Krönika:

Finlandiseringen var värre förr

Om grannen i öst.

av Sylvia Bjon

Sylvia Bjon Finlandisering Sovjet Lening Sauli Niinistö Ville Niinistö Neo nr 6 2014

F-ordet – finlandiseringen – har dammats av, åtminstone i massmedia. Fenomenet finlandisering, eller Finlandisierung då ordet fick sin början i västtysk debatt om hur Finland ansågs ha lagt sig platt för sin östra granne Sovjetunionen, blomstrade på 1960- och 1970-talen. Nu är det ett vedertaget begrepp för hur små stater frivilligt tonar ner sin utrikespolitik för att inte provocera en mäktig granne. Sylvia Bjon Finlandisering Sovjet Lening Sauli Niinistö Ville Niinistö Neo nr 6 2014 presentation

Har finlandiseringen kommit igen? Det ville åtminstone Finlands tidigare miljöminister och gröna partiordförande, Ville Niinistö, göra gällande då hans parti lämnade regeringen. De gröna motsatte sig det planerade kärnkraftverk som till en tredjedel kommer att ägas av ryska Rosatom, direkt kopplat till Putin. Motiveringen var delvis att De gröna inte vill bygga ut kärnkraften. Men partiet lyfte också den utrikespolitiska aspekten högt: ”Beslutet är ett tecken på finlandisering”, sade Ville Niinistö i en intervju för Financial Times, ”ett tecken på att Finland fortfarande gör som Ryssland vill”, till den grad att man låter östgrannen få en tumme på energipolitiken. Sylvia Bjon Finlandisering Sovjet Lening Sauli Niinistö Ville Niinistö Neo nr 6 2014 citat

Hans uttalande väckte ett ramaskri, inte minst för att han sade f-ordet i internationella medier. Det paradoxala är ju att samma människor som anser att Finland borde behålla den gamla Paasikivi-Kekkonenlinjen, där man ska förhålla sig åtminstone skenbart neutral och ödmjuk åt alla håll inklusive öst, ändå blir förnärmade om man säger f-ordet högt.

Författaren Sofi Oksanen, som skrivit den prisbelönta romanen Utrensning som utspelar sig i Estland, varnar också för nytt hukande i finlandiseringsanda. Inte minst för alla former av självcensur.

Ville Niinistös farbror, Finlands president Sauli Niinistö, har försökt lägga sordin på debatten. Presidenten anser att skillnaderna är stora mellan dagsläget och 1970-talet. Han minns att både hjärntvätten och självcensuren var stark i hans politiska ungdom, på ett sätt som är långt ifrån hur det är i dag. ”Jag fick massor av kritik då jag i ett självständighetstal (i min ungdom) inte tackade Lenin för Finlands självständighet”, sade presidenten i en intervju.

Ja, tacka Lenin behöver vi ju inte göra år 2014. Men visst spelar det en roll om Ryssland i dag får inflytande i finländsk eller europeisk energipolitik. Dagens maktpolitik handlar ju inte bara om symbolik och festtal. Fronterna är fler än förr.

Finns det då några spår av finlandisering i dag? Åtminstone finns en seglivad tro på att Finland ska kunna köra i ett eget spår. Och det är någonstans där det blir underligt. I dag är Finland medlem i EU sedan nästan tjugo år och förutsätts driva en gemensam utrikespolitisk linje.

Det är inte konstigt om EU-bröder och systrar uppfattar Finland som paradoxalt. Först i fråga om de ekonomiska sanktionerna, där Finland varit kluvet till den grad att utrikesministern anmälde avvikande åsikt om sanktionerna inom regeringen. Erkki Tuomioja (SDP) ansåg att Finland kan avvika från det övriga EU:s linje vid behov. Sedan kom då kärnkraftverket med Rosatom inbakat, något som de mest oroliga ser som en trojansk häst.

Men Finland är i EU. Då är vi inte en ö. Speciellt inte om Baltikum, som inte darrar på manschetten, börjar undra vad vi håller på med.

Sylvia Bjon Finlandisering Sovjet Lening Sauli Niinistö Ville Niinistö Neo nr 6 2014 mer

Publiceringsdatum: 2015-01-28
Artikeln publicerad i Neo #6 – 2014

Lämna en kommentar