”Ett totalt intellektuellt misslyckande”

Hon är ekonomen som kritiserar tillväxt, finansmarknader och nationalekonomiutbildningar som vore hon från den antikapitalistiska vänstern. Men analyserna och svaren skiljer henne från mängden.

av Mattias Svensson

Ekonomisk forskning är rikare än på många år, berättar Diane Coyle entusiastiskt och räknar upp beteendeekonomi, flitigt experimenterande och insikten om att ekonomisk tillväxt beror på abstrakta företeelser som idéer och utbildning.

Hon är på besök i Sverige för att diskutera sin senaste bok om ekonomisk tillväxt, men vi kommer snabbt in på en tidigare, The soulful science (Princeton University Press, 2009). Där utvecklar Coyle allt som lockar med nationalekonomin. Eller borde locka. Inte mycket av senare decenniers forskning har fått plats i universitetens kurser och läroböcker.

– I bästa fall kommer det med i läroböckernas sista kapitel, som ingen läser. Kurser i nationalekonomi är fortfarande baserade på abstrakta modeller från 1960- och 1970-talet.

Det är en rätt frän kritik för att komma från en professor i nationalekonomi. Men så är Diane Coyle också en mångfacetterad person och tänkare. Utöver att vara professor vid University of Manchester (på halvtid) har hon skrivit flera hyllade böcker på senare år och bloggar flitigt, ofta med recensioner av andras facklitteratur. Hon driver ett eget företag, Enlightenment Economics, och har även suttit i rådgivande styrelser för konkurrensfrågor och migration, liksom för mediebolaget BBC.

Kritiken mot utbildningen har inte heller stannat vid åsikter. Diane Coyle medverkar i att bygga upp hemsidan Coreecon.org, där en grundkurs i ekonomi erbjuds.

– Vi använder grundläggande ekonomiska modeller för att ta oss an aktuella frågor; lönebildning, fattigdomsbekämpning, att minska växthusgasutsläppen.

Vanligtvis är det antikapitalistisk vänster som kritiserar universitetens ekonomiutbildningar, med krav på hänsyn till miljö och jämlikhet. Därifrån kommer också kritiken mot att politiken inriktas mot hög BNP-tillväxt, temat för Diane Coyles senaste bok GDP – a brief but affectionate history (Princeton University Press, 2014).

När jag tar upp detta plirar entreprenören/ekonomen pillemariskt över bordet och säger.

– Bara för att dina motståndare säger det behöver det inte betyda att de har fel.

Det är den attityden som gör Diane Coyle så intressant. Hon räds inte kritiken mot sitt eget skrå utan tar sig an den, plockar isär och sorterar ut det användbara. Ut kommer inte sällan helt andra svar än de vanliga. Som när finanskrisen 2007-08 kommer på tal. ”Ett totalt intellektuellt misslyckande”, menar ekonomen Coyle.

– Jag är ju i grunden mikroekonom och de här modellerna hör till makroekonomin. Därför har jag förvånats över att de helt saknat institutionella detaljer. De har inte tagit hänsyn till hedgefonder eller skuggbanker. Dessutom kunde det enligt modellerna inte bli kris, det var teoretiskt omöjligt att det som hände skulle kunna hända!

Samtidigt konstaterar hon att finanskrisen var mer av ett misslyckande för stat och politiker, än ett misslyckande för marknader.

På samma sätt tar hon sig an tillväxtkritiken. 

– Jag började intressera mig för BNP-måttet när kritiker hävdade att lycka var ett bättre mått för hur ett samhälle utvecklas. Det håller jag inte med om. Dels visar det sig att lycka i stor utsträckning hänger ihop med materiellt välstånd, dels att det rymmer personliga aspekter som är svåra att ställa makthavare till svars för.

– Över lång tid fångar BNP något högst relevant om samhällets utveckling, men det behöver kompletteras med mått på välfärd och resursförbrukning och bli bättre på att värdera tjänster och produktkvalitet.

Som mest intressant är hon förmodligen i The economics of enough (Princeton University Press, 2011), en bok som tecknar en mörk bild av vår samtid och dess utmaningar. Västvärlden beskrivs som i malaise, en oroad känsla av att vara ur fas. Jag undrar vad hon grundar den sortens påstående på.

– Det är en slutsats som kommer av hur människor känner för de institutioner som formar deras liv. I stora delar av västvärlden sjunker sedan lång tid tillbaka förtroendet för politiken, fackföreningar, medier – med noterbara undantag, men ändå en tydlig trend. Ingen särskilt nyttig situation för demokratier att befinna sig i.

– Sedan jag skrev boken under krisen har sympatin vuxit för populistiska rörelser. Ett typiskt uttryck för när folk känner missnöje och att de saknar möjlighet att förändra saker.

En komponent i många populistiska rörelser är invandringsmotstånd, många skulle nog addera migrationsströmmarna till de svåra utmaningarna. Jag undrar hur Diane Coyle ser på det som arbetat med migrationsfrågor åt regeringen.

– I ett historiskt perspektiv är det många som kommer, så jag förstår att det finns en oro. London, där jag bor, är redan så diversifierat så där är folk inte särskilt oroade, och de förstår att vården skulle bryta ihop utan invandrare. Vi har också tittat på lönebildningen, men sett väldigt små effekter på de lägsta lönerna trots att miljontals kommer hit. Väsentligen kompletterar de nytillkommande inhemsk arbetskraft snarare än konkurrerar om samma jobb.

– Men folk bekymrar sig också över att behöva konkurrera om bostäder och välfärdstjänster. Här tror jag det finns problem som behöver åtgärdas. Politiker har varit för långsamma att reagera eftersom det inte riktigt ansetts lämpligt att diskutera de här frågorna. Sett såhär i efterhand var det nog inte så klokt. Med folkstyre måste man ta folks oro på allvar.