Förövarbrist
av Ivar Arpi
”Mina nära och kära var livrädda för mig.” Så sade ”Thomas” i Studio Ett (13/5 2013). Med hjälp av en av Sveriges få mansjourer hade han kommit en bit på väg mot att sluta vara ett våldsamt svin. Det var ett närmast exotiskt inslag. En kvinnomisshandlare som utan undanflykter erkände vilket as han varit som slog sina flickvänner och barn. Att höra någon utan krumbukter erkänna sin egen skuld på det sättet är närmast unikt i dag.
Under kampanjen Prata om det för ett par år sedan var det många som berättade om kränkningar de hade utsatts för, men endast någon enstaka som erkände övergrepp de begått. Detsamma gäller för övrigt uppväxtskildringar. Folk berättar att de har varit mobbade, men få nämner skiten som de utsatt andra för. Lyssnar man på vad folk själva säger verkar vi vara ett samhälle där så gott som samtliga är offer, men inga är förövare. Till och med min barndomsskräck Thomas Quick har ju nu visat sig vara ett offer och inte alls någon seriemördare. Om jag hade varit författare hade jag tyckt att det saknades en ganska nödvändig gestalt i denna kollektiva offerberättelse.
Detta gäller även i internationell politik. Länder kallar sin armé för försvarsmakt, inte angreppsmakt. Alla krig marknadsförs som försvarskrig. Som Ryssland nu. Annekteringen av Krim? Bara ett försvar av etniska ryssar! De reagerar bara på omvärldens ”monstruösa russofobi”, som Putins personliga sändebud Sergej Markov uttryckte saken i en intervju i Hufvudstadsbladet (8/6).
Antikens gnostiker trodde att världen var uppdelad mellan en god och en ond gud. Det onda var för dem en yttre kraft, inte som i den kristna tron en oskiljaktig del av människan. Kanske pågår en gnostisk väckelse. För felet är alltid de där andra jävlarnas. Aldrig jag, alltid du. Någon borde passa på att k-märka de sista förövarna som likt ”Thomas” själva faktiskt ser sig som just förövare.
För några år sedan var det väl ett gäng kända mediamän som kom ut med att de varit mobbare som unga.Fast syftet med dessa bekännelser upplevde i alla fall jag mest som att de ville framställa sig som ”idag känslig, mogen och mjukis – men jag har en hårding därinne”.