Recension

Gör inga dumheter medan jag är död

Starka åsikter i en känslig själ med svag kropp.

av Mattias Svensson

Per Ahlmark, Gör inga dumheter medan jag är död (Atlantis, 2011)

Det värsta med Per Ahlmarks memoarer är att han är folkpartist. Jo, det visste jag förstås. Men för någon som mötte och läste en skarpsinnig, tydlig och intellektuell Per Ahlmark på 1990-talet i hans kompromisslösa uppgörelse med diktaturer och dess medlöpare, är det ingenting man behövt konfronteras med.
Ahlmark beskriver kontrasten väl  när han bemöter ”dumbogissningen” att han skulle ha blivit rabiat av att ge ut böcker på Timbro: ”Ibland har jag utförligt och pedagogiskt försökt förklara att tonfallen måste bli hårdare när man diskuterar folkmord, förtryck och judehat än när man samtalar om inflationen, skatteskalorna och trängselavgiften.”
I denna sin mission mot kommunism, nazism och undfallenhet mot diktaturer saknar Per Ahlmark sin like. Det öppna såret (Timbro, 1997) med genomgången av RJ Rummels forskning om staters mord på sin egen befolkning är hans egen favorit, och även min.
I Gör inga dumheter medan jag är död! når han sporadiskt upp i liknande standard, kanske framför allt när han kritiskt nagelfar Carl Bildt.
Men så är det folkpartismen. 230 sidor in i boken har Ahlmark bara varit engagerad i frågor som utökar statens omfattning. Med utfall mot nyliberaler och Wikipedia(!) försvarar han till och med industripolitiken på 1970-talet, som kostsamt och konstgjort subventionerade svenska industrijobb. Det var en extrem politik som fryste en förlegad näringsstruktur, skuldsatte Sverige och innebar världsrekord i statsutgifter.
Ahlmarks enda rättfärdigande är att borgerligheten vann valet 1979. Makt är rätt. Det är en besvikelse att möta denna sida av en så engagerad demokrat.
Jag försöker i dessa passager hitta ett annat tonfall mot meningsmotståndare än den hätska ilska Ahlmark med rätta riktar mot diktaturmedlöparna. Förgäves. En kompetent och liberal person som Cecilia Stegö Chilò döms i förbigående och utan motivering ut som omdömeslös och obildad. En borgerlig kulturminister måste nämligen vara folkpartist.
Och man måste vara sann folkpartist för att undgå ovett. Alla andra förbrytelser bleknar i jämförelse med den indignation Ahlmark riktar mot dem som på 1970-talet kunde tänka sig att slå ihop Folkpartiet med Centern.
När Ahlmark lämnar partipolitiken är det en befrielse, även för memoarläsaren.
Då får man mer av den fragile, sökande, egensinnige poeten med sin underfundiga humor, som samtidigt har integritet nog att tacka nej till en chefredaktörs somriga middagsinbjudan med ett: ”Jag avskyr din hållningslöshet inför diktatur och vill inte komma till din skånska middag.” Honom är det lätt att tycka om.

Artikeln publicerad i Neo #6 – 2011

Lämna en kommentar