Hårt arbete, inte hippa kvarter

Mångfald, öppenhet och infrastruktur är sådant som driver framgångsrika städer. Det handlar inte om nattliv och kulturupplevelser, men inte heller om trygghet menar Richard Florida och Charlotta Mellander. De får svar på tal av Nima Sanandaji.

av Richard Florida och Charlotta Mellander

Charlotta Mellander  Professor i regionalekonomi vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping och Martin Prosperity Institute, Universitetet i Toronto.

Charlotta Mellander
Professor i regionalekonomi vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping och Martin Prosperity Institute, Universitetet i Toronto.

Richard Florida  Professor vid Martin Prosperity Institute, Universitetet i Toronto  och författare till boken Den kreativa klassens framväxt. Foto: Jaime Hogge, med tillstånd från the Creative Class Group.

Richard Florida
Professor vid Martin Prosperity Institute, Universitetet i Toronto
och författare till boken Den kreativa klassens framväxt.
Foto: Jaime Hogge, med tillstånd från the Creative Class Group.

Det är intressant när amerikanska perspektiv ska appliceras på svenska, så också i stadsutveckling. Ett sådant exempel är Richard Floridas teorier kring kreativa klassen, som i hög grad påverkat vår syn på stadsutveckling under det senaste decenniet. I artikeln Myten om den hippa staden (Neo nr 6/2013) skriver dock Nima Sanandaji att Richard Floridas teorier är helt felaktiga och problematiska. Argumenten är i princip desamma som fördes fram i Joel Kotkins The Hipster Myth publicerad i Daily Beast tidigare i år, nämligen att den ekonomiska utvecklingen främst skulle drivas av mindre orter med högre socialt kapital än stora humankapitalstarka städer.   

Richard Florida Charlotta Mellander Nima Sanandaji hårt arbete, inte hippa städer Neo nr 1 2014 bakgrund

Men faktum är att stora städer har en rad ekonomiska fördelar. Dels uppstår här stordriftsfördelar med lägre genomsnittliga kostnader vilket sänker produktionskostnader, dels kan den större arbetsmarknaden effektiviseras genom att matchningsprocesser går lättare. Den kanske största fördelen är ändå att stora städer utgör arenor där drivna, smarta individer möts och delar kunskap med varandra, vilket i förlängningen driver kunskapsekonomin framåt. Under de senaste åren har stora städer fått ytterligare en komparativ fördel: de har en sådan mångfald och brett utbud att de utgör det självklara boendealternativet för den yngre och framför allt högutbildade befolkningen. I takt med att allt fler, framför allt unga flyttar till attraktiva städer, så minskar de mindre kommunerna i befolkning och skatteunderlag. Dessutom betonas stadsutvecklingens roll för att skapa en attraktiv plats som aldrig förr och det är här som Richard Floridas teorier om teknik, talang och tolerans för regional tillväxt börjat uppmärksammas, appliceras och inte minst feltolkas.

Låt oss ta en titt på vad det råder någon slags konsensus kring inom forskningen – och då inte bara utifrån teorierna kring den kreativa klassen, utan forskningen i allmänhet. För det första råder det i princip en total enighet om att kunskap bidrar till ekonomisk tillväxt. Detta gäller såväl länder och företag som städer. För det andra driver städer och densitet ekonomisk tillväxt. Städer utgör arenor för utbyte av tankar och idéer som i förlängningen medför ökad produktivitet. Städer utgör större arbetsmarknader och skapar en mängd stordriftsfördelar och agglomerationseffekter. Större, tätare städer är rikare och står för en stor del av de värden som länder producerar och detta gäller inte bara i Sverige.

Med andra ord är dessa teorier inte speciellt kontroversiella inom forskningen utan är väletablerade slutsatser, som i kombination till stor del ligger till grund för teorierna kring den kreativa klassen. De som sedan faktiskt följt vår forskning vet att vi aldrig förespråkat investeringar i hippa kvarter, nattliv och glamour. Kärnan i forskningen har alltid varit att platser med mångfald, öppenhet och diversitet, platser där alla olika människor känner sig hemma och blir accepterade som de är, har bättre förutsättningar för innovationer och tillväxt. Forskningen vilar på Jane Jacobs arv, om att de verkligt framgångsrika städerna är en kombination av kvarter fyllda med olika typer av människor.

Lika lite har vi förespråkat att man enbart kan satsa på kultur för att växa. Berlin tas upp som ett exempel (av Sanandaji hämtat från Forbes artikel i maj 2012) på att Floridas teorier inte fungerar. Det är lite att kasta ut barnet med badvattnet. Berlin är en extrem outlier, en stad märkt av sin historia, som under andra världskriget förlorade en mycket stor del av sina forskare, ingenjörer och konstnärer. Staden tappade som följd företag som Deutsche Bank, Commerz Bank och Dresdner Bank, försäkringsbolag som Allianz, samt storföretag som AEG och Siemens. Detta är den huvudsakliga anledningen till att Berlin inte tar fart. När sedan muren föll kom aldrig den ekonomiska boom som förutspåtts, eftersom storföretagen som en gång lämnat Berlin hade få ekonomiska incitament att flytta tillbaka. Men trots detta växer Berlin snabbt och tekniksektorn är en av de branscher som växer snabbast. Nyligen valde exempelvis Twitter att förlägga sin verksamhet till Berlin, framför städer som Hamburg och Frankfurt.

En annan missuppfattning i Sanandajis inlägg är att Uppsala skulle växa snabbare än Gävle, Norrköping och Karlskrona, som en följd av politiska beslut och placeringar av högskolor. Faktum är att Uppsala i dag i princip är integrerat med Stockholms arbetsmarknadsregion, den snabbast växande regionen i hela Sverige, och med ett väsentligt mycket mer fördelaktigt geografiskt läge än de tre övriga. Att Gävle, Karlskrona och Norrköping, som samtliga vuxit långsammare än Uppsala de senaste 40 åren, går sämre bland annat för att de implementerat Richard Floridas teorier (introducerade år 2002) känns lite långsökt. Snarare var detta mindre platser längre bort från Stockholm redan från början.

Men detta gör det hela lite intressant. För borde det inte vara så att de platser som växer snabbast också är de som är mest attraktiva? Åtminstone säger den världsledande urbanekonomen Edward Glaeser det (Sanandaji hänvisar till honom). Och det är här Sanandaji har sin tredje och kanske största missuppfattning. För korrelerar vi ökningstakten med de variabler som Florida förespråkar finner vi starka statistiska samband med både teknologi, tolerans och talang – oavsett om vi mäter det genom utbildning eller den kreativa klassen. Vi finner också att regioner med hög populationsdensitet växer snabbare över tid. Däremot är det i princip nästan obefintlig statistisk korrelation mellan trygghet och tillväxt. Att dessutom hävda att Gnosjö, Gislaved, Vaggeryd och Värnamo står sig starkare än Malmö ekonomiskt på sikt saknar stöd i forskningen. Om vi tittar på statistiken så har Gnosjö, Gislaved, Vaggeryd och Värnamo minst lika stora ohälsotal som Malmö (men 30 000–40 000 mindre om året i lön i genomsnitt), minst lika många lärare per elev i skolan, och dessutom har de fyra mindre kommunerna högre kommunalskatt än Malmö. Och tittar vi på tillgängliga jobb i regionen som helhet så minskade de i Gnosjö, Gislaved, Vaggeryd och Värnamo med 1–5 procent mellan åren 2005–2010, medan motsvarande siffra i Malmöregionen var en ökning med 5,5 procent.

Trots detta är mycket av det som Sanandaji tar upp helt i linje med vår forskning. God stadsutveckling är hårt arbete och inte glamour. Bra infrastruktur är helt avgörande, framför allt för mindre orter som ligger långt från de stora ekonomiska motorerna Stockholm, Göteborg och Malmö. Här är vi helt överens. Lika överens är vi om att städer inte kan konstrueras artificiellt utan ska byggas på de egna förutsättningarna.

Och innebär alla relativa fördelar med storstäder att de är utan problem? Självfallet inte. I takt med att städer växer och blir rikare uppstår problem, vilket vi har varit oerhört tydliga med i vår forskning. Faktum är att det togs upp redan 2002 i Den kreativa klassens framväxt, och vi har därefter tillsammans gjort en mängd forskning på området. Större städer har större klyftor mellan dem som har och dem som inte har. Detta leder till problem med utanförskap, skolor, arbetsmarknad osv. och här ligger med all säkerhet städernas största utmaning framöver. De riktigt attraktiva städerna kommer att vara de som hittar vägar och strategier för att minska dessa klyftor.

Men innebär det att städerna borde förkastas som tillväxtplatser? Nej städerna är tillväxtens grund, även om Sanandaji försöker förneka detta. Städerna attraherar med mångfald och diversitet, stordriftsfördelar, arbetsmarknad och även kultur.

Det är inte städernas fel, eller Richard Floridas, att vi hittar klyftor i städerna. Det är en följd av att alla olika typer av individer dras dit och finns där. Fattiga som rika, högutbildade som lågutbildade, svenskar som utlandsfödda. Det är detta som är städerna. Och vår uppgift är att skapa förutsättningar där för att så många som möjligt ska få det så bra som möjligt.

Richard Florida Charlotta Mellander Nima Sanandaji hårt arbete, inte hippa städer Neo nr 1 2014 illustration

Svar på tal av Nima Sanandaji:

Jag är förvånad över att Richard Florida och hans medförfattare Charlotta Mellander så grovt missar målet i sin polemik. Utgångspunkten för deras artikel är att jag ”försöker förneka” att ”städerna är tillväxtens grund”. Det stämmer förstås inte alls. Min poäng, som jag utvecklar vidare i boken Krympande eller växande städer? (Reforminstitutet), är tvärtom att städer som Malmö och Berlin har alla tänkbara fördelar i en tid som präglas av snabb urbanisering.

Malmö rankas som en av världens mest patenttäta städer, har utmärkt geografiskt läge, drar stor nytta av närheten till Köpenhamn samt har mycket bra infrastruktur. Berlin har attraherat enorma offentliga investeringar, i rollen som huvudstad lockat till sig statliga jobb, haft fördelen av hög befolkningstäthet, varit ett säte för högskolor och forskning samt tack vare sin unika historia blivit en global magnet för turism. Ändå präglas båda städer av omfattande utanförskap. Anledningen är att deras lokalpolitiker ägnat sig åt att gynna vissa enskilda företag snarare än att skapa gott företagsklimat och främja trygghet. Samt att försöka framställa sina städer som glamorösa kluster.

Florida och Mellander tycks inte förstå att den rimliga utgångspunkten är att Malmö borde ha mycket lägre utanförskap än Gnosjöregionen, med sin lågutbildade befolkning i små städer. I stället är utanförskapet påtagligt högre. De försöker också bortförklara Berlins misslyckanden med andra världskriget, trots att det inte haft någon effekt på stadens stagnerande utveckling under senare årtionden. Och både Malmö och Berlin är inspirerade av Floridas missriktade idéer.

Den avgörande invändningen från Florida och Mellander är att det finns korrelationer mellan Floridas index över ”kreativitet” och goda utkomster. Problemet är att sådana korrelationer är på förhand givna helt enkelt eftersom många högutbildade definieras som kreativa i det annars rätt godtyckliga urvalet. Som Harvardforskaren Edward Glaeser visade redan 2004 ligger förklaringsvärdet i just utbildning, Floridas ”kreativa klass” har i sig inget förklaringsvärde. Forskarna Michele Hoyman och Christopher Faricy konstaterar i Urban Affairs Review (2009) att Richard Florida introducerat ”en av de mest spridda strategierna för urban utveckling under senaste årtionden. Men forskare har funnit litet teoretiskt stöd för kopplingen mellan den kreativa klassen och ekonomisk utveckling.”

Till de mer unika utfallen av Richard Floridas modell hör att ett index han och medförfattare skapade utsåg Södertälje till Sveriges mest kreativa kommun. Sådana ovetenskapliga slutsatser ger förvisso tidningsrubriker, men de bidrar knappast till bättre tänkande kring hur vi skapar livskraftiga städer.

Artikeln publicerad i Neo #1–2014

Kommentera Marre


4 kommentarer

  1. brommanihilismen says: 14 november, 2014 kl. 10:22

    Intressant med tanke på forskningen som visar att hårt arbete inte alls lönar sig på individnivå (framför faktorer som kreativitet och intelligens). Används en annan definition av hårt arbete här?

    Svara
  2. Marre says: 25 april, 2014 kl. 15:32

    Håller med Bjorn57.

    Tror knappast heller att Twitter räddar sysselsättningen i Berlin och kan ersätta Siemens, AEG m.fl.

    Svara
  3. DanielS says: 11 februari, 2014 kl. 22:54

    Ett annat Harvardpapper menade på att utbildning inte är en så stark förklaringsfaktor (i vissa fall). Många har tolkat det som att kausaliteten i viss mån kan vara den omvända. Det vill säga att länder först upplever ekonomiskt tillväxt, och sedan spenderar pengar på utbildning. De skriver ”Cross national data show no association between the increases in human capital attributable to rising educational attainment of the labor force and the rate of growth of output per worker.”

    Svara
  4. Bjorn57 says: 6 februari, 2014 kl. 18:09

    Medan Harvardforskaren Edward Glaeser kanske visat att att förklaringsvärdet ligger i utbildning finns det tyvärr många debattörer som misstolkar nyckelfaktorerna om mångfald, öppenhet och diversitet. De påstås ofta att dessa faktorer, som är viktiga för innovationer och tillväxt, skulle handla om mångkultur och fler invandrare. Problemet är att Richard Florida’s teorier om teknik, talang och tolerans knappast har med invandring i sig att göra. Om en ökad mängd invandrare inte medför ett ökad användande av teknik, ett värdefullt tillskott av talang och ett ökat klimat av tolerans då kan invandringen och den mångfald som följer i dess fotspår ha en precis motsatt effekt. Grupper av medborgare – oavsett härkomst – som visar tecken på intolerans och uppenbara svårigheter att omsätta sina talanger i betalt kreativt arbete bidrar knappast till innovationer och tillväxt. Varken i städer eller på landsbygden.

    Svara