I backspegeln:

Fotbolls-VM

VM-slutspelet i fotboll får världen att stanna. Inte bara sportsidorna utan också kultur- och ledarsidor försöker överträffa varandra i politiska paralleller där insparkar möter diskursanalyser. I väntan på avspark i Rio minns vi tidigare turneringar.

av Andreas Ericson

De fanatiska svenska hejarklackledarna påminde tyskarna om den gamla onda tiden. Foto: Olle Seijbold / TT

De fanatiska svenska hejarklackledarna påminde tyskarna om den gamla onda tiden.
Foto: Olle Seijbold / TT

1958: När fotbollsvärlden kom till folkhemmet

1958 arrangerades VM i Sverige, ett land som var i full gång med att bygga ett postpolitiskt folkhem, upphöjt över småaktiga maktkamper på global nivå. Men att vi valts som värdar hade i sig politiskt orsaker. När VM-spelet kom igång igen efter andra världskriget var Sverige ett av få länder som var oförstörda nog att klara av att arrangera turneringen.

Den stora nyheten hette tv. 100 miljoner tittare kunde se Sveriges öppningsmatch mot Mexiko. Men ju längre turneringen gick, desto mer sågs den tekniska innovationen som ett problem. Det kom lite folk på matcherna och för Sveriges del var bara finalen helt utsåld. Ändå försvarade VM-generalen Holger Bergeus beslutet att låta tv sända med att man annars ”blivit kallade för knölar i hela vårt liv ”, som han uttryckte det för Expressen.  För tv-tillverkarna blev VM en riktig jackpott, det kom in 1 000 nya licens-betalare om dagen. Andreas Ericson Neo fotbolls vm 1958 vm 1994 Kurre Hamrin tommy svensson Henrik Larsson Martin Dahlin Paul Breitner Georg Åby Eriksson Henry From  Pál Várhidi  Didier Deschamps Jean-Marie Le Pen Neo nr 3 2014  citat1

Också ute i världen var intresset på topp. Ibland blev det lite väl hetsigt. Expressen kunde meddela att en brasiliansk järnvägsarbetare mist örat i samband med vadslagning och i Buenos Aires utbröt hätska kravaller efter att Argentina åkt ut redan i gruppspelet. Även på planen gick det hett till, bland annat blev tjecken Burbernik utvisad efter att ha spottat på planen(!). (Han försvarade sig med att han bara ”harklat sig”.)

Semifinalen mot Tyskland blev infekterad. Bild Zeitung rapporterade att det tyska laget fick bo utan varmvatten och att ”sängarna står på varandra som i en kasern” och förbundskapten Herberg förklarade att ”detta är min svartaste dag”. Efter den svenska segern var den tyska pressen skoningslös mot hemmanationen. I synnerhet hejaklacksledarna gjorde tyskarna mycket illa berörda. Att på sådant sätt hetsa upp folkmassor påminde på ett otäckt sätt om deras egen närtidshistoria. ”Det är en anda som inte längre har med sport att göra”, förklarade Die Welt. Det blev en officiell rapport till Fifa som faktiskt förklarade att det var förbjudet med dylik uppvigling. Hejaklacksledarna liknade ”dervischer i extas”, rapporterade Frankfurter Abendpost och förklarade att det inte varit en idrottspublik utan en ”rasande folkmassa” som mött tyskarna. Dessutom var den svenske matchhjälten Kurre Hamrin en ”lömsk och illistig italienare”. ”Ett lidelsernas grymma spel”, sammanfattade Hamburger Abendblatt det hela. Ett svensk ryttarlag på tävlingsturné i Aachen fick sina bildäck sönderskurna och den svenska flaggan som hissats över deras hotell skändades.

Les Bleus seger på hemmaplan 1998 blev en symbol för det nya Frankrike. Foto: Peter Turnley / PRESSENS BILD

Les Bleus seger på hemmaplan 1998 blev en symbol för det nya Frankrike.
Foto: Peter Turnley / PRESSENS BILD

1994–1998: Lagen som var ett land

När den franska lagkaptenen Didier Deschamps höjde VM-bucklan på Park de France den 12 juli 1998 var det inte bara en seger för ett fotbollslag. Det sågs också som en seger för den nya multikulturella Frankrike över fördomar och över en politiker – Jean-Marie Le Pen från Nationella Fronten.

Den franska republiken är byggd på idén om universella rättigheter för nationens medlemmar, men   andra idéer hade fått vind i seglen. Le Pen hade före VM dömt ut det franska laget som ”artificiellt” och dessutom beklagat sig över att vissa spelare med, som han ansåg, inte helt äktfranska anor inte ville (eller ens kunde?) sjunga nationalsången före matcherna. Backklippan Liliam Thurame (född på Guadeloupe) svarade med att till sina medspelarens bestörtning inför varje match bräka fram Marseljäsen lika högt som tondövt. 

Ett annat lag som kom att symbolisera mycket av nationens självbild var det svenska fyra år tidigare. 1994 hade den ekonomiska krisen och kalla krigets slut vänt upp och ner på det mesta i det gamla folkhemmet Sverige, men under Tommy Svenssons ledning formerades landslaget till något som påminde om gamla tiders lagideal. Svensson – själv gammal folkskollärare – läste poesi före avspark och laget var en blandning av gamla allsvenska veteraner och nytända proffsstjärnor.

Som motvikt till Ny Demokratis härjningar i opinionsmätningarna och Lasermannens på Stockholms gator utsåg medierna plötsligt de helskånska pågarna Henrik Larsson och Martin Dahlin till invandrare. Stommen i laget bestod av mittfältets slitvargar som Jonas Thern, Stefan Schwarz och Klas Ingesson och den egensinnige individualisten Anders Limpar lämnades helt i enlighet med denna logik utanför elvan.

Ett folk, två lag. Öst och väst möttes 1974. Foto: AP / TT

Ett folk, två lag. Öst och väst möttes 1974.
Foto: AP / TT

1974–1982: Politik, diktatur och kallt krig

I OS-turneringen 1960 fick Ungern en straff i matchen mot Danmark. När Pál Várhidi precis har lagt bollen till rätta höjde den danska målvakten Henry From handen för en stunds anstånd, gick makligt bort till stolpen och plockade ut sitt tuggummi som han nonchalant tryckte fast. Ungraren ska ha blivit så distraherad av att se den ultimata symbolen för västerländsk dekadens och överflödet på andra sidan järnridån att han sköt ett klent skott som From lätt kunde rädda. (För att därefter stoppa in tuggummit i munnen igen.) Andreas Ericson Neo fotbolls vm 1958 vm 1994 Kurre Hamrin tommy svensson Henrik Larsson Martin Dahlin Paul Breitner Georg Åby Eriksson Henry From  Pál Várhidi  Didier Deschamps Jean-Marie Le Pen Neo nr 3 2014  citat2

Så har det ofta varit. Storpolitiken finns med på fotbollsplanen, även när alla gör sitt bästa för att inte se den. Det fick den svenske förbundskaptenen Georg ”Åby” Eriksson uppleva under VM 1978 som spelades i Argentina, styrt av samma militärjunta som några år senare skulle börja Falklandskriget. Det var bara trevligt i Argentina tyckte Åby när pressen frågade; alla var glada och dessutom var det ju mycket färre ligister än hemma i Stockholm. Reaktionerna lät naturligtvis inte vänta på sig och fotbollsförbundet kallade Åby för ”ofattbart naiv”. 

När VM spelades i Västtyskland 1974 var världen inne i en turbulent period. Dessutom skakades förbundsrepubliken av terrorns härjningar och dådet mot den israeliska OS-truppen i München två år tidigare var i färskt minne. För första gången ställdes också två tyska lag mot varandra. Willy Brandts Ostpolitik hade åren dessförinnan fått Västtyskland att acceptera sina socialistiska landsmän som ett eget land. Östtyskland vann med 1–0 men det var bröderna i väst som till slut tog hem VM-bucklan. (Även denna gång mötte Sverige Tyskland och ordkriget från 16 år tidigare fortsatte. Malmö FF:s Bosse Larsson anklagades av tysk press för att röka, dricka whiskey samt vara ful(!) och sällan bli uppbjuden på dans. Kanske hade psykningen effekt för Sverige förlorade med 4–2.)

Ibland gör sig storpolitiken mer direkt gällande. 1982 kvalificerade sig Kuwait oväntat till VM i Spanien och ställdes i andra matchen mot Frankrike. När fransmännen tog ledningen med 4–1 blev Fahad Al-Ahmed Al-Jaber Al-Sabah, ordföranden i Kuwaits fotbollsförbund, så ilsken att han stormade in på planen. Fahad – som var bror till Kuwaits regerande emir – lyckades efter palaver med domaren få målet underkänt, vilket är den enda gången en åskådare lyckats påverka utgången av en VM-match.

Artikeln publicerad i Neo #3 – 2014

Lämna en kommentar