För barnens bästa

Föräldraförsäkringen har oavsiktligt blivit en kvinnofälla och ett hinder för integrationen. I socialtjänsten fattas de svåraste besluten ofta av de mest oerfarna. Och en del av det vi kallar barnfattigdom beror på pappor som struntar i sina barn. Arbetet med en bättre politik för barn i Sverige börjar i ett antal obekväma sanningar.

av Ulf Kristersson

Av Ulf Kristersson

Man kan välja historisk startpunkt efter tycke och smak: Den obligatoriska folkskolan 1842. Eller Ellen Keys inflytelserika bok Barnets Århundrade från 1900. Eller makarna Myrdal och befolkningsfrågan 1934. Men från sekelskiftet blir barn mer och mer individer med egna rättigheter. Ibland är det diffust uttryckt men intuitivt förstått – ”så där behandlar man inte barn”. Ibland mycket handfast, vilket en italiensk turist som slog sitt barn på en krog i Gamla stan i Stockholm för något år sedan tydligt fick erfara.

Pippi Långstrump fångade redan 1945 idén att frihet och trygghet kan gå hand i hand och att vuxnas ansvar att fostra inte måste betyda barns underkastelse. Att det tvärtom är rätt att göra (lagom mycket) uppror. Föräldrar i andra länder älskar naturligtvis sina barn lika mycket, men Sverige har tidigare och mer konsekvent betonat att barn är självständiga människor med egen vilja, inte bara eller ens främst sina föräldrars barn. Med tiden också allt tydligare med att flickor har samma rätt som pojkar; att även mammor kan jobba och att pappor har jämlikt ansvar för sina barn.

Delvis handlar detta om vår historia av politiska reformer, som barnbidraget, förskolan, föräldraförsäkringen och förbudet mot aga. En rationell och sekulär politisk kultur har då och då skärskådat sakernas tillstånd och kommit fram till att Sverige behöver nya institutioner – för fler barn, eller för färre fattiga barn, eller för ”bättre” barn. Man kan le åt, sucka och ibland förfasa sig över en del historiska uttryck för denna ingenjörsmässighet. Men faktum kvarstår: Mycket som en gång var radikalt är i dag självklart. Sverige har med tiden fått höga ambitioner för barns uppväxtvillkor.

Den ”generella välfärdspolitiken” har ingen exakt definition. Den betyder inte att alla får allt, eller ens att de fattiga alltid får mest. Men den är inkluderande och den undviker så långt det är möjligt att stigmatisera. Denna internationellt både beundrade och förtalade sociala modell fyller 100 nästa år, med start i den första generella pensionsreformen 1913. Det unika var inte att reformen var tidig eller generös. Tvärtom: Sverige var sent och fattigt, pensionsåldern blev 67 år när medellivslängden bara var 59 år.

 

Unikt var i stället att omfatta fler än bara dem som behövde stödet mest. Till skillnad från anglosaxisk tradition har Sverige inte
bekämpat fattigdom genom att selektivt ge till den i nöd, utan sedan 1916 byggt inkomstgrundade socialförsäkringar. Nackdelar finns: Det blir i vart fall momentant dyrare och ger staten en större roll att ”lägga till rätta”. Men det gynnar social rörlighet och vita arbetsinkomster, och det motverkar fattigdomsfällor.

En första lärdom blir därför att värna denna generella välfärdspolitik med breda, gemensamma välfärdsinstitutioner: mödravårdscentraler och barnavårdscentraler; vaccinationsprogram, barnsjukvård och tandvård. Och en pedagogisk förskola. Allt detta är bra för alla barn, men betyder mest för de barn som annars fått minst.

”Barn måste få kosta,” heter det, som om någon med egna barn trodde motsatsen. Men frågan hur stora offentliga resurser till barn vi har råd med, beror också på avvägningen mellan välfärdstjänster och transfereringar. När folk tjänar mer får inte kraven på ständigt höjda ersättningsnivåer bli gökungen som tränger ut viktiga välfärdstjänster.

För vi bör nu ha högre ambitioner. Både genom att nå fler barn och genom att stimulera tidigare lärande. Frågan försummades länge genom vänsterns skepsis mot ”att sätta små barn i skolbänken” och högerns åsikt att barn egentligen borde vara hemma med sin mamma. I dag vet vi mer om barns lärande. Många små barn till nyanlända invandrare skulle ha utomordentligt stor nytta av att snabbare komma in i den svenska förskolan. Säkert inte komplikationsfritt för människor med lite annan syn på vem som bör jobba och vem som bör ta hand om barn. Men viktigt om vi vill att alla barn ska få någorlunda samma chanser att bli framgångsrika i Sverige.

I det påbörjade utvecklingsarbetet kommer vi därför noga pröva möjligheten att förkorta den tid man som nyanländ retroaktivt kan få föräldrapenning på grundnivå, som i kombination med vårdnadsbidrag sannolikt leder till att alltför många kvinnor inte börjar jobba. Det var helt enkelt inte avsikten. Samtidigt ställer vi oss frågan om man inte kan bli generösare med föräldraförsäkringens dagar lite senare. Föräldrars fulla uppmärksamhet behövs även efter tonåringens första klassfest.

Respekten för enskilda familjers rätt att bestämma själva är fundamental. Men det är också skyldigheten att försöka försörja sig själv. Det offentliga håller inte – till skillnad från i många länder – med olika former av ”pension” för de kvinnor som varken jobbar eller längre är hemma med barn. Det bör vi inte ändra på. ”Arbetslinjen” är en underskattad socialpolitisk idé: Bara ett land där alla som kan jobba verkligen gör det och försörjer sig själva kan generöst och uthålligt försörja dem som inte kan.

Insikten att Sverige har blivit ett samhälle som är rätt bra för många barn, bör inte leda oss till tron att vi har gjort allt rätt, eller till den etnocentriska åsikten att det finns ett ”rätt sätt” att fostra barn i Sverige. Stoltheten får inte bli exkluderande och provinsiell. Den vetenskapliga nyfikenhet och fördomsfria rationalism som skapat mycket gott, kan också leda farligt fel. Moraliserande och förmynderi – från den gamla kyrkliga överklassens välgörenhet till den vitrockade besserwissern – har motiverat både barnhem och steriliseringar.

Den offentliga Vanvårdsutredningens kartläggning av övergrepp mot omhändertagna barn är också berättelsen om Sveriges socialpolitiska misslyckanden. Den nödvändiga uppgiften blev att från det offentliga Sveriges sida be om förlåtelse. Den ännu viktigare uppgiften – för oss som nu ansvarar för svensk socialpolitik – är att rusta oss med kunskap och värderingar som våra egna efterträdare slipper skämmas för.

En andra lärdom blir därför att inte misstro vanliga ofullkomliga föräldrars förmåga att göra det bästa för sina barn. Min egen favoritsocialminister, socialdemokraten Gustav Möller, lär oss att den fattige må ha ont om pengar, men inte därmed ont om förstånd. Det gäller än.

 

De allra flesta barn har det bra i Sverige. Så inleds många rapporter från myndigheter och ideella organisationer, som om det först måste sägas för att ursäkta påpekandet att det faktiskt inte gäller alla. Men det är sannolikt helt sant. Likväl finns det problematiska tecken i tiden och det rör framför allt barns och ungdomars psykiska hälsa, och risken att alla barn inte är rustade för vår tids nästan oändliga möjlighetshorisonter. Frågan uttrycks bra i barnpsykiatern Frank Lindblads läsvärda bok Välfärdslandets gåta: Varför mår inte barnen lika bra som de har det?

Allt fler unga uppger att de mår dåligt och allt fler får också diagnos och medicinering. Inte minst gäller detta depressioner bland flickor och unga kvinnor. I rapporten Skolbarns hälsovanor ser man hur andelen barn och ungdomar som är mycket friska minskar med åldern samtidigt som skillnaderna mellan könen ökar med åldern till flickornas nackdel. Andelen flickor som säger att de trivs mycket bra med livet minskar från 70 procent i 11-årsåldern till 30 procent i femtonårsåldern. Runt 20 procent av de 11-åriga flickorna tycker de är för tjocka och när de fyllt 15 har andelen ökat till 50 procent. Mer än två tredjedelar av alla 15-åriga tjejer äter medicin mot huvudvärk minst en gång i månaden, en tredjedel tar också medicin mot magont.

För pojkar och unga män handlar det i stället ofta om att inte fungera socialt, om ”bokstavsdiagnoser” och dåliga skolresultat som tidigt stänger många framtidsmöjligheter. Enligt Skolverkets lägesbedömningar når en av fyra pojkar i årskurs 9 inte målen i ett eller flera ämnen. Nyckelordet här är prevention – kvalificerad, riktad och målinriktad. Varje ny fritidsgård eller gratis föräldrautbildning är trots allt inte en framtida missbrukare mindre. De flesta klarar sig bra. Några behöver kraftfulla insatser tidigt. Det är hög tid att utveckla samma vetenskapliga evidens för verkningsfulla preventiva insatser, som vi numera allt oftare kräver av de insatser vi gör när problemen väl är synliga.

Debatten om barnfattigdom är för viktig för att slarvas bort i ytliga krav på höjda bidrag för dem som inte jobbar. Olika sätt att mäta fattigdom ger olika mått på hur många barn som lever i ekonomisk utsatthet. Dessutom är det sällan samma personer som räknas som fattiga, beroende på val av metod och definition. Redan 2003 beskrev regeringen överlappning vid tre olika mått på fattigdom: låg inkomst, brister i materiell standard och socialbidragstagare under året. Om man avsåg människor med något av dessa tre mått så var 20 procent av Sveriges befolkning fattig. Medan bara en procent var fattiga enligt alla tre måtten samtidigt. Frågan förblir alltså öppen: Är väldigt många eller rätt få fattiga i Sverige?

Som socialborgarråd i Stockholm lärde jag mig att kortvarigt socialbidrag är ett rätt överskattat samhällsproblem, medan långvarigt socialbidragsberoende är ett klart underskattat. Lite drygt 50 000 barn i Sverige växer upp i familjer med långvariga socialbidrag. Socialstyrelsens Social Rapport 2006 ger en problematisk bild av barns framtid i dessa familjer. Dålig utbildning, tonårsföräldraskap, missbruk eller psykisk ohälsa är vanligare. Långvarigt biståndsberoende blir en stark markör för andra sociala problem. Det riskerar dessutom att gå i arv.

I senare analyser av fördelningspolitik och barn i hushåll med låg ekonomisk standard ser man att två grupper är kraftigt överrepresenterade: Barn med utrikes födda föräldrar och barn till ensamstående mammor, ofta utan arbete. Och läser man mer än rubriker om Rädda Barnens barnfattigdomsrapport talar siffrorna där samma tydliga språk. Vill man på allvar göra något åt barnfattigdom, måste man därför ta just dessa två gruppers problem på allvar och inte bara kräva lite högre bidrag till några fler.

Att långvarig fattigdom drabbar ensamstående mammor beror till stor del på att alltför många pappor fortfarande checkar ut efter skilsmässor och överger sina barn ekonomiskt och känslomässigt. Det är helt enkelt inte acceptabelt. En stor majoritet av ensamstående mammor med låg inkomst förlorar stora belopp varje månad på att statligt underhållsstöd har bildat norm för vad den andre föräldern bör betala för sina barn. Så länge bara 30 procent av barnen bor växelvis hos sina separerade föräldrar drabbar detta i första hand många mammor. Politiken bör absolut inte moralisera över skilsmässor och separationer. Vuxna med gemensamma barn går inte skilda vägar med lätt hjärta. Men staten ska vara kristallklart tydlig med att föräldraskap till skillnad från äktenskap är en förpliktelse man inte kan välja bort.

 

Orimligt många nyanlända invandrare blir orimligt länge beroende av bidrag. Att invandrade föräldrar – även kvinnor – mycket snabbare kommer in på arbetsmarknaden är viktigt för många tusen barn. Om inte socialbidragen, föräldraförsäkringen, förskolan och skolan mycket tydligare än i dag förväntar sig arbete och egen försörjning, kommer farligt många barn och ungdomar ärva sina föräldrars svårigheter i Sverige. Det kan inte vara upp till var och en som flyttar till Sverige att välja att bo på en plats med minimala möjligheter till egen försörjning. Att flytta 50 mil till är inte ett orimligt krav för den som ännu inte har rotat sig. Diskriminering finns i Sverige liksom i andra länder och ska bekämpas. Men få tror nog att det är huvudorsaken till arbetslöshet och bidragsberoende.

Fattigdom kan vara absolut eller relativ, båda måtten är relevanta i ett litet land som vill hålla ihop. Men jämlikheten får inte lura oss. Det blir rent farligt om varje fattig flyktingfamilj som får en fristad i Sverige börjar beskrivas som ett ekonomiskt jämlikhetsproblem.  Då följer antingen den främlingsfientliga slutsatsen att fattiga flyktingar inte ryms i Sverige. Eller den populistiska vänsterns implicita slutsats att invandrare omedelbart ska få bidrag som motsvarar en genomsnittlig svensk lön. Båda slutsatserna vore förödande.

God fördelningspolitik är inte bara att jämna ut inkomstskillnader. Det handlar lika mycket om ett lands förmåga att bygga tillit och uppmuntra social rörlighet. Den svenska ginikoefficienten (ett mått på inkomstskillnader) är internationellt sett mycket låg (alltså stor jämlikhet) och det finns bred enighet om att den ska förbli låg. Men alla skillnader är inte orättvisa eller omotiverade. Över 80 procents marginalskatt var varken moraliskt eller praktiskt bättre än 40 procent. Inget land har blivit rikt genom att hårdbeskatta lång utbildning och hederligt arbete.

Ett lands sociala rörlighet antyder vilka ambitioner man har att ge varje barn sin egen chans. Även här är vi internationellt sett bra, men inte alls så bra som vi ibland tror. Gamla tiders klassresor var viktiga men inte så enkla. Här finns ett personligt ansvar hos varje förälder att bädda så att nästa generation får det bättre. Men också ett gemensamt ansvar. Det är okej att ärva sina föräldrars sommarstuga eller besparingar, men det är inte okej att ärva deras sociala problem. Ny kunskap om vad som kan bryta riskabla generationseffekter där bidrag, missbruk, arbetslöshet och lång sjukfrånvaro går i arv, hör till vår tids mest angelägna socialpolitiska uppgifter.

 

I en demokrati är få myndighetsuppgifter svårare och mer förpliktigande än att fatta det dramatiska beslutet att ta ett barn från hennes föräldrar. Bland gråskalor och nyanser – där somligt talar till föräldrarnas fördel och annat varnar för allvarliga risker – ska ett svartvitt beslut fattas. Som kommer att ifrågasättas. Om själva beslutsunderlaget är nyansrikt, brukar inte åsikterna vara det. Många fall måste avgöras i konflikt av domstolarna.

Socialsekreterare vittnar ofta om att vara ”damned if you do, and damned if you don’t”. I medierna avslöjas tragiska fall där barn har misshandlats i hemmet ”utan att socialtjänsten ingrep”. Eller barn som tvärtom ”grundlöst omhändertas” av övernitiska Prussiluskor på sociala myndigheter. Jag känner djup respekt för landets socialsekreterare som utan tack gör vad de kan. I alla tider har civiliserade samhällen haft en föreställning om att det finns en gräns när föräldrarnas ansvar inte längre är förenligt med deras kapacitet. Precis då blir alla barn också allas barn. Förr berodde detta ofta på sjukdom och dödsfall. Numera snarare på missbruk och kriminalitet, försummelse och vanvård – i sin tur ofta grundat i psykiska problem.

Men det var ingen slump att professor Bo Vinnerljung vid Socialhögskolan i Stockholm valde att referera till den klassiska läkaretiken, när han tog emot pris av Allmänna Barnhuset: ”I första hand”, sade han, ”vålla inte skada”. Det kan tyckas vara en mager ambition, men man bör på rätt goda grunder vara varsam med sociala ingrepp som förändrar en familjs liv i grunden.

Som bäst kan ett kraftfullt och kvalificerat stöd i familjen förebygga ett senare ingripande. Men ju längre man väntar med tvingande insatser, desto fler problematiska år måste det allt äldre barnet uthärda innan man kanske ändå tvingas fatta beslutet att separera barn och föräldrar. Och barn omplanteras inte utan stora risker. På lång sikt går det mycket dåligt för många foster- och institutionsplacerade barn.

Svensk och internationell forskning pekar på allvarliga brister i socialtjänstens förmåga att hjälpa barn som far illa hemma. Vi vet relativt lite om vilka tidiga insatser som har god chans att förebygga senare problem, vilka interventioner som verkligen leder ett barn mot en bättre framtid.  Men vi vet allt mer om att det finns stora överrisker bland foster- och institutions-placerade barn att senare i livet drabbas av problem. Psykiska problem, dålig utbildning, arbetslöshet, tonårsgraviditeter, kriminalitet och socialbidragsberoende antyder att vi i dag gör sociala interventioner utan att veta om livschanserna blir bättre.

Senare tids studier pekar på att det framför allt handlar om hur det går i grundskolan. I Social Rapport 2010 beskrivs hur barn som växer upp i samhällets vård eller i familjer med återkommande ekonomiskt bistånd, lämnar grundskolan med lägre betyg än andra. Majoriteten av pojkarna i dessa båda grupper har låga eller ofullständiga betyg.  Allvarlig kriminalitet i ung vuxen ålder är 8-10 gånger vanligare bland dem med låga betyg jämfört med övriga. Överrisker finns också för självmord, självmordsförsök, alkohol- eller narkotikamissbruk och behov av socialbidrag som vuxen.

Och omvänt: Goda eller hyggliga betyg i grundskolan är en viktig skyddsfaktor, som gör att barn kan få det bra trots en tuff start. Sverige följer bristfälligt upp skolresultat och hälsotillstånd bland omhändertagna barn, jämfört med andra länder. När vi underskattar skolresultatens betydelse för dem utan stöd hemma, accepterar vi att det sociala arvet slår igenom. Långvarig fostervård i nuvarande form har – som det heter – svag kompensatorisk påverkan på utsatta barns framtidsutsikter. Det är en för låg ambition.

 

Ungefär 25 000 barn och unga var omhändertagna 2010, varav 70 procent i familjehem (fosterfamilj) och övriga på olika institutioner. Två av tre omhändertagna är snarare tonåringar än små barn. Av drygt 7 500 nyplacerade barn 2010 var bara 2 300 under tolv år och 900 var tre år eller yngre. De omhändertagna barnen är alltså inte längre som förr. Det handlar numera främst om tämligen fullvuxna föräldrar med tonårsbarn och inte sällan om en kombination av beteendestörningar, sociala problem, missbruk och kriminalitet.

Då måste även fosterfamiljerna se annorlunda ut. De ”vanliga familjer” som kan och vill göra en fin insats för ett utsatt barn ska numera vara beredda på större utmaningar. Utsatta tonåringar – och deras biologiska föräldrar – ställer tuffare krav på dagens fosterfamiljer. Vi behöver sannolikt mer specialiserade, hel- och halvprofessionella, fosterfamiljer för vår tids placerade tonåringar. Och sätta stopp för oförberedda och outbildade ”närståendefamiljer” som mer eller mindre frivilligt tar hand om släktens placerade barn. Lagrådsremissen efter Barnskyddsutredningen går i just denna riktning. Jag är fylld av respekt för de familjer som öppnar sina hem för ett barn som behöver det.

Men vi har nya problem framför oss.  De barn som ändå placeras som mycket små – en del redan under sitt första år – kommer uteslutande till fosterfamiljer och placeringen ska därefter utvärderas var sjätte månad. En del placeringar blir naturligtvis korta och ändamålsenliga: missbruk avslutas, våld stoppas, sjukdom behandlas. Men många av de mycket små barn som placeras lever i många år i samma eller (värre) i olika fosterfamiljer. Vi talar alltså om ”uppväxtplaceringar”, där fosterfamiljen i bästa fall också upplevs som den riktiga familjen. Men många som fyllt 18 och lämnat familjen får tvärtom inse att de helt saknar familj. Samarbetsproblem med de biologiska föräldrarna och ständig osäkerhet för barnet om vad som händer i framtiden präglar många fosterbarn.

Några få fosterfamiljer får numera ”permanent vårdnad” om barnet efter tre års vistelse, medan nästan inga barn alls får nya föräldrar genom svensk inhemsk adoption. Det saknas i stort sett helt en tydlig strategi för den svenska fosterbarnsvården. Detta återspeglas också i orimligt lågt ställda förväntningar på att det ska gå bra för fosterbarn, i bjärt kontrast till höga förväntningar på de flesta internationellt adopterade.

Det är en märklig paradox att vi i Sverige, som i över 50 år varit framgångsrika och noggranna i arbetet med internationella adoptioner, på samma tid har avskaffat själva tanken på att det finns några barn alls som behöver få nya föräldrar genom adoption inom Sverige. Den tryggheten och rättssäkerheten förvägrar vi i praktiken långvarigt fosterplacerade svenska barn. Orsaken är egentligen enkel: I internationell adoption slipper vi se allt socialt elände som detta faktiskt handlar om, för att i stället glädjas över storögda småttingar och lyckliga föräldrar på Arlanda. De svåra frågorna kräver ett svar: När går föräldrarnas rätt till sina barn över i barnens rätt till en familj?

Många internationellt adopterade har en osäker bakgrund medan svenska fosterbarn får en osäker framtid. Nationella adoptioner behövs men är ingen bred väg för många barn, utan en unik väg för några. En genomtänkt fosterbarnsstrategi borde börja med kvalificerade insatser i familjen och fortsätta med målinriktade fosterplaceringar för snar återförening. Vid långvariga placeringar av yngre barn bör frågan om adoption
aktualiseras och en rimlig tumregel kunde vara att socialtjänsten åläggs pröva frågan när de ser små chanser för barnet att återvända i rimlig tid. En annan tumregel kunde vara att placeringar av barn under fem år som sammanhängande pågått i mer än två år, automatiskt aktualiserar – men inte avgör – frågan om adoption. En tydlig skyldighet för socialtjänsten att prioritera stabilitet och permanens för det omhändertagna barnet kan mycket väl förenas med fortsatt frivillighet i adoptionsfrågan. I en ny lagstiftning borde barnets rätt till sitt eget ursprung garanteras, liksom rätten till kontakt med sina biologiska föräldrar. Inga fler barn i Sverige ska först i vuxen ålder få veta att de en gång adopterats. All adoption ska handla om barns rätt till föräldrar, inte om vuxnas önskan om barn.

 

Socialtjänstens arbete styrs främst av socialtjänstlagen men frågan är om inte en sådan ramlagstiftning egentligen förutsätter en starkare och självständigare profession och mer ”vetenskap och beprövad erfarenhet” för att tala med Hälso- och sjukvårdslagen. Svensk social barnavård är sprungen ur kyrkans och den lilla kommunens ansvar för fattiga och vanvårdade. Denna tradition har varit allt från moraliserande och kärv till empatisk och givmild, men aldrig varit förankrad i en självständig professionell kunskap och kultur. Här finns ett märkligt underskattat problem i svensk socialpolitik.

Vill man på allvar förändra vår förmåga att hjälpa utsatta barn finns det därför starka skäl att pröva en mycket större reform av den sociala professionens befogenheter och ansvar. Den viktigaste förändringen handlar om den miljö i vilken kvalificerad kunskap utvecklas och omsätts i praktiskt socialt arbete. I dag råder en olycklig uppdelning mellan socialhögskolor och andra akademiska institutioner å ena sidan, och den kommunala socialtjänstens vardag å den andra. Berättelserna är vanliga om hur den nyexaminerade socionomen hamnar längst ut i linjen med de tuffaste fallen. Ett slags omvänd medicinsk huvudregel, där bristande erfarenhet och kunskap i praktiken kan leda till större ansvar och mer inflytande över vård och behandling. Få socionomer går vidare till en master- eller doktorsexamen och ännu färre får bättre jobb och högre lön om de ändå gör det.

Varje liten kommun har ansvar för också de allra svåraste sociala insatserna, vare sig de har nödvändig kompetens eller inte. Den som möter en hedersvåldsutsatt flicka en enda gång förväntas fatta lika kloka beslut som den som gör detta varje dag. Risken är överhängande att allt för lågt ställda krav på kompetens och dokumenterad erfarenhet inom socialt arbete, gör att en del klienter får betydligt sämre stöd än andra. Och att insatserna kan bero på vad man lokalt råkar ha tillgång till.

Även den märkliga ansvarsfördelningen mellan politik och profession inom socialtjänstens individomsorg – där socialnämnder fattar politiska beslut om insatser för enskilda personer –  vållar problem. Trots historiska skäl är det en udda ordning att lokalt valda politiker ska besluta om insatser för enskilda barn. Min egen erfarenhet är att detta normalt inte vållar stor oenighet eftersom lokalpolitiker i praktiken inte har annat val än att följa personalens förslag.  Men det försvårar ansvarsutkrävande och hämmar den vetenskapligt förankrade kunskapsutveckling som svensk socialtjänst behöver mer av.

Frågan om den lokala socialpolitiken inte borde dra sig tillbaka från micro-management ställs sällan, men påpekas av Socialstyrelsens förra chef Kerstin Wigzell: ”Socialtjänsten är en politiskt styrd organisation. Till skillnad från till exempel hälso- och sjukvården är det i många fall den politiska nämnden som fattar beslut också i individärenden, vilket innebär att kunskapsbaserade överväganden riskerar väga lättare än politiska.”

Den artiga formuleringen döljer nästan budskapet att politiken står i vägen för ett mer kvalificerat socialt arbete med utsatta barn i Sverige.  Arbetsgruppen jag leder kommer noga att överväga om det går att skilja politiken från beslut i enskilda ärenden, till förmån för en modell där professionen – under domstolarna – får det fulla ansvaret för sin myndighetsutövning. Man kan naturligtvis hävda att det finns ett värde med ”lokalsamhällets demokratiska kontroll” i enskilda fall, där man känner dem man beslutar om. Men det haltar. Den motsatta principen är självklar inom den medicinska professionen, men också i Försäkringskassans omfattande beslut om rätten till bidrag och ersättning i samband med olika sjukdomar och skador.

En tänkbar fördel med en tydligare arbetsfördelning mellan politik och profession är att kompetenskraven ställs på sin spets. Ska det räcka med att vara oerfaren socionom för att arbeta med svårt utsatta barn? Och hur ska socialsekreterare som brister i sin yrkesutövning granskas? En möjlighet är att ställa legitimationskrav på myndighetsutövande medarbetare i socialt arbete. Det har sina fördelar. Det professionella sociala arbetet är ännu förankrat i en rätt ung vetenskap. Högerpolitikern Gösta Bagge grundade visserligen Socialinstitutet i Stockholm redan 1921, men vi talar egentligen om bara några decenniers akademiska erfarenheter, att jämföra med den medicinska vetenskapens sekler vid universiteten. Sakta men säkert har kraven på evidens och vetenskaplig förankring ökat.

Legitimationsfrågan får dock inte i praktiken mest betyda ett skråskyddat yrke och högskoleprogram. Och att förena legitimationsyrkets strikta ansvar med socialnämndspolitikernas rätt att fatta individbeslut verkar rent olämpligt. De båda frågorna måste analyseras gemensamt.

 

Svensk socialpolitik och ”barnpolitik” rymmer både en hälsosam tradition av skepsis mot auktoriteter och ett lite kliniskt, rationalistiskt upplysningsideal. Man kan kivas om vad som betytt mest. För egen del söker jag en politik som sätter tilltro till vanliga föräldrars goda vilja och förmåga. Man måste inte vara expert för att duga men det är rätt att söka kunskap.

Socialtjänsten har minst 100 års erfarenhet av att gripa in i traditionellt resurssvaga svenska familjer, där barn försummas medan vuxna super och slåss. Men mycket mindre erfarenhet – och auktoritet – när det krävs kraftfulla insatser i välbärgade familjer som säger ”prata med vår advokat” eller i patriarkala familjer som inte uppskattar – eller ens förstår – svensk lagstiftning om barns egna rättigheter. Här krävs kompetens och självsäkerhet och inte minst omvärldens gedigna förtroende när man ska fatta de allra svåraste besluten. Den resan brådskar.

Men jag söker också en barnpolitik som har höga förväntningar. På att det ska gå bra också för de barn som fick en tuffare start än andra. På att fler som bryr sig om egna barn, också ska bry sig om andras ungar. Inte minst förväntningar på att de som måste bli samhällets barn framför allt får det mycket bättre än de tidigare hade det, och inte sämre än andra barn. Därmed måste vi sluta betrakta barnfrågor som något smågulligt mest lämpat för gulliga människor. Om Sverige gick för långt med den sociala ingenjörskonsten på 1900-talet, är jag rädd att vi nu lägger huvudet på sned och tror att välmenande prat kan ersätta hårda fakta och välgrundade analyser. Att arbeta med sociala problem och utsatta barn är svårt, men inte svårare än andra riktigt svåra saker, och bör därför behandlas som andra ansvarsfulla uppgifter.