Radio försvarade det politiska våldet som självförsvar, jämförde företagare med bankrånare, förespråkade ett (våldsamt får man gissa) övertagande av ”produktionsmedlen” och kryddade det hela med bland annat en cover på Ebba Gröns Beväpna er.

Reaktionerna uteblev inte.

Debatten har dock missat en av de viktigare poänger som Athena Farrokhzad gjorde i sitt Sommarprogram. Betydelsen av hat.

I en intervju på forumet ”Rummets” hemsida (Rummet definierar sig själva som ”en plattform för samtal, diskussion och analys för feminister och antirasister som rasifieras.”) meddelade Farrokhazad efter programmet att hon dels ”hatar” namngivna borgerliga debattörer, dels att ”Jag tror att sanning finns i sorg och hat.”

Hatet innehåller sanning.

Detta är viktigt. För att förstå hur vänsterextrema grupper formar sin politiska praktik, måste man förstå dess politiska teori. Och hatet och sorgen – framförallt hatet – har i allra högsta grad en central politisk roll i både teori och praktik.

I samhället i övrigt har hat påfallande låg status. Åtminstone som politisk agenda eller förklaringsmodell. Samtidigt som vi kan förstå och förklara människors hat, så tror vi sällan att det löser problem. Brott motiverade av hat anses till och med betinga ett högre straffvärde.

Men inom delar av vänstern har hat en mycket mer framträdande roll.

Hat är inte bara känslomässigt motiverat, det innehåller också en insikt om samhällets beskaffenhet. Att känna hat mot den kapitalägande klassen, mot arbetslinjen och så vidare är en väg till samhällelig förståelse. Det är därför inte bara en legitim känsla, den är en källa till kunskap. Om de samhälleliga strukturer som fjättrar oss beroende på klass, kön och etnicitet.

Debatten blir därmed på en gång kanske mer förståelig, men också svårare att föra. Den som tror att hatet är en viktig väg till sanning har naturligen svårt att överge sitt hat. Och den som säger att hat är farligt eller destruktivt försöker i en sådan världsbild stänga en väg till sanning.

Teorin om klassmedvetande och hatet som ett fönster till insikt, går därmed också hand i hand med teorier om falskt medvetande och de härskande klassernas förmåga att skrämma och muta de förtryckta klasserna till underkastelse och – framförallt – oförmåga att se förtrycket.

Den som känner hatet har sett sanningen. Den som inte hatar är lurad.

Från Lenin och framåt har den extrema vänstern därför heller inte nöjt sig med arbetarklassens egengenererade klasshat eller klassmedvetande.

I Vad bör göras?, från 1902 skriver Lenin: ”Det politiska klassmedvetandet kan bibringas arbetaren endast utifrån, dvs från ett område utanför den ekonomiska kampen, utanför arbetarnas förhållande till företagarna.”

Tänkandet går alltså så här: Hatet är källa till kunskap. Men det politiska klassmedvetandet måste formas utifrån av det politiska avantgardet (partiet). Hatet vi känner måste ges sin politiska klädedräkt genom agitation. Varför inte 13.05 en julieftermiddag i Sveriges Radio?