Gösta Bohman – ett porträtt av en partiledare
Lars Tobisson
av Mats Johansson
Den som inte skriver sin egen historia riskerar att någon annan gör det.
I alltför hög utsträckning har socialdemokrater haft monopol på att teckna bilden av 1900-talets svenska politiska historia. Generationer i skolsystemet indoktrinerades i två myter: 1) Det var arbetarrörelsen som skapade välståndet. 2) Det var Socialdemokraterna som införde demokratin.
Något har läget förbättrats under senare decennier. Ekonomer har påpekat att det var under grundarepoken på det sena 1800-talet som de stora exportföretagen började skapa det mervärde som gav rikedom att fördela. Det skedde i kombination med ”borgerliga” reformer som folkskolan, laga skiftet och näringsfriheten. Statsvetare vet numera att berätta att det var liberaler som drev fram rösträttsreformerna. Historiker kan utan fara för den egna karriären nyansera helgonbilden av socialdemokratiska ledare.
Några aktuella symboler för paradigmskiftet i enpartidemokratins historieskrivning är dokumentärfilmerna om Olof Palme, Anders Isakssons böcker om Per Albin Hansson, IB-affärens fortsatta liv, journalisters uppföljning av utvisningsskandalen under Thomas Bodström/Anna Lindh och återuppväckt intresse för Stasimakten i Sverige. 
En man som högst personligen bidragit till den förbättrade mångfalden är Lars Tobisson, tidigare moderat partisekreterare, gruppledare i riksdagen och vice partiledare. 2001 upptäckte han att Stockholms universitetsbibliotek rymde 25 hyllor med böcker om socialism, mer än tre hyllor ”revolutionär socialism”, men bara drygt en hylla ”konservatism”. För att något råda bot på obalansen förmådde han Riksbankens jubileumsfond att sponsra forskningsprojektet Högerns historia 1904–2004: Moderniseringens vän eller fiende? vid Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola.
För egen penna har han bidragit med en memoarbok, Främling i folkhemmet (Atlantis 2009) och nu Gösta Bohman – Ett porträtt av en partiledare (Atlantis 2013). I en lättsam stil skildrar Tobisson framgångssagan från ”betydelselös sekt” (Palme) till det som under Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt blev ett statsministerparti; grunden lades under Gösta Bohman, då partiet växte från under tio procent efter valet 1970 till mer än det dubbla tio år senare.
För oss som varit med om resan uppstår vid läsning förstås igenkännandets glädje. Även utomstående som bryr sig om idéernas betydelse för den långsiktiga samhällsförändringen får sig en god lektion i statsmannakonst. Berättandet bjuder på det britterna kallar ”warts and all”, alltså även de mindre sympatiska dragen hos maktmänniskan Bohman. Huvudpoängen med denna personlighet framskymtar: Äktheten som framgångsfaktor; han sa vad han menade, och menade vad han sa. Även när det blev fel hamnade det rätt.
Av Lars Tobissons porträtt av Gösta Bohman framgår att affischen med denna klassiska slogan var en piratprodukt som en privatperson lät trycka upp. Den var dock populär i de moderata länsförbunden.
Till detta var den seriöse doktor Tobisson högst behjälplig. Han var inte den typen man dunkade i ryggen och ville ta en öl med, men en respektingivande chef och analytiker som jag minns honom under min tid som informationschef (1978–79).
Mindre tydlig i hans framställning är en andra framgångsfaktor i Bohmans lagbygge: den tanke- och formuleringskonst som strömmade via Bohman från dennes kalfaktor Olof Ehrenkrona, i dag grå eminens hos excellensen Bildt på UD, då en sällsynt politisk begåvning i partiintellektualismens tjänst och en brygga till den värld där liberalkonservatismens nya tankar tänktes.
Tobisson tecknar väl tidsandan, den svårfångade mood in the nation som avgör val. Det är ett vittnesbörd för den som vill förstå också nutiden. Om man inte vet var man har varit, är det svårt att veta var man är och vart man ska.
[…] Lars Tobissons bok om Gösta Bohman, vars utgivning har stötts av Lindmanfonden, har glädjande nog mött sådan efterfrågan att en ny upplaga har tryckts. I julnumret av magasinet Neo finns en anmälan. […]