Reflektion:

Grått är flott

av Viktor Barth-Kron

Den som följt Neo under en tid har kunnat notera tidningens tilltagande intresse för samhällslivets mer grånade profiler, senast med tv-legenden Åke Ortmark som poster boy (1/2014). En närmast subversiv linje i ett land som ansåg Göran Persson politiskt förbrukad när denne fortfarande var mer än två decennier yngre än vad Ronald Reagan var på världens mäktigaste post 1988. Viktor Barth-Kron reflektion Neo nr 2 2014 Åke Ortmark Ronald Reagan Roland Poirier Martinsson Assar Lindbeck Inga-Britt Ahlenius

Jag gillar det. Äldre människor är nästan alltid mer intressanta som intervjuobjekt än yngre, på grund av den stora om än simpla konkurrensfördelen att de har sett mer och har mer att referera till. Kanske finns här en fördel med vårt envisa förtidspensionerande av offentlighetens aktörer: De får helt enkelt mer tid att vara ”före detta” och i den egenskapen kunna tala fritt.

För visst är det mer spännande att höra Assar Lindbeck (Neo 3/2013) diskutera socialdemokratin och ekonomin än den av valstrategernas talepunkter helt nedkörda Magdalena Andersson. (Däremot har jag stort hopp om Andersson framåt 2040–45.) För insikter och åsikter om public services roll och framtid går jag hellre till Åke Ortmark än till någon halvung halvförmåga på P3. Och tänk ändå om Palme … och så vidare.

Det grova underskottet av äldre kvinnor med ”rätt” bakgrund kan hanteras genom att ge en betydande del av exponeringskvoten till Inga-Britt Ahlenius (Neo 4/ 2013) – gärna ett tretimmarsprogram på söndagar där hon gör upp med gamla och nya dumheter i samhällsbygget.

På minuskontot: Det är lite ironiskt att intervjua just Åke Ortmark över sju helsidor utan att hinna med en kritisk fråga. Ingångar saknas inte.

Hur fungerade det egentligen på SVT under de där påstått hemska, röda åren efter 1968 – och vad gjorde höge chefen Ortmark åt saken? Apropå den ”klimatalarmism” som Åke Ortmark numera bekrigar vore det intressant med en diskussion om hur stor forskarkonsensus som krävs för att en åsikt ska kunna upphöjas till fakta, även i public service. Och är det inte lite väl långsint att vägra förlåta Folkpartiet för hanteringen av löntagarfonderna? Carl B Hamilton var ju knappt påtänkt då.

Är det något som ibland skaver i Neo – förutom att Roland Poirier Martinsson inte längre får spåna fritt över 24 sidor i slutet av varje nummer, men det var mer en personlig fetisch – så är det möjligen just detta: att intervjuerna med Stora Borgerliga Män tenderar att präglas av en viss följsamhet.

Det är utmärkt att herrarna i fråga får prata till punkt, men det vore spännande att se dem utmanade lite oftare. Deras självredigerade version av tillvaron har ju vi politiskt överintresserade läsare i regel redan hört.

Artikeln publicerad i Neo #2–2014

Lämna en kommentar