Recension:

Halvvägs

Fredrik Reinfeldt

av Mats Johansson

Statsministern var på utmärkt humör. Han tog emot för en kort intervju, agendan var pressad. Timmen senare ursäktade han sig, han hade hållit dem väntande länge nog; statsråden på veckans regeringslunch.

Det var i december 2004 och Göran Persson var trevlig och öppenhjärtig. Jag återgav hans framsyntheter i boken Nästa Europa. Bortom ja och nej, som blev min entrébiljett till riksdagen 2006. ”Vi måste tillsammans hävda den transatlantiska länken mer kraftfullt än vi gör idag” sade Persson, och ”regeringarna måste tillsammans utveckla en politik för migrationsfrågor”. Annars skulle högerextremismen växa.

Jag hade svårt att tycka illa om Persson, även som politisk chefredaktör i Svenska Dagbladet, fast jag försökte. Det var i den egenskapen jag blev bjuden på middag i Sagerska, kvällen före övergången till tabloid i november 2000. Inte nog med diné med FN-chefen Kofi Annan, statsministern ville också uttala sig om tidningens formatbyte. Jag fick en fin bild på oss tillsammans när han säger att ”nya SvD är bra, utom ledarsidan.” Nästa morgon stod att ”nya SvD är bra”. Man kan inte ha långa uppsatser i en tabloid.

Jag kom att tänka på kontrasterna, när jag läste Perssons besegrares memoar Halvvägs. Det är bra att Fredrik Reinfeldt skriver, ty han har mycket att berätta. Tyvärr kommer han bara halvvägs i interiörerna från de fyras gäng, den krets av partiledare som gjorde upp om regeringspolitiken under åtta år. Några större sensationer avslöjas inte, annat än att Lars Leijonborg en gång ville klättra ut genom ett fönster och Maud Olofsson ibland förhandlade med ryggont på golvet. 

Nå, statshemligheter var inte att vänta och det är alltid lika poänglöst som recensent att önska sig en annan bok än den skrivna.

Trevlighet lyser från sidorna. Reinfeldt är trots distansen en sympatisk person som det är svårt att tycka illa om, även om jag försökte under riksdagsåren när han var ledsam.

Det var han en gång i Rosenbad. Jag tillhörde 2007–2008 en grupp i riksdagen som var kritisk till den första FRA-propositionen. Vi stödde både FRA:s verksamhet och signalspaning, men lät oss inte imponeras av en högröstad föredragning som gick ut på att vi var ”rättshaverister” och ville störta landet i fördärv bara för att vi hade lyssnat på en tidigare Säpochef.

När statsministern inför gruppmötet erbjöd sig att personligen ta itu med den som räckte upp handen, räckte jag upp handen. Kunde vi finna en tid ville jag tränga på djupet när det gällde hur redaktioner skulle skyddas mot intrång i grundlagsfästa rättigheter. Att det var tekniskt möjligt hade jag försäkrat mig om vid besök hos FRA.

Vi kunde finna en tid. På plats i Rosenbad möttes jag av en statsminister som viskade förtroligt med en trogen tjänare i andra änden av lokalen. Så höll det på och jag ville inte störa när just statshemligheter avhandlades. Men minuterna gick och efter en evighet avbröt jag tisslandet, drog mitt ärende, tackade för kaffet och ”uppmärksamheten” och gick. Sådana psykningar funkade kanske som skolgårdsmobbning. Några middagar på Sagerska blev det aldrig.

Av ett halvdussin statsråd och medarbetare förstår jag att så gick det till ibland. Det belyser en av politikens grundregler: Om du vill ha en vän, köp en hund. Men det illustrerar också relationen mellan ledaren och hans maktbas; där ingick inte riksdagsgruppen som knappt nämns i boken som annat än ett gruskorn i skon. Men en bättre FRA-lag blev det småningom.

Annars har mannen en väl dold humor. Bakom den allvarsamma minen göms a likeable fellow, den jag som Timbrochef träffade första gången efter hans seger i kampen mot Ulf Kristersson om ordförandeskapet i MUF 1992. Den senare hade just anställts på Timbro och nu fanns en spricka mellan liberaler och konservativa att överbrygga. Jag hade att följa en annan gammal politisk princip: Avstå från hundslagsmål, om du inte är hund.

Mötet gick bra även när han ett decennium senare provpredikade för Svenska Dagbladets ledarredaktion inför vårt beslut att förorda honom som ny partiledare efter Bo Lundgren. Efter fem minuter på den moderata likvakan 2002 kom första vallokalsundersökningen och jag lämnade för att skriva en text med rubriken ”Vem ska ersätta Bo Lundgren?” I förlängningen väntade, menade jag, inte bara personförändringar utan innehållslig förnyelse av politiken, det som paketerades som Nya moderaterna och var helt nödvändigt efter väljarflykten. Så blev det.

Andra gånger gick det sämre. Med bakgrund som journalist såg jag det som en plikt att räcka upp handen även när statsministern gång på gång inom ramen för vår tisdagsdemokrati gav sig på medierna. Jag påpekade att det hörde till rollspelet att journalister orättvist granskar makthavare. Det är ett större samhällsproblem om de senare är nöjda med uppvaktningen.

Och det är här Halvvägs bränner till och griper tag, när Reinfeldt skriver om mediedrev:

”Det är den enda form av dödsstraff vi har kvar i Sverige. Det dödar inte människor rent fysiskt, men det dödar något av själen och sargar dig som människa… Det är som att släppa en hink med maskar på en människa, som sedan letar sig in i alla dina kroppsöppningar. Du är helt chanslös. Allt du säger förvanskas…”

Hatet där är nog äkta, självupplevt. Som alla kändisar vet har myntet två sidor; medierna matchar och knäcker med samma kalla hand, the making and breaking.

Annars finns det mesta med: snytingar som barn, frimärkssamlingen, revyerna, basketen, jägarmarschen, Gun Hellsvik, Putin och Obama, försvaret som kameral fråga. Och alla dessa sammanträden som var livet.

Halvvägs är en noggrann kassabok över politikerlivets debet och kredit, något att ge svärmor till jul. Andra halvan kan bli roligare; om någon tv-kanal hör av sig kan Sen kväll med Fredrik bli en plattform för Nya Hyland, en hygglig ståuppare.