Flashbacks

av Andreas Ericson

2000 engagerade ett kommunalråd sin jurist för att få bort diskussionsforumet Flashback från nätet. Han hette Björn Fries och bekämpade nazister i hemstaden Karlskrona. I ett land som chockats av mordet på Björn Söderberg lyssnade man på en person som Fries. Framför allt när det gällde hans metoder. Han hade släppt alla dialogambitioner, förklarade han. Nu var det förbud som gällde. Medlemmar i extrema grupper skulle straffas. Nazister skulle inte få ha postgironummer. Eller postboxar. Men framför allt – de skulle bort från nätet.

Via svenska konsultatet kontaktades ett amerikanskt webbhotell som hyste en nazistsida. Sidan stängdes. Men öppnade snart igen, på Flashbacks servrar. Fries fortsatte kampen. Men Jan Axelsson på Flashback hänvisade till yttrandefriheten. Och webbhotellet ville inte stänga Flashback. Sidan var ju inte olaglig. Och Flashback gjorde inget olagligt. Först när Fries hade gått på webbhotellets andra kunder och finansiärer tvingades det att stänga ner Flashback. Ett diskussionsforum som redan då användes av tusentals försvann.

Fries vann ett slag, men förlorade kriget. En tid senare var Flashback tillbaka. I dag är det med 600  000 medlemmar Sveriges största forum. Två miljoner unika besökare varje vecka tangerar de största mediernas räckvidd. Hovet tackade nyligen Flashbackskribenter som avslöjat de falska skandalbilderna på kungen. Flashback fick ett av 2011 års journalistpris. I Hemmets Journal citerades förra julen julmatstips från Flashbacksignaturen ”Knivhippie”. Sidan är alltså numera ganska mainstream.

Det är ett nytt Sverige. Ett annat Sverige, där Björn Fries torskade och Flashback vann. I slutänden ett mycket bättre Sverige. Björn Fries kämpade mot den jävligaste av all ondska. Han förlorade.  Och jag är oändligt tacksam över att han gjorde det. Alternativet hade ju varit så mycket, mycket värre.