Recension:

Fuck skolan

Eija Hetekivi Olsson (text) och Jerker Andersson (foto)

av Bengt Ohlsson

Ibland känner jag mig som en hiss.

Varje gång jag läser en text kliver författaren in i mig och trycker på vissa knappar, eftersom hon vill att jag ska åka till en viss våning. Vissa våningar är mer populära än andra. Eller populära vet jag inte. Författarna vill ofta åka dit. Men det behöver ju inte betyda att de tycker om det. Det kan också vara något som de gör av gammal vana. Och ni vet hur det är i en hiss där folk nästan alltid åker till vissa våningar. Knapparna blir utslitna. Till slut går det knappt att se siffran. Och som hiss blir jag alltmer svintrött på att åka till de där våningarna. 

”Det brinner minst en skola om dagen i Sverige, enligt den senaste brandforskningen”, skriver Eija Hetekivi Olsson i förordet till Fuck skolan, en intervjubok med anonyma elevröster från olika Göteborgsförorter.

”Det var när dom skar ner på alla lärare och sånt”, lyder den första meningen.

Jahapp, redan där trycks det på den vanligaste knappen, redan där ska jag tänka att vi får skylla oss själva och att de brinnande skolorna är en schyst och sund protest från kidsen. 

Fuck skolan illustrerar på ett blodisande sätt en av Pisarapportens mest deprimerande slutsatser, nämligen att svenska barn utmärker sig internationellt i ett speciellt avseende: när de får dåliga skolresultat söker de förklaringarna utanför sig själva. Deras resultat beror på de kassa lärarna, de omoderna skolböckerna, stimmet i klassrummet – som de själva givetvis inte bidrar till – eller på ”nedskärningarna”.

Allt utom dem själva.

Elever i andra länder är mer benägna att själva ta på sig ansvaret för det dåliga resultatet. Vilket har det goda med sig att eleverna upplever att de kan göra något åt saken.

Fuck skolan är en lägesrapport från något man skulle kunna beskriva som Generation Gnällspik. I boken ser man en flodvåg av framtida kverulanter, Ring P1-medverkande och författare till arga lappar i tvättstugan.

”Alla lärare är EFTERBLIVNA! Dom fattar inte elevernas bästa. Dom tänker bara på sig själva och deras JÄVLA LÖN! (…) Sen klagar dom på att eleverna inte kan något och att andra elever på andra skolor är bättre. Vad gör rektorn åt det? INGET! Han sitter bakom hans jävla bord och äter och låtsas ha konferens. Jävla lärare och rektor!”

Och så vidare.

”Fyrahundrafemtiofyra elever har svarat på våra frågor”, berättar Eija Hetekivi Olsson. ”Endast tre elever har förtroende för politikerna. De allra flesta har väldigt lågt eller inget förtroende. De tycker att politikerna har misslyckats genomgripande med skolpolitiken. Och samtliga elever vet varför. De vet också hur skolorna i Sverige ska förbättras.”

Vad bra. Hur då?

”Jag skulle få folk att öppna upp ögonen för en rolig skolgång … Göra så att eleverna får roligare lektioner. Att dom får fotografera, debattera, labba, skapa bild. Det är inte kul att hela tiden skriva.”

Så lyder några av de intelligentaste inläggen.

Ett genomgående klagomål är att ingen lyssnar, att det inte går att påverka skolan, och det är därför de sätter fyr på polarnas skåp.

Plötsligt kommer den här gamla hissen att tänka på elevråden. De finns fortfarande. Men de nämns ingenstans. Jag gissar att Generation Gnällspik flinar föraktfullt när läraren står där och efterlyser klassrepresentanter. Sitta i aptrista möten? Kutta dej! (Jo, man lär sig lite käcka nya uttryck i boken också.)

Inför EU-valet skrev Johan Hakelius i Aftonbladet: ”Gång på gång de senaste veckorna har jag hört molokna medborgare som intervjuas och säger att de känner sig maktlösa och att de inte kan påverka politiken. De har förstås rätt. För med ’påverka’ menar de samma sak som när de ’påverkar’ vad de beställer på restaurang, eller ’påverkar’ vad de handlar på ICA. De vill inte bara välja, de vill få det de väljer också. Så blir det aldrig i en demokrati. Allt är en stor kompromiss. (…) Slutar vi se det tjusiga i det, ligger demokratin risigt till.” 

”Stort tack till alla grymma niondeklassare som har skrivit, berättat och fotograferat!” utbrister Eija Hetekivi Olsson i efterordet.

Hon får ta trapporna