Krönika:

Föräldraförolämpningen

Går barnbidragen till barnen?

av Nils Lundgren

I en ledare i Dagens Nyheter 20 april konstaterade Hanne Kjöller att en grupp parlamentariker ur EU-parlamentets Palestinadelegation hade åkt till Gaza för att kolla hur dess biståndspengar används. Myndigheterna, det vill säga Hamas, släppte inte in dem!  Det kan man förstå. I korrupta länder hamnar internationellt bistånd ofta i privata fickor. Men att avgöra om anslagna pengar går till avsedda ändamål är faktiskt riktigt svårt. Bistånd kan gå till andra ändamål sett från ekonomisk synpunkt även när det juridiskt ser helt korrekt ut.

Österrike fick Marshallhjälp, men fick inte använda den för att reparera Wienoperan. Regeringen hade dock avsatt skattemedel för att reparera ett kraftverk i Alperna och äskade då Marshallpengar för det projektet i stället. Det gick utmärkt. Skattemedlen för kraftverket frigjordes och kunde användas för att reparera Wienoperan.

Man behöver inte vara ekonom och expert på incidensteori för att förstå att i en fundamental ekonomisk mening gick Marshallpengarna till Wienoperans reparation i alla fall, trots att pengarna formellt juridiskt betalades för kraftverket.

Sida kan ge ett u-land bistånd för brunnsborrning. Om landet ändå hade tänkt genomföra sådan brunnsborrning, frigörs de tilltänkta medlen och kan användas för att köpa lyxiga tjänstebilar åt ledande politiker.  Det hjälper då inte att Sida noggrant kontrollerar att dess bistånd formellt juridiskt går till brunnsborrning. Incidensteoretisk analys visar att pengarna går till något annat.

Det är därför en förolämpning mot svenska föräldrar att tro att barnbidragen i huvudsak går till barnens konsumtion. Skulle föräldrarna låta barnen äta dåligt, gå illa klädda och klara sig utan leksaker, om det inte funnes barnbidrag? Det normala är säkert att föräldrar i frånvaro av barnbidrag skulle prioritera barnens behov och avstå från viss egen bekvämlighet och njutning. Barn-bidragen går därför i huvudsak till att höja föräldrarnas levnadsstandard.

Den som tror att arbetsgivarna betalar arbetsgivaravgifterna förolämpar på samma sätt löntagarna och facket. I lönebildningen är det den totala lönekostnaden inklusive arbetsgivaravgifter som är avgörande. Om arbetsgivaravgifterna sänks, ökar löneutrymmet och lönerna stiger ungefär lika mycket. Om arbetsgivaravgifterna höjs, minskar löneutrymmet och de anställda finner dystert att de måste acceptera lägre löneökningar. Alltså betalar löntagarna ekonomiskt sett arbetsgivaravgifterna, trots att det är arbetsgivarna som betalar in dem formellt.

Samma med momsen. Formellt betalas den in av butikerna vi handlar i, men det är uppenbart för alla att den övervältras på kunderna så att varorna blir så mycket dyrare som krävs för att butikerna skall gå ihop lika bra som om det inte fanns någon moms.

En viktig slutsats är att bidrag går helt till ett av givaren bestämt ändamål bara om mottagaren inte alls skulle satsa på detta utan bidrag. Om mottagaren däremot avser att göra det givaren vill oavsett bistånd, kommer stödet att helt och hållet gå till andra ändamål. Och sedan finns alla utfall däremellan.

Sådär kan man hålla på. Det är lätt att se vilka som formellt juridiskt betalar vem, men ganska svårt att se hur mycket vilka ekonomiskt faktiskt betalar till vem. Däremot är det inte svårt att förstå incidensteorins principer. I en demokrati är det viktigt att medborgarna gör det, så att de inte röstar för bidrag och skatter utan att förstå vem som får och vem som betalar.