Grå vardag i äldreomsorgen

En forskare, en tjänsteman, en författare, en politiker och en sjuksköterska och anhörig. Bara en enda uppfattning förenar dem.

av Mattias Svensson

När skandalerna kring äldreomsorgen och vårdföretaget Carema briserade i november förra året reagerade jag som förmodligen många andra på den borgerliga kanten som försvarat valfrihet och privata alternativ: Jag skämdes.

Var det här vad vi hade kämpat och agiterat för? Att människor på ålderns höst negligeras när de faller, lämnas att svälta ihjäl, blir liggande i blöjor som vägts för att inte behöva bytas så ofta och på golvet därför att sängen gått sönder. Alltmedan personalen hetsas att spara pengar med spel och tävlingar och cheferna plockar ut oanständigt höga miljonbonusar. Fy fan!

Några som inte skämdes var vänstern. Högst av alla brölade Jonas Gardell på Expressens kultursida (16/11 2011): ”Vad gav oss privatiseringarna? Dyr el, tågkaos, skattepengar till skatteparadis och äldrevård som väger kissblöjor medan vd:n får bonus.” Tre gånger i en text som rasar över allt från 1970-talets rivningar i stadskärnor till sänkt restaurangmoms återkommer Gardell till de där blöjvägningarna som han menar symboliserar vår tids egoism och girighet.

Och som i själva verket var en tidningsanka.

Blöjorna vägs inte för att spara pengar, utan för att ge äldre inkontinenta personligt anpassade skydd. I kommunal omsorg och i privat.

 

Det är så det vardagliga arbetet med att göra omsorgen om vårdbehövande äldre lite bättre ser ut. Man provar nya hjälpmedel eller organisationsformer som förhoppningsvis är bättre, men det går långsamt och är inte alltid så roligt att tala om.

När det får rubriker som ”Prehospital patienttriagering av äldre patienter till optimal vårdnivå” är det inte undra på att positiva nyheter om äldreomsorgen inte får braskande rubriker. Titeln beskriver projektet Gepard, som prövats i delar av Stockholms län under 2010. Det går ut på att skicka äldre till rätt vård snarare än att köra alla som ramlar eller är yra till akuten.

– På akuten kan äldre patienter få vänta i timmar på hårda britsar som kan orsaka eller förvärra trycksår. Numera körs fler till geriatriska avdelningar där de direkt får en säng, mat och inte sällan snabbare tillgång till läkare. Vid de lättaste symptomen körs de till närakut. Fast om patienten själv insisterar blir det alltid akuten, berättar Christine Lorne som är ambulanssjuksköterska.

 

Så här en tid senare ligger det något grådaskigt över mycket som skandaliserades kring Carema i november och december. Mannen vid ett äldreboende i Järfälla som sades ha tvingats sova på golvet av besparingsskäl visade sig vara en kvinna som sovit på madrass i hela sitt liv och önskade göra så även på ålderns höst.

Rapport (18/11 2011) gjorde reportage från ett Caremaboende i Umeå om att kommunen sagt upp kontraktet, och en missnöjd anhörig berättade om vanvård. Lika många läste nog inte artikeln i lokaltidningen (Västerbottens-Kuriren 22/11 2011) om alla de anhöriga som samlats för att de var upprörda över kommunens beslut. Den missnöjda kvinnan från Rapport, vars fall inträffade för flera år sedan, lämnade mötet när hon inte fick de andra med sig.

”Jag har själv jobbat inom vården i 40 år och jag har aldrig varit med om ett ställe där personalen anstränger sig så hårt för att göra tillvaron ljusare för vårdtagarna”, citeras Barbro Fossmo, en av de anhöriga. Skälet till uppsägningen av kontraktet var inte kvalitetsbrister. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ville inte att skattepengar skulle delas ut i vinst i skatteparadis. Det var viktigare än kvaliteten. Grå vardag i Umeå.

I borgerligt styrda Växjö går det inte till så. Där drivs ungefär 30 procent av särskilda boenden inom äldreomsorgen av privata företag. I den senaste kvalitetsbarometern fick Evelid, som drivs av Carema, allra högst betyg.

Men Växjö är inte utan problem. Vid ett av Attendos boenden avslöjades förra året att några ur personalen slagit vad om när en av patienterna skulle dö.

– Det var en rejäl skandal, säger Catharina Carlsson, som är moderat och ordförande för äldreomsorgsnämnden i Växjö.

Sade ni upp kontraktet med Attendo?

– Nej, det gjorde vi inte. De vidtog åtgärder och avskedade de inblandade. Självfallet gjordes en Lex Sarah-anmälan. Socialstyrelsen har bedömt att de allvarliga missförhållandena utretts och åtgärder vidtagits.

Däremot har ett annat kontrakt sagts upp med just Attendo där kommunen inte varit nöjd med servicen.

Christine Lorne har utöver sin erfarenhet som ambulanssjuksköterska en mamma på ett äldreboende för dementa i Stockholm. Det drivs också av Carema. Hon märker skillnaderna i kvalitet från besök till besök.

– Några undersköterskor tar sig tiden med de gamla, gör det där lilla extra. Ordnar dans med dem som orkar. De verkar få stöttning i detta och själva trivas med arbetet.

– Andra dagar är det bara … grått. Alla ser deprimerade ut.

Vad kan förklara skillnaden i attityder? Är det utbildning?

– De mer utbildade förstår Alzheimers bättre. Att mamma inte gör saker för att jäklas utan att det är en del av sjukdomen.

– Samtidigt tycker jag att timpersonalen ofta verkar mer motiverad än de som varit där längre.

 

Caremaaffären innehöll hjärtskärande skandaler, inte minst kring boendet Koppargården i Stockholm. Felmedicinering och försummelser som orsakat både dödsfall och onödigt lidande och en sparnit som gått ut över både kvalitet och arbetsglädje. Detta samtidigt som cheferna för ägarbolagen plockat ut tiotals miljoner via försäljningar och skatteplanering. Carema har ändrat bonussystemen, avskedat de ansvariga vid Koppargården och var de som anmälde missförhållandena innan de uppmärksammades medialt. Även om Caremas medieansvariga Erika Wegener verkar oerhört pressad när jag pratar med henne, så säger hon att hon tror att uppmärksamheten på det hela taget varit bra för hur äldreomsorgen bedrivs framöver.

Inom högern muttrades det luttrat om att ingen skyller på kommunerna när det uppdagas skandaler i kommunal äldreomsorg. De saknas inte. 2001 i Landskrona hittas en demenssjuk 72-årig kvinna med ruttnade, maskfyllda fötter. 2004 i Falun har en dement man fått gå fyra respektive tre dygn i samma blöja och sedan hittats utan blöja och insmetad i sin egen avföring. 2010 i Eskilstuna lämnades en 80-årig man utan tillsyn över natten trots att han saknade möjlighet att larma. Han hittas av anhöriga morgonen därpå i sina egna spyor.

Men det är ett dåligt försvar. Meningen var ju att alternativen skulle göra omsorgen om äldre bättre. Har den blivit det, trots skandalerna? Jag frågar Ingalill Rahm Hallberg, professor i vårdvetenskap vid Vårdalinstitutet och Eva Nilsson Bågenholm, som i början av 2011 blev regeringens äldresamordnare. De ger helt olika svar.

– Omsorgen har trappats ner, det är ingen tvekan om det. För 15–20 år sedan fick fler äldre tillgång till den offentliga sektorn tidigare. I dag sker det först när funktionsnedsättningen är betydande, säger Rahm Hallberg.

– Det har gått framåt. I början av 1990-talet hade vi långvårdsplatser för vårdkrävande äldre. De låg uppradade i sjuksängar bredvid varandra och hade inte ens egna kläder. I dag får de egna rum, säger Nilsson Bågenholm.

Båda har rätt. Antalet platser i den särskilda äldreomsorgen har minskat, men blivit mer specialiserade. I stället läggs mer resurser på att människor ska kunna bo kvar längre hemma med hemtjänst.

– Vi driver hemlinjen hårt. Människor vill kunna bo hemma. Dessutom är det kostnadseffektivt, sammanfattar Catharina Carlsson de dubbla skäl som motiverat den nuvarande politiken. I Växjö finns förhållandevis många platser i särskilt boende och i viss mån kan de äldre välja boende, menar hon.

Fast för att få valfrihet krävs inte bara ett tillräckligt utbud av vårdplatser. Vårdbehovet bedöms först av en biståndshandläggare. De förväntas vara inte bara socialarbetare, utan även administratörer, informatörer och grindvakter med koll på pengarna. Som en rapport (2010:13) från Stiftelsen Äldrecentrum konstaterade går mycket av deras tid i praktiken åt till administrativa uppgifter, bedömningarna varierar mellan handläggare och de tvingas prioritera bort vård för att pengarna inte räcker, eftersom politikerna ogärna anger tydliga prioriteringar.

Kritikerna menar att biståndsbedömningen gjorts för snäv och att en stor andel äldre egentligen skulle vilja komma in på boenden i gemenskap med andra.

– Det vore ärligare om man sade att den här prioriteringen har ekonomiska och politiska motiv. Det är billigare när äldre får hjälp hemma. Det finns inga belägg i forskningen för att äldre som bor hemma har bättre livskvalitet, säger Ingalill Rahm Hallberg.

Även Merete Mazzarella ifrågasätter om hemlinjen har de äldres bästa för ögonen. Hon är professor och litteraturvetare och belönades 2010 med Stora gerontologipriset för sitt skrivande om äldres situation.

– När vi blir äldre och sårbara är den här autonomin vi tidigare värderat inte lika viktig, då är det ändå andra som väljer åt oss.

– Är man sjuk och blir liggande och det enda som händer är några fullvuxna ungdomar som kommer förbi och slänger till dig en matlåda, det är nog inget gott liv.

Catharina Carlsson menar att man i kommunerna arbetar även med att tillgodose sociala behov för ensamma äldre på andra sätt än genom lägenhet i kostsamma särskilda boenden, exempelvis genom träffpunkter, besöksverksamhet och aktiviteter. Och det behövs inte alltid så stora åtgärder för att förgylla tillvaron.

– För 30–40-åringar som har bråttom kan det här med färdiglagad mat vara bra, men för den som är ensam hemma och inget händer är det bättre om det kommer någon och lagar mat så det blir lite goda dofter, säger Merete Mazzarella.

 

Men att vända på kronor och ören är grå vardag även i kommuner och landsting. Och det är långtifrån alltid det sker med patientens bästa för ögonen.

– Det var samma sak när jag jobbade på Södersjukhuset, säger Christine Lorne. Där satte vi ofta datum för när en patient var medicinskt färdigbehandlad några dagar för tidigt, med tanke på betalningsansvaret som då övergick till kommunen.

I sådana konflikter ligger ännu ett av systemproblemen i omsorgen om de äldre.

– Vår probleminventering visar att det största problemet för äldre med stort vårdbehov är samordningen mellan kommuner och landsting, säger Eva Nilsson Bågenholm. Det är dessa problem som regeringen förra året satsade 3,75 miljarder kronor för att komma tillrätta med.

Högsta prioritet är förstås att förebygga och undvika den typen av vanvård som avslöjats så sent som i höstas. Så mycket måste vi ha råd med även i ett samhälle där antalet äldre kommer att öka framöver.

– Jag vill egentligen ha så låg skatt som möjligt, men för det här är jag beredd att betala mer. Gamla människor som knappt får gå ut, som bara får mat och blöja. Det är inget värdigt liv i min värld, det blir som förvaring, säger Christine Lorne.

Ingalill Rahm Hallberg tycker att den svenska välfärdsmodellen är väldigt bra, särskilt som den avlastar kvinnor som annars får bära ett tungt ansvar när föräldrarna blir äldre och sjuka och även på grund av den solidariska finansieringen. Men det kommer att krävas betydligt mer pengar framöver för att upprätthålla kvalitet:

– Kanske man inte bara får tänka på sin pension när man funderar över sitt åldrande, utan även på att investera i sin vård och omsorg.

En forskare, en tjänsteman, en författare, en politiker och en sjuksköterska och anhörig. Några menar att äldreomsorgen har blivit bättre och att skandalerna är undantag, andra att de är toppen på ett isberg. Och frågar man vad som egentligen är äldreomsorgens stora problem nämns personalen, samordningen mellan kommuner och landsting, resursbrist, för lite valfrihet, för stor autonomi. En sak tycks de i alla fall alla vara överens om: Ingen tror att äldreomsorgens problem är att en del av vården utförs av privata företag.

– Den kommunala vården är inte bättre, säger Merete Mazzarella.

– Jag gillar inte att det är storföretag långt borta från verksamheten, men tror inte att det spelar någon roll om det är privat eller offentligt. Kommunen bör göra upphandlingar där kvaliteten mäts bättre, inte bara priset, säger Ingalill Rahm Hallberg, som menar att exempelvis USA och Island ligger före Sverige i att utvärdera äldreomsorgen.

Eva Nilsson Bågenholm menar att de privata företagens intåg gjort kommunerna uppmärksamma på kvalitetskrav, liksom på brister och vanvård på ett sätt som nog överrumplat många politiker och tjänstemän.

– Det behövs både förtroende och detaljer så att man vet vad det kostar. Den gamla kommunala modellen byggde väsentligen på att man bara trodde, utan att veta.

 

Mer om Caremadebatten:

Dagens Samhälle i stort reportage om äldreboendet Koppargården, Carema – bakom vårdskandalen.

Johan Norberg gör en pudel.

Jonas Gardell Vad väger en kissblöja? Expressen 16/11 2011