Krönika:

Från Dublin till Heby

Där politik spelar mindre roll.

av Olle Wästberg

USA är just nu världens ekonomiska draglok. Ekonomin återhämtar sig, arbetslösheten minskar, den privata konsumtionen ökar, nya bostäder byggs. 

Rubrikerna handlar dock om något annat: Politiskt kaos, svåra motsättningar mellan den beslutande och verkställande makten, oöverstigliga låsningar mellan de politiska partierna.

I Sverige talar en del – efter Löfvens tremånadersregering – om ”en italiensk situation”.  Som Staffan Heimerson påpekat växte Italien ekonomiskt som mest under 1970-talet – ett årtionde där den regering som satt längst höll ut i elva månader.

Det är helt enkelt inte politiken som skapar tillväxt och välstånd, det är de många enskilda människorna som driver och startar företag, arbetar och strävar.

Men frågan är om det gäller i Sverige.

För en del år sedan hälsade jag på Elisabeth Langby – en i svensk debatt saknad person som flyttade till USA för många år sedan. Hon bor i Dublin, New Hampshire. Berättelsen om Dublin gav en bild av ett liv långt från de politiska besluten.

Dublin är ett litet medelklassamhälle med cirka 1 500 invånare.  Åtskilliga har anknytning till Boston och universitetsorten Cambridge dit man pendlar på en och en halv timme. I Dublin är politiken nästan
helt frånvarande.

Fastighetsskatten – som i många amerikanska hushåll är den högsta skatt man betalar – går till skolan. Dock är det många som har hemskolor, där föräldrar med hjälp av nätverk för specialkunskaper och socialt umgänge själva undervisar sina barn.

Den lokala polisen finansieras direkt av invånarna. De får inbetalningskort hem två gånger om året. Någon inkomstskatt finns inte i New Hampshire.

För invånarna i Dublin betyder det mycket litet vem som sitter i Vita huset, kongressen eller har makten i delstatshuvudstaden Concord.  Att så många som 48,4 procent av delstatens väljare röstade i valet i november – vilket hör till det högsta valdeltagandet i USA – får tillskrivas hög utbildningsnivå och att New Hampshire brukar vara utslagsgivande för presidentvalen, vilket lett till ett högt politiskt intresse.

Om vi skulle hitta en svensk motsvarighet till Dublin, NH, en liten ort med pendlingsavstånd till universitetsstaden Uppsala, vore det till exempel Heby. Där är den största arbetsgivaren kommunförvaltningen.

I nästan inga tätorter utanför storstadsområdena eller i direkta industriområden är privata arbetsgivare större än de offentliga. Kommunen, arbetsförmedlingen och lasarettet är oftast de som sysselsätter
flest personer.

Samma sak kan uttryckas i makroekonomiska termer: I Sverige är drygt halva ekonomin offentlig. I USA – om man tar bort försvaret – är knappt 30 procent av BNP offentlig. Till detta kommer att fler svenskar lever på offentliga pengar (jobb i offentlig sektor, pensioner, arbetslöshetsersättning, sjukersättning) än som jobbar i privat sektor.

Tillsammans innebär detta att orter som Dublin inte existerar i Sverige. Här är nästan alla för sin försörjning på något sätt, direkt eller indirekt, beroende av politiska beslut.

Totala låsningar av det slag vi just nu ser i Sverige får därför mer genomgripande effekter än i USA eller i 1970-talets Italien.

Slutsatsen av detta kan vara av två slag. Den ena att ”politikerna måste komma överens”. Vilket ligger mycket i. Många låsningar är onödiga och bottnar inte i djupa ideologiska konflikter. Den andra att människors frihet skulle vara större om inte valresultaten får en direkt påverkan på deras dagliga liv.