Neo testar:
Flyktingguide
kulturkrock. Måste man läsa en språkkurs innan man reser utomlands? Att guida nytillkomna in i det svenska vardagslivet leder till många frågor du garanterat inte fått förut. Och till många skratt.
av Agnes Arpi
Agnes Arpi – en guide i det svenska landskapet.
Det var en vinterdag i början av året och jag var på mitt stadsdelsbibliotek. Jag fastnade vid en av lapparna på anslagstavlan. ”Bli flyktingguide och språkvän! – för att nyanländas möte med Sverige också ska vara ett möte med svenskar.” 
Den som är etablerad i det svenska samhället och kan språket kunde enligt lappen anmäla sig för att träffa nyanlända människor, för ett ömsesidigt umgänge på lika villkor. Det lät som en bra sak. Jag tog ett foto på lappen och lät sedan saken bero. Ett tag senare gick jag igenom mina bilder, påmindes och gick in på hemsidan.
”Det är okomplicerat och ömsesidigt. Du anmäler dig till oss ensam, med en vän eller eventuell familj. På samma sätt anmäler sig nyanlända. Baserat på era önskemål, erfarenheter och intressen matchar och sammanför vi er i ett presentationsmöte hos oss (kvinna-kvinna, man-man, familj-familj, grupp-grupp). Sedan fortsätter ni träffas själva på fritiden, så länge och så ofta ni vill. Efter en tid följer vi upp om ni vill fortsätta/avbryta kontakten eller prova en ny/extra.
Kontakten är hela tiden frivillig och bygger på att ni möts med ömsesidig öppenhet och god vilja liksom bådas delaktighet och respekt. Det kan bli en lång kontakt eller kort bekantskap, kanske blir ni vänner. Det går inte att veta om ni inte träffas och prövar att lära känna varandra.”
Jag bestämde mig för att fylla i en ansökan.
Det dröjde ett halvår innan en samordnare ringde. Nu fanns det en matchning. En kvinna från Eritrea i min ålder, som varit i Sverige i ett och ett halvt år. Han berättade lite kort om henne, frågade om jag ville ses. Vi bestämde en tid för ett presentationsmöte några veckor senare.
Jag var nervös. Jag kände mig plötsligt naken, när jag stod där utanför dörren på Andra Långgatan i Göteborg. Det här var ett helt nytt sätt att träffa människor. Hur ska jag vara? Tänk om hon inte gillar mig? Den här gången fanns det inga gemensamma vänner, ingen arbetsplats och inget naturligt sammanhang att falla tillbaka på. Det fanns ingen gemensam kulturell förförståelse. Och språket var mitt. Vi bodde i varsitt område från 60-talets optimistiska byggår, men med en hel stad emellan oss. Vi hade parats ihop för att vi var kvinnor i samma ålder, som fyllt i liknande intressen, som musik, film och matlagning. Men dessa generiska intressen säger inte så mycket om en människa.
Hissen upp. En korridor med kontor. Ett litet kök. Där fick jag sitta och vänta. Jag hörde hur samordnaren pratade med två kvinnor. Redde ut något. Det hade blivit ett missförstånd, något krux i planeringen. Jag fick därför träffa två i stället för en – väninnor som kände varandra sedan tidigare. Så kom de ut och vi presenterades. Hanna och Rahwa och jag. 
Ett möte i ett mötesrum. Samordnaren berättade om verksamheten, ställde raka frågor så vi fick berätta om oss själva, och försäkrade sig om att vi alla förstod. Sedan lämnades vi ensamma och började trevande att prata med varandra. Var bor du, är du också gift, vad gör din man, har du barn, vad jobbar du med? Vad vill ni göra när vi ses nästa gång? Kan ni ses den dagen?
Vi gick ut på gatan, tog i hand, sade ”Vi ses!”. Så började det.
Göteborg är en starkt segregerad stad, etniskt, socialt och ekonomiskt. Flyktingguideverksamheten ligger under sociala resursförvaltningen och huvuduppdraget är att förmedla möten mellan nyanlända och infödda svenskar, i en stad där spontana och naturliga möten inte är så vanliga. Upplägget är tänkt att underlätta för nyanlända att komma in i samhället samtidigt som det fungerar som språkträning. Ett integrationsarbete på individnivå, helt enkelt. Man behöver inte vara flykting för att anmäla att man vill ha en guide, men man ska ha uppehållstillstånd.
Inspirationen till flyktigguidesystemet kom från Oslo. Idén till Flyktingguide Göteborg föddes 2002 på den dåvarande flyktingenheten i Gunnared. Under tio år har 1 560 matchningar gjorts. Nuförtiden finns också flyktingguideverksamhet på andra orter i Sverige, till exempel Eskilstuna, Falköping och Halmstad. De olika städerna har ett nätverk för utbyte av erfarenheter och kommunerna kan också söka EU-stöd till verksamheten. Även utanför landets gränser har arbetet fått gehör. I början av november presenterades integrationssatsningen med flyktingguider i Göteborg på en stor konferens i Berlin.
Fler nyanlända än guider anmäler sig. Och männen som vill bli guider är få – ungefär hälften gentemot antalet invandrade män som vill bli guidade.
Hanna, Rahwa och jag träffades för en fika en vecka efter vårt första möte, på ett café i mitt barndomsområde. Samtalet flöt smidigare den här gången, och varade i flera timmar. Nästa gång vi sågs tog de med mig till en eritreansk restaurang på Hisingen. Där firade vi Hannas födelsedag, med injera, kött, grönsaker och en tårta.
Jag svarar på många frågor om Sverige och svensk kultur. Det är märkligt att bli representant för ett helt mottagarland, att svara för inte bara mig själv utan också för den kultur som jag tillhör. Att behöva generalisera och utesluta för att kunna förklara. Det försätter mig i en position där jag ser mig och mitt sammanhang utifrån och blir medveten om mina blinda fläckar. Varför skiljer sig svenskar så ofta? Hur är svenska män? Varför stirrar ni ner i era telefoner så otroligt mycket? Ibland kan jag inte svara bra och ibland vet jag inte.
Andra frågor är enklare, som dem om midsommarfirande och när på året som man äter semlor, kräftor och kanelbullar. Ibland uppstår missförstånd, som när någon av dem hade sett att man kan läsa språkkurs inför semesterresan, och undrade om svenskar alltid gör det, eller om man kan göra som de själva gör och resa utan en kurs i bagaget? Själv kände jag inte till det italienska kolonialstyret och dess arv förrän vi började diskutera den i Sverige så populära anrättningen pasta med ketchup.
Våra samtal rymmer mycket – förutom om samhället vi lever i pratar vi också om våra jobb, våra män och vilken hiphop som är bäst. Om partiledardebatter, religion och klädstilar. Jag ställer många frågor om Eritrea och andra närliggande länder där Hanna och Rahwa bott. De berättar om hur man brukar umgås med sina grannar, vad man äter, hur man uppfostrar barn. Om vad man får lära sig när man kommer till Sverige. Om introduktionskurser, SFI-kurser, cykelkurser och simkurser. Om det eritreanska sociala livet i Göteborg. De berättar om sina familjer och hur långt borta de är. Vi pratar om flyktingar som dör i havet. Vi har börjat lära känna varandra.
De pratar bra svenska, men ibland brister kommunikationen och synonymer, nyanser och detaljer går förlorade. Då och då förklarar de för varandra på tigrinska. Kroppsspråket hjälper oss. Försök själva att förklara skillnaden mellan ”förvånad” och ”överraskad” på ett enkelt sätt. Vi skrattar mycket.
Idén i sig är inte dum, men jag tror tyvärr att den leder till att invandrare får en ännu mer skev bild av Sverige och svenskarna. Detta då dessa guider lär ha en rejäl slagsida mot – om uttrycket ursäktas – batiktanter av bägge könen, vilka knappast lär vara särskilt fokuserade på att förmedla några hårdare krav på anpassning, skyldigheter och egenförsörjning.
Vad som faktisk hade varit nyttigt – kanske för båda parter – vore om invandrarna fick träffa gråsossar och sverigedemokrater.
@Marre: jag förutsätter att du inte är del av projektet eftersom du levererar dessa fördomar.
Jag sällar mig då till en av dessa som levererar den skeva bilden av sverige som ett tolerant samhälle där vi inte fokuserar på att förmedla hårdare krav på anpassning, skyldigheter och egenförsörjning.
Är det brukligt att man gör det till sina, redan idag, arbetslösa infödda svenska vänner??
Jag hade inte umgåts många gånger med någon som ideligen hade påpekat att jag bör skaffa mig ett jobb och att jag nog borde börja äta fläskkött för att verka mer svensk.
Om du nu inte anser dig sjäv vara en batiktant eller representera dina fördomar av deras eventuella värderingar så vore det kanske en god idé att du anmäler dig till projektet.
”Jag hade inte umgåtts många gånger med någon som ideligen hade påpekat att jag bör skaffa mig ett jobb..”
Nej, det är ju betydligt bekvämare att stryckas medhårs av någon flummare som säger att man har rätt att gå på bidrag så länge man vill, bete sig precis hur man vill och att alla som ställer krav är elaka intoleranta rasister.
”…och att jag nog borde börja äta fläskkött för att verka mer svensk”.
Halmdocka.