Recension:

Generation ego

Ana Undovic

av Therese Bohman

För något år sedan blev det en nyhet att American Psychological Association strök narcissism ur den nya utgåvan av sin diagnosmanual, DSM 5.

I själva verket finns diagnosen kvar, spjälkad till mindre, mer specifika delar. Men det är en träffande bild av vår tid, att narcissismen i dag är så utbredd att den är oanvändbar som övergripande diagnos.

Den brittiske filosofiprofessorn Simon Blackburn betraktar i sin Mirror, Mirror – The Uses and Abuses of Self-Love narcissismen ur en mängd perspektiv.

Bland annat tar han upp det faktum att det länge talats om vikten av god självkänsla: Allt från misslyckade karriärer och spruckna förhållanden till kriminalitet, drogmissbruk och ätstörningar har förklarats med bristande självkänsla. Att tro på sig själv, i alla avseenden, har uppmuntrats.

I Generation Ego – Att fostras i en narcissistisk kultur, noterar Ana Udovic detsamma. Med den goda självkänslan i åtanke har man till exempel inom barnuppfostran betonat vikten av att inte knyta uppskattning till prestation, för att inte barn ska känna sig bedömda. Man är bäst, by default. Alla är bäst.

Udovic menar att det hänger ihop med en ny syn på föräldraskap. I den självförverkligande medelklassen blir barn ett av många livsprojekt. Föräldrar är väl insatta i barnpsykologi och olika teorier om uppfostran, samtidigt som de oroar sig mycket över att göra fel. Resultatet är curlade barn och en generation med en uppblåst självkänsla, som inte har någon täckning.

Både Blackburn och Udovic menar att det sällan talas om baksidan av för bra självkänsla, och de bekymmer den kan orsaka för människor. Kanske är det en anledning till den höga graden av psykisk ohälsa bland dagens unga. Kraschen blir alltför hård när man möter en omvärld som förväntar sig att man faktiskt ska prestera något.

Udovics intervjuer med gymnasieelever och studenter är särskilt nedslående. Med exempelvis framgångsrika bloggare som förebild vill de ”bli någon”, känd och framgångsrik. Att nätverka, vara driftiga och sociala, eller åtminstone framstå som att de är det i sociala medier, anses viktigare än skolarbete.

Många talar om stressen över att hela tiden behöva vara sina egna varumärken. ”Jag tror att det mest skrämmande i dag är att vara vanlig”, som en av gymnasieeleverna uttrycker det.

Överallt annars i livet leder en felaktig värdering av saker till besvikelse, resonerar Simon Blackburn: Varför skulle det vara annorlunda med oss själva? Värderar man sig själv för högt riskerar man både alltför många avvisanden och misslyckanden, och värderar man sig själv för lågt riskerar man att gå miste om möjligheter som hade kunnat vara till både glädje och nytta för en. Samhället är dessutom fullt av människor som är olyckliga eftersom de har fått för sig att de borde syssla med något som de egentligen inte alls är lämpade för: De tror på sig själva i det längsta, trots att det skulle göra dem lyckligare att inse att de egentligen borde ägna sig åt något helt annat.

Både Blackburns och Udovic böcker är lite spretiga. Blackburn förlorar sig i filosofiska utvikningar och Udovic landar hastigt i en slutsats om att föräldrar curlar sina barn för att de skäms över att lämna vidare en värld av ”aggressiv, global kapitalism” till dem. Men båda har många goda poänger.

Den verkliga utmaningen i narcissisternas tidevarv är kanske att ha en rimlig självbild, förmågan att klart se sina styrkor och svagheter.

”Känn dig själv” stod det vid entrén till oraklet i Delfi, påpekar Simon Blackburn. Jag tänker att det är ett motto att återuppta, som borde stå som inskription på skolor och universitet. Att vara medveten om att man i vissa fall faktiskt inte alls är bäst har antagligen betydligt större möjlighet att göra oss lyckliga, än övertygelsen om att man alltid är det.