Essä:
Ett riktigt original
Erik Wahlstrand kunde berömma sig med att ha utsatts för censur. Sveriges Television vägrade visa inslaget där han lade ut texten om sin syn på tillvaron. Det kunde uppfattas som uppvigling.
av Dan Korn
Erik Wahlstrand framför det större hus där han förvarade sina korgar.
Foto: Dan Korn
När jag var sex år gammal intervjuade jag Oskar Svensson (1897–1987) i min hemsocken Råda utanför Göteborg. Eftersom jag inte var skrivkunnig fick jag försöka minnas intervjun i huvudet och några år senare gjorde jag om den när jag lärt mig skriva. När jag var tretton år och började på högstadiet slutade vi skolan redan klockan ett på tisdagar. De eftermiddagarna tog jag bussen till Göteborg och satt på Landsarkivet och läste domböcker och kyrkoräkenskaper. Eller också sökte jag upp gamla människor och intervjuade dem. Därför har jag träffat många männi-skor som en människa ur min generation normalt inte borde ha träffat.
Jag har hört en man berätta att de i hans familj slutade äta kvällsmaten ur ett gemensamt grötfat 1893. Jag har träffat gamla arbetare som var med och strejkade i storstrejken 1909. Och jag har träffat människor som på fullt allvar berättat att de sett tomtar, att de hört näcken spela och att en grannkvinna hade en trollhare.
Det var tur att jag gick i en klass med många säregna typer. Annars hade jag nog varit det perfekta mobboffret.
Jag förstod det inte från början, men så småningom insåg jag att när jag letade efter folk att intervjua tog jag lätt på alla tips om gamla kommunalgubbar som kunde berätta minnen. Men när jag fick veta att en människa fortfarande bodde i en åldrig stuga och levde på gammalt vis, då blev jag eld och lågor. Det var inte ”hembygdsforskning” jag höll på med, utan jag försökte dokumentera platser där tiden stått stilla, där man ännu kunde uppleva gamla tider. Och även om miljöerna var spännande, var människorna jag träffade där ännu mer intressanta.
***
Med tiden insåg jag också att det egentligen inte var de äldsta människorna som var de intressantaste att träffa. De yngre, som ännu levde på gammalt vis, var minst lika spännande. Som när jag för knappt tio år sen hälsade på hos en hemsömmerska i sextioårsåldern som bodde vid vägs ände i södra Västergötland. Hennes hem var en uråldrig ryggåsstuga, där en väldig öppen välvd spis tog upp en fjärdedel av rummet.
För att man ska förstå hur unikt hennes boende var kan jag berätta att jag, när jag skrivit om en annan bebodd ryggåsstuga, fick ett brev från en folklivsforskare som ville sätta min sanningsenlighet i fråga. Han hade dokumenterat gamla hus i Östergötland och Småland i flera årtionden och aldrig träffat på en bebodd ryggåsstuga, alltså en stuga som är så låg att den har snedtak i den enda våning som finns. Såna stugor började på de flesta håll i vårt land ersättas av modernare hus redan på 1700-talet, så att på 2000-talet finna bebodda stugor av den typen kan verka otroligt. Jag har heller aldrig funnit bebodda ryggåsstugor utanför Kinds härad i södra Västergötland. Där har vanan att bygga sådana hus av någon anledning levt kvar mycket längre än på andra håll. Den sista stugan av den typen som byggts utan att vara en medveten pastisch eller som fritidshus är för övrigt byggd så sent som 1971. Bonden som byggt huset som undantagsstuga för sin mor förklarade det för mig. Han hade så mycket ”hopaplockegrejer”, gamla fönster, dörrar och sånt, som inte skulle passa i ett modernt hus. Därför hade han byggt en stuga av den gamla typen, för att kunna återanvända det han redan hade.
Hemsömmerskan i ryggåsstugan tyckte att det gick lika bra att bo så ålderdomligt, som i en modern lägenhet framme i samhället. Det var egentligen bara ett problem. Eftersom telefonlinjen tog slut vid hennes stuga drogs blixtnedslag lätt dit. Det hade hänt bara några veckor tidigare att blixten slagit ner och telefonlinjen var utslagen i flera dagar. På den säregna Kindbodialekten sa hon:
–Så jau va å mä internet i flere da’a.
Står det någonstans skrivet att man inte kan ha dator med internet om man är en hemsömmerska i en ryggåsstuga vid vägs ände?
***
Ett av den västgötska dialektens mest underbara ny-ord är ”googlater”, det vill säga googlad på rikssvenska. När vi vill veta något om våra medmänniskor googlar vi på dem och den västgöte som blivit synad på detta sätt är alltså googlater. Och ofta googlar vi på oss själva, för att se vad som finns skrivet om oss i cyberrymden. När jag gör det får jag upp ganska många förfrågningar till Sveriges Television om varför de aldrig visar de filmer jag gjort i repris. Frågarna får artiga svar om att saken ska undersökas.
Man kan inte reprisera något som aldrig visats. De filmer jag gjort för SVT har nämligen aldrig visats. Folk tror att jag gjorde några filmer på 80-talet, men den som ska ha äran är Mats Segerblom (1930–1995). Det var han som gjorde filmerna om folk jag kände och som jag också skrivit om i bokform. I en av dessa filmer medverkar jag. Men det är också allt.
Det är inte för att vara elak mot en gammal vän jag skriver att Mats Segerbloms filmer är sällsynt amatörmässiga, för att inte rent ut säga dåliga. Det är lätt att förvissa sig om det genom att gå in på svtplay.se, gå till ”Öppet arkiv” och se under avdelningen ”Ögonblick samhälle”. Där finns Helge och hans värld från 1986 och En får inte slöa till från 1985. Men det skulle förvåna mig om inte du, som gör en sån sökning, blir sittande och tittar igenom filmerna trots amatörmässigheten, de klumpiga intervjuerna och den säregna klipptekniken. Det filmerna berättar om är så fängslande att de klarar av den dåliga tekniken. Mats Segerbloms filmer berättar om ett annat Sverige, långt borta från det glassiga åttiotalet. Det är livsöden man knappt trodde kunde vara möjliga under välfärdsåren. Människor vars frihetslängtan var större än anpassningsbehoven.
Mats Segerblom dog bara 65 år gammal 1995. En tid senare blev jag kontaktad av Sveriges Television i Göteborg. De undrade om jag hade lust att fortsätta i Mats’ fotspår och göra reportage om fler människor som levde ”vid sidan av”. Självklart hade jag det. Tillsammans med Mats fotograf Bernt Ragnarsson åkte jag till några av mina vänner i gamla stugor, där tiden stått stilla. Bland andra åkte vi till Erik Wahlstrand (1918–2005) på gården Halte-Karls i Axtorps by, Varola socken, utanför Skövde.
***
Det var lätt att se att Erik en gång sett mycket bra ut. Numera rann snussåsen ur ett delvis tandlöst gap och skäggstubben kunde vara yvig. Men han var rak i ryggen som en gammal överste, och stack gärna in handen mellan de knäppta knapparna i kavajen, så han liknade Napoleon. Kavajen var trasig och allt annat än ren, men Erik hade ändå en elegans. Han hade nästan alltid en gulnad näsduk i kavajens näsduksficka. Ibland hade han slips. En gång hade han en flammande röd sidenskjorta på sig. Det hände till och med att han tvättade sig.
En äldre folklivsforskare hade berättat för mig om när han på femtiotalet blivit utskickad på Västergötlands landsbygd med en frågelista från Dialekt- och Ortnamnsarkivet i Uppsala. Bland annat fanns en fråga om hur ofta de tilltänkta intervjuoffren brukade bada. Folklivsforskaren berättade att på den frågan fick han de mest besynnerliga svar. Folk förstod helt enkelt inte frågan, eftersom de ofta inte hade några badrum. Visst tvättade de sig, men det skedde med hjälp av en tvättlapp bit för bit vid ett tvättfat. Sånt kallade de inte att bada. Jag började ställa den frågan till folk jag besökte och fick veta av en gubbe i Dalsland att han badat senast 1921. Han menade då ett bad i sjön en sommarkväll. Jag berättade om detta för Erik och han talade då om att han brukade bada en gång om året. Då tog han en tvålbit och en handduk och gick ner till bäcken ”börta ve Kvarnfallet” och tvättade sig, vare sig det behövdes eller ej. (Jag känner också en man som brukar julbada i gårdens kyltank för mjölken, men det är en annan historia.)
Erik Wahlstrand bodde på en stor gård. En väldig rödmålad lagård låg på andra sidan vägen och bredvid den ligger en modern villa där Eriks brorson, som numera driver gården, bor. Eriks värld var den gamla gården, där en präktig manbyggnad, försedd med en öppen veranda och ett torn, rikt utsirat i snickarglädje, signalerade gårdens status. Två flygelbyggnader flankerade manbyggnaden. Den ena flygeln var så förfallen att bara väggarna stod kvar. Taket hade ramlat ner på vindsgolvet och pressat trossbottnen ända ner i källaren, så det inre av huset var numera en hög med delvis krossade tegelpannor, där träd spirade i multnat fjolårslöv. Erik bodde i den andra flygeln. Den var i bättre skick, men ändå svårt förfallen. De präktigt utsirade pardörrarna gick inåt och eftersom väggen lutade, gled de hela tiden upp. Erik löste problemet med att spänna fast en bräda mellan dörrarna och vindstrappan när han var inne. När han gick hemifrån slog han en kedja om dörrhandtaget och ett järn i den andra dörren och låste med ett hänglås.
Dörrarna och förstubron signalerade tydligt att här bodde en annorlunda människa. En juldekoration, en krans av halm med röda band om, satt uppe året om. En golvlampa stod på förstubron och trappan var pyntad med en trasmatta av plast. Ett trettiotal gamla cyklar stod i klasar vid sidan om.
Man kunde se spåren av att en pampig grusgång lett från grindstolparna av sten upp mot manbyggnaden. Gången gick i cirkel runt ett vårdträd mellan flygelbyggnaderna. Nu var allt förfallet och förvildat. Trän av alla de slag spirade, så att gården såg ut att ligga i en djungel. Inte nog med att Erik låtit denna förvildning ske. Han hade själv bidragit till den. När han under vandringar i skog och mark och på sina upptäcktsfärder per cykel i bygden stött på tvillingväxande trän hade han grävt upp dem och planterat dem lite varstans. Han var själv tvilling och hade ett stort intresse för tvillingar bland både djur, människor och växter.
Under gårdens storhetstid hade den till och med hållit sig med det som Selma Lagerlöf kallade ”kavaljerer”. Det var ganska vanligt på större gårdar förr, att man tog sig an en eller flera ”bildade” människor som hamnat på dekis. De kunde få bo på en vindskammare och livnärde sig på de underligaste sätt. De kunde gå runt på ställena, där de ofta blev bjudna på kaffe eller rent av middag. De hjälpte folk att sätta upp skrivelser till myndigheter och kunde uppdatera gamla almanackor, så att de dög för ett år till. Jag har aldrig hört att dessa människor kallades kavaljerer, men jag har stött på minnena av dem lite varstans.
Erik berättade om en man som bott hos hans föräldrar, en student som hade anledning att vara deprimerad. Han hade friat till en rik bonddotter på en gård i trakten och fått ja. Ett ståtligt bröllop firades och på natten ville han givetvis ”komma te’na”, som Erik uttryckte det. Men det var inte lätt. Bruden hade virat in sig i en många meter lång lakansväv och brudgummen förmådde inte rulla ut sin brud ur den. Därför blev han så besviken att han redan nästa dag bestämde sig för att lämna henne. När han skulle gå tyckte bruden i varje fall såpass synd om honom att hon gav honom en salt sill som reskost.
–Så de va allt han feck ut å sett äktenskap, sa Erik. E salter sell!
***
När jag och SVT:s fotograf kom fram till Eriks gård hade det redan hunnit bli mörkt. Den djungelliknande trädgården låg i nermörker. Det rikt utsirade tornet på gårdens huvudbyggnad stod som en svart silhuett mot stadsljuset från Skövde. Vi knackade på till flygelbyggnaden där Erik bodde. Fallfärdig är en utsliten kliché, men när jag knackade på dörren kunde man höra hur det knakade i det gamla timret. En enkel knuff på stugan gjorde att den gungade lätt. Om inte hela stugan var fallfärdig, var i varje fall stora delar av taket färdiga att falla ner när som helst. Och delvis hade det redan gjort det.
Bernt riggade upp sin kamera i dörröppningen till det lilla rum som Erik bodde i. Jag tog plats på den enda stolen som inte var full av gammal bråte. Själv satt Erik i sin säng. Intervjun kunde börja och Erik, pratglad som vanligt, la ut texten i en dryg timmas tid. Erik hade alltid en sex till åtta katter och de hoppade runt oss. Erik sa om dem:
–Kattera legger ve mäk i sängen om natten. Så ja varmer dom å di varmer mäk. De ä mö bättre än fruntimmer, vet du. Å så ä de billiare mä.
Så började vi prata om den nya stridsvagnen som Försvaret köpt in, Leoparden. För att få bättre utrymme för att öva med Leoparden ville pansarregementet i Skövde utöka sitt övningsfält, som redan sväljt nästan hela Hagelbergs socken, där den lilla medeltidskyrkan ligger ensam kvar på en väldig, ödslig hed. Nu stod grannsocknen Varola på tur. Regementet ville expropriera en stor del av socknen, bland annat Axtorp, där Erik bodde. Folk hade gått man ur huse och protesterat. Busskurerna längs Skövdevägen hade kamouflagemålats och dekorerats som stridsvagnshinder. Och överallt hade folk satt upp en bild av en stridsvagn, med ett stort kryss över. Det var kopierade A4-ark i plastfickor som satt på telefon- och grindstolpar. Två såna lappar satt även på Eriks grindstolpar, finurligt fastsnörade genom ett invecklat system av knopar. De satt upp och ner. I allt ville Erik vara annorlunda. Och så började Erik lägga ut texten på sitt lite pipiga vis:
–Di har protesterat folk, å satt upp bilder å en stridsvång mä ett kryss över. Men ja menar på att de hjälper la fan inget, de dara. De vore la bätter um vi va nûka stöckna sum bröt oss in på regementet å stal lite kulspruter å granater å skjöt ihjäl di jävvla, när di kommer! Ja kan gott åta mäk å göra’t. För du vet, ja e såpass gammel, så de ä snart bara ålderdomshemmet kvar för me i allefall. Så ja kan ju lika gärna ta ett fängelsestraff. Maten har’en å egen säng å eget rum. Så de ä ju i stort sett samme saken, om en kommer i fängelse eller på hemmet. Men de e e viktier skellnad, vet du. På ålderdomshemmet får en betala för å få va. Men på fängelset, där får en betalt för att en ä!
Erik blev aldrig någon tv-stjärna. Och inte någon andra av dem vi filmade heller. Avsikten var att lägga in våra reportage i Västnytts sändningar när det var nyhetstorka. Och en sån uttorkning kom efter en tid, en fredagskväll när sändningen var längre och svår att fylla ut. En redigerare hade vaskat fram det väsentliga ur den långa intervjun med Erik och denna replik var med. Före sändning skulle så producenten se igenom inslaget. Och det blev stopp. Eriks replik kunde uppfattas som uppvigling! Den fick klippas bort. Men redigeraren menade att detta var det bästa av allt. Han vägrade klippa och producenten vägrade sända.
Så var det alltså med ”filmerna av Dan Korn” som folk efterlyser. Ingen har visats i tv.
***
Jag vet vad som hände i Göteborgs gamla tv-hus ”Synvillan” genom fotografen, Bernt Ragnarsson, som i sin tur pratat med redigeraren. Jag har aldrig talat med producenten. Att samma producent en tid senare gjorde en tv-serie som jag ser som ett av SVT:s verkliga lågvattenmärken – och då finns det ju ändå mycket att välja på – räcker. Men jag har ofta funderat på hur hon tänkte. Och svaren är flera.
För det första är det helt klart att hon inte fattade vad Erik egentligen sa. Han debatterade utifrån en teknik som är vanlig i Götaland, något som förr kallades ”att få skrattarna på sin sida”. Man kunde medvetet komma med ett halsbrytande påstående som inte var menat att uppfattas som bokstavligt, men som skulle ha allvar i botten. I Eriks fall var meningen uppenbar. Han trodde inte att grannarnas protester skulle hjälpa om ”di jävvla” kom. Vad som hände var i stället att minskade anslag till försvaret räddade Axtorp och de andra byarna från undergång. Och så passade Erik på att lägga in en oro för hur ett liv på ålderdomshem skulle gestalta sig. Den repliken har jag många gånger återgett när jag hållit föredrag för pensionärsföreningar. Den brukar leda till rungande applåder.
Men mitt resonemang här förklarar ju inte varför SVT stoppade, inte bara reportaget om Erik, utan alla de reportage vi gjort, i glömskans malpåse. Jag tror det beror på något helt annat. De hade en förutfattad mening om hur reportagen skulle se ut. Det skulle vara gulliga gubbar och gummor i näpna stugor som man kunde lägga huvudet på sned och le åt. Jag hade mycket lätt kunnat leta upp ett galleri sånt folk. Men jag valde att plocka fram tjuriga snusgubbar och en gumma, som i allt annat än idylliska gamla miljöer stolt stod upp och deklarerade sin mening om tillvaron. Det gick inte hem. Sånt folk ville de inte ha på SVT. Det var inte vad de menade med ”gubben på stubben-reportage”.
Tänk om Erik Wahlstrand hetat Lars Vilks och kallat sin livsstil och sina åsikter ett konstprojekt. Tänk om det varit någon av Sveriges professionella tyckare som sagt det Erik hade att säga. Det är ju så fint att vara provocerande. Tydligen provocerade Erik på fel sätt. Och Eriks livsstil, som så skilde sig från normen i Sverige, kunde inte den kallas mångkultur? Eller är det bara vissa avvikande livsstilar som får lov att kallas mångkulturella?
***
En så enkel sak som drickandet av en kopp kaffe blev hos Erik hisnande upplevelser. Jag har inmundigat två koppar kaffe hos Erik under de tio år jag regelbundet besökte honom. Normalt bjöd han aldrig på något – vilket jag var enbart tacksam över. Men två gånger ville han bjuda på kaffe. Den första gången var en råkall och mulen decemberdag.
Jag åkte från Skövde i riktning österut på väg till ett föredrag. Då såg jag Erik leda en punkterad cykel vid vägkanten. På pakethållaren låg en gammal hoprullad skumgummimadrass. Jag stannade och pratade med honom. Han berättade att han hittat madrassen på tippen i Skultorp och tog den med hem så att katterna kunde ha den att ligga på på vinden. Nu tog han genast tillfället i akt och fick lagt cykel och madrass i mitt bagageutrymme och jag körde honom hem. Han ville att jag skulle följa med honom in, för det var en viktig sak han måste visa mig.
–Jag hinner inte nu, sa jag. För jag ska åka och hålla ett föredrag.
–Ja, men du åker la samme vägen hem igen?
–Jovisst, men klockan lär nog vara bortåt halv tie på kvällen när jag kommer häråt.
–De gjär inget! Kom du bara.
Och när klockan blivit halv tio stannade jag bilen utanför Eriks grindstolpar. Jag sökte mig fram i mörkret. Någon ytterbelysning fanns ju inte och eftersom det var mulet syntes inte ljuset från Skövde så starkt. Jag såg den skumma belysningen från Eriks fönster. Han hade spikat masonitskivor över den nedre halvan till fönstret och fyndat sina glödlampor billigt på en loppmarknad. Det var gamla gula mörkrumslampor, som inte behövdes längre i digitaliseringens tidevarv. Det var alltså en mycket dålig vägledning jag fick av ljuset inifrån Eriks stuga. Men på måfå fick jag, genom att känna mig för med foten, reda på Eriks förstutrapp och knackade på. Erik kom och öppnade med en fullständigt underbar replik:
–Kom in. Här ä lika sketet å jävvlit som vanligt, men de gjär ju inget. De ä ju de du vill se!
När jag så kommit in sa Erik att han ville bjuda på kaffe. Han gick då först upp på vinden och kom ner igen med en gammal kavaj. Den rev han ur fodret på, drog isär ärmarna, ryckte loss kragen och drog slutligen ryggen itu. Ett moln av damm bildades i rummet. Han knycklade ihop tyget och stoppade i den lilla gjutjärnskaminen i hörnet. Så tog han fram kaffekitteln. Den var redan fylld med sump hela vägen upp, så det räckte med att fylla på vatten. Vattnet hade Erik i en plastdunk. Han hade själv inget rinnande vatten, så han fick vattendunkar från sin granne. Så satte han en tändsticka till resterna av kavajen och det började brinna så det dånade i kaminen. Erik sa till mig:
–Du blir la förgiftater om du dricker ur mina skettna mogga. Ja sa gå etter e recktier köpp te däk.
Erik gick så till den pampiga manbyggnaden på hans gård. Den stod tom. Det vill säga ingen bodde där, men tomt var huset inte. Det var överfullt av allsköns saker Erik samlat. I den stora salen fanns exempelvis ett väldigt berg av gamla korgar av olika modeller. Erik sa till mig, när han en gång visade korgarna:
–De har allt vart många här, som har velat hatt e körg. Men ja menar på dä, att om ja nu har samlat ihop alla desse körgera, så ä la meningen att di sa va här.
Efter en stund kom Erik tillbaka med en gammal, antik kaffekopp, en rejäl sak med brett, förgyllt fat, lämpat för att fata kaffet på. Det var tjockt med damm i botten av koppen, men det torkade jag av på min tröja. Jag frågade Erik varför han, som bodde så rent ut sagt eländigt, inte flyttade in i manbyggnaden, som ändå bara stod obebodd.
–Ja, de ä så många sum seger te mäk de, att ja borde flötta in dar i stäelt. Så därför så ger ja fan i’t.
Det var Erik i ett nötskal. Alltid mot strömmen.
Kaffet hälldes upp. Det var första gången i mitt liv som jag drack kaffe kokt på enbart sump. Andra brukade åtminstone friska på blandningen med lite färskt kaffe när de fick främmat. Men kaffet smakade alldeles utmärkt. Så spände Erik blicken i mig och sa:
–Där ser du! Han hade fel den gubben!
Vad menade Erik? Jo, några år tidigare hade jag skrivit en bok om gammalt folk i Västergötland, bland annat om Gustaf Vacker (1905–1990) i Bolum, på andra sidan Billingen. Jag hade skrivit om när jag frågade Gustaf hur han bar sig åt för att tvätta. Han hade ju inget rinnande vatten och få möjligheter till en rejäl tvätt. Gustaf hade svarat att han aldrig tvättade. Han hade fått en massa gamla skjortor av en änka, när hennes gubbe hade dött. De skjortorna använde han till s de var för ”skettna å stank för jävvligt”. Då eldade han helt enkelt upp skjortorna i spisen. Och så la Gustaf till, med ett illmarigt leende:
–Så varmer di lite på dä vist mä!
Detta ville Erik nu visa var fel. Gamla kläder värmer inte om de eldas upp. Den ”gamle rocken” hade räckt för att värma kaffevatten, men nu tyckte Erik att jag kunde gå bort och känna på kaminen. Den höll redan på att svalna, för, som Erik sa, ”de blir inga glör å gamle klär”. Därför tyckte han att jag borde ta bort Gustafs kommentar om jag gav ut en ny upplaga av boken. Det kom två nya upplagor av den boken, men till Eriks förtret följde jag inte hans råd.
***
Sista gången jag träffade Erik, ville han bjuda mig på kaffe än en gång. Det var en helt annan upplevelse. Det var en vacker sommardag. Erik satt ute i den förvildade trädgården och smörjde in några gamla delar av en motor, som han hittat på tippen, med olja. Han hade en trasselsudd i handen och händerna var nersmorda med olja. Vi gick in i hans stuga, som förfallit ännu mer sen sist. Taket var nästan helt nerfallet. I förstun syntes himlen rätt genom taket. Men i rummet där han bodde, var det lite bättre. Men det var nästan helt urröjt. All den gamla bråten var borta, eftersom regnvattnet höll på att blöta upp den. Till kaffekittel hade Erik börjat använda en gammal kopparkittel. Brandkåren hade utfärdat eldningsförbud för kaminen, så Erik kokade kaffet på en elektrisk kokplatta. Och vinden där han hämtat kavajen hade rasat ner över rummet i stugans mitt. Han hade blivit ovän med grannen och fick därför inte längre något vatten av honom. Därför hade han börjat använda den gamla brunnen igen. Vattnet stod i en zinkspann på en pinnstol vid en skänk. På spannen låg en brädlapp och på brädan stod vattenskopan full med vatten. Det var så fiffigt ordnat, så katterna kunde hoppa upp på skänken och luta sig ut över kanten och lapa i sig av vattnet. Och detta vatten, som katterna lapade i, slog han i kaffekitteln. Jag fick ingen antik kaffekopp, utan en pappersmugg. Det enda som var sig likt var att kaffet var kokt på enbart sump. Men denna gången smakade det rent fasansfullt. Erik frågade:
–Du kanske vell ha söker?
Jag använder normalt inte socker i kaffe, men nu tänkte jag att det fick bli räddningen, så jag tackade ja. Erik tog då fram en gammal plåtburk full med strösocker. Han tog själv först en grabbnäve – med den hand som nyss hållit i trasselsudden och som var svart av motorolja. Jag försökte undvika att ta det svartaste sockret, men det blev inget aptitligt kaffe.
Om Eriks tillvaro kan man säga att den var oaptitlig, att han levde i misär. Men Erik tyckte inte synd om sig själv. Han levde som han gjorde, helt frivilligt. Han talade om sig själv som ”den dare skettne gamle gubben” och fortsatte:
–De finns de som seger te mäk: Varför tar du inte e lägenhet inne i stan i stäelt för å bo i detta gamla ruckelt? Men ja seger dä, de finns la inte e mutter ens e gång utå den gamle brôten här, som passar i e lägenhet i stan. De blir te å köpa nutt alltihopa. Å bo dar! Seta dar å bliga ut gjönum fönstert eller gå e vända långs me gatera. De ä la inget liv. De ä la ingen frihet. Nä, di annre, di har sett sätt å leva. Å ja, ja har mett.
Det enda som höll det enda beboeliga rummet i Eriks stuga upprätt var värmen, som torkade det sura trävirket tillräckligt för att det inte skulle ge med sig. När rummet kyldes efter Eriks död, rasade hela stugan samman. Huvudbyggnaden revs. Av Eriks värld återstår numera bara en öppen plan, där bara de stora träden vittnar om att här har en stor gård, som en gång var väl byggd, legat.
När Erik var död ringde hans tvillingsyster till mig och frågade om hon kunde få en av de böcker där jag skrivit om Erik. När jag frågade henne om hennes syn på mina böcker och på hennes säregne bror, sa hon:
–Åh, de ä så rolit å va så nära släkt mä ett recktit original!
tack för dina böcker, jag har läst dom jag sett på bibliotek.ca 12st.
dom är kanonbra & roliga. jag är född 1958.med påbrå från Värmland.
min morfar nisse reis glasblåsare från Liljedal född 1901.att ha lyssnat på
hans berättande var som att läsa dina böcker.tack
Hej Dan
Som kusinbarn till Erik kan jag bara gratulera till din träffsäkra beskrivning av honom. Han var en oregelbunden gäst i mitt föräldrahem och vi besökte då och då hans föräldrar.
det var få förunnat att få komma in i Eriks bostad i flygeln till huvudbyggnaden, som syns i bakgrunden.
Jag fick vid ett tillfälle komma in. eftersom Etik var en samlare, så var intrycket därefter!
Fantastisk artikel, jag blev lika intresserad i kroppen som jag tror du var som barn (och fortf gissar jag) Tack.