Manualen:

Försvinnanden

personsök. Vad händer när en person anmäls försvunnen? När inleds en sökinsats och hur organiseras den? ­Neo ringde upp Per Engström, gruppchef på Polisens utvecklingscentrum i Stockholm, för att få veta mer.

av Anna Isaksson

När polisen får in en anmälan om att en person har försvunnit påbörjar man ett antal inledande åtgärder som gemensamt kallas INL. Det utläses ”informationshämtning”, ”närsök” och ”ledstångssök”.

”Informationssökningen” inleds med att operatören som tar emot anmälan försöker få fram så mycket information som möjligt om den som är försvunnen. Därefter intervjuas familj, släkt och vänner för att få en så heltäckande bild det går av den försvunna personen. Om det råder fara för personens liv eller om det är ett barn som är försvunnet, inleds en insats så snart som möjligt.

”Närsöket” innebär att man letar på den plats eller område där den försvunna befann sig när han eller hon senast sågs. Det är inte ovanligt att den försvunna personen, främst äldre, dementa och barn hittas väldigt nära platsen som de försvann ifrån.

”Ledstångssöket” är vidare ett snabbt sök längs med vägar, stigar, kraftledningsgator, bäckraviner och andra formationer i terrängen som är lätta att följa för den som har kommit vilse. Ungefär var tredje försvunnen person anträffas på detta sätt. I sökandet används polispatruller som med bil eller motorcykel söker av farbara vägar. Vid sidan av vägarna används hundpatruller och senare andra externa resurser som exempelvis hemvärn, kommunal räddningstjänst och andra frivilligorganisationer som disponerar någon form av terrängfordon. Under detta så kallade INL-skede anträffas ungefär sjuttiofem procent av alla försvunna.

Det är polisen som avgör om och när en särskild skallgångsstyrka ska sättas in i sökandet. En skallgångskedja förflyttar sig med en medelhastighet av ungefär en kilometer per timme och det normala inbördes mellanrummet mellan personerna är sex meter. Under ett åtta timmar långt arbetspass kan en skallgångskedja söka effektivt under fyra timmar. Skallgångskedjans bredd varierar beroende på antalet personer som deltar i sökandet, men en skallgångskedja på femton personer som täcker en bredd av nittio meter klarar under ett normalt arbetspass att söka av en yta av ungefär en tredjedels kvadratkilometer.

Mobiltelefoner kan också hjälpa polis och övriga i räddningsinsatsen att veta var man ska söka, eftersom det går att få information om var en mobiltelefon är eller har befunnit sig.

I stort sett alla, nittiosju procent av de som försvunnit, hittas under den tid som räddningsinsatsen pågår. I genomsnitt är det åtta till nio personer som inte har hittats när räddningsinsatsen avbryts. Det handlar då i huvudsak om personer som är avlidna efter att ha tagit sitt eget liv. En del av dessa personer anträffas ganska snart efteråt, oftast av allmänheten som stöter på dem när de exempelvis går en promenad i skogen, i andra fall dröjer det flera år innan den försvunna personen anträffas. Det finns även enstaka personer som försvinner och som aldrig kommer att hittas. De kan ha gömt sig på otänkbara platser för att sedan begå självmord eller försvunnit i djupt vatten och därefter aldrig flyter upp till ytan.