Ett mindre jävligt nationalistparti

”Avdemonisering” är projektet alla talar om i Frankrike. Jean-Marie Le Pens dotter Marine försöker ge pappas parti Nationella fronten en mer städad yta.

av Ester Nylöf

Nationella fronten är även under Marine Le Pen ett parti som motsätter sig frihandel, marknader och migration.

Nationella fronten är även under Marine Le Pen ett parti som motsätter sig frihandel, marknader och migration.

År 2002 tycktes det högerextrema partiet Front National befinna sig närmare makten än någonsin. Partiet, under Jean-Marie Le Pen, hade i en första valomgång fullständigt oväntat fått fler röster än socialisternas kandidat Lionel Jospin och därmed gått vidare till andra valomgången. Nu stod Le Pen mot den sittande presidenten Jacques Chirac i en kamp om landets högsta ämbete. Det var ett chockartat uppvaknande för Frankrike och situationen ådrog sig stor internationell uppmärksamhet. Hur var det ens möjligt att en högerextrem paria som Jean-Marie Le Pen, en man som kallat Förintelsens gaskamrar en ”detalj i andra världskrigets historia”, kunde befinna sig så nära Europas mäktigaste ämbete?

Framför allt var det en illusion. Le Pen var inte i närheten av det stora stöd som hans touch-and-go med presidentposten kunde ge sken av. Det var en effekt av det franska valsystemet som ställer de två starkaste kandidaterna efter en första valomgång emot varandra i en final. År 2002 var valdeltagandet osedvanligt lågt. En mängd småpartier splittrade väljarkåren och den politiska klassen verkade oförmögen att dra upp tydliga konfliktlinjer. Frankrike led av politisk apati. Ester Nylöf Ett mindre jävligt nationalistparti Front national Neo nr 1 2014 Marine Le Pen citat

Den plötsliga insikten om att det nu var allvar fick valdeltagandet att stiga kraftigt i den andra valomgången. Ett val mellan statsmannen Chirac och en högerextremist uppfattades som en moralisk skandal som fungerade starkt mobiliserande. Vänstern uppmanade sina egna att rösta höger, om nödvändigt med handskar och nypa för näsan, och Chirac valdes med över 82 procent av rösterna. En rekordsiffra som aldrig överträffats.

Frågan är om utgången skulle vara lika given ifall ett scenario liknande det 2002 skulle återupprepas. Jean-Marie Le Pens dotter Marine Le Pen, som leder Front National sedan 2011, har ett verkligt och dessutom starkt växande väljarstöd. I presidentvalet 2012 slogs hon ut i första valomgången, men hennes parti är nu landets tredje största.

Front National har under Marine Le Pen genomgått en genomgripande förvandling. Hennes uttalade mål är dédiabolisation, avdemonisering, av det kontroversiella parti hon övertagit från sin far – något som hon i viss mån lyckats med bara genom att inte vara Jean-Marie Le Pen. ”Ett snällt Front National intresserar ingen”, upprepade hennes far, vars livsluft var provokationer, öppen rasism och antisemitism. Marine själv är otvetydig i frågan om Förintelsen och visar inga sympatier för historierevisionism.

Men Front National har från första början samlat historiens förlorare och anhängare av besegrade idéer: monarkister, neofascister, kollaboratörer trogna Vichyregeringen, besvikna och förrådda terroristsympatisörer från de koloniala krigen i Algeriet och Indokina. Ett parti för motsägelsefulla idéströmningar kring ett stabilt fundament av motstånd mot Republiken och arvet från 1789. Radikala kontrarevolutionärer i kraftfull opposition mot det rådande samhällssystemet men civiliserade nog att verka inom det. Partiet har gjort flera tvära ideologiska kast och i viss mån anpassat sig efter sin tid, men är i grunden ett antirepublikanskt parti och motståndare till idéer om universella värden och rättigheter. Marine Le Pen måste föra vidare traditionen av radikalitet som är partiets raison d’être, men samtidigt bryta med det arv som marginaliserat partiet.

Marines ”avdemonisering” och vad den egentligen innebär är föremål för livlig debatt i den franska pressen: Är Front National avdemoniserat nu? Är partiet till och med banaliserat? Har strategin lyckats eller misslyckats? Är det pressens fel? Skapar uppmärksamheten en självuppfyllande profetia?

Projektet ”dédiabolisation du Front National” nämns i praktiskt taget samtliga artiklar om partiet. Begreppet tycks lika oskiljaktigt från FN som epitetet ”högerextremt”. Marine Le Pen har börjat protestera högljutt mot etiketten som hon menar är nedsättande och får väljarna att tänka på Breivik och Gyllene Gryning. I oktober hotade hon lagföra dem som bedriver ett ”semantiskt krig” mot hennes parti genom att benämna det som högerextremt (Le Monde, 4/10 2013).

Men i sin kamp för att framstå som en ansvarsfull politiker med fokus på ekonomiska och sociala frågor är hon själv sin största fiende. Islam och den muslimska närvaron tycks vara föremål för en obehärskad avsky. Invandring framställs odelat som ett hot mot det franska samhället i form av brottslighet, otrygghet och sociala problem. I partiets program uttrycks en stark vilja att begränsa invandringen – flyktinginvandring, anhöriginvandring och arbetskraftsinvandring – till ett absolut minimum och ”återta kontrollen” över Frankrikes gränser. Ester Nylöf Ett mindre jävligt nationalistparti Front national Neo nr 1 2014 Marine Le Pen citat 2

I slutet av 2010 väckte hon upprörd debatt då hon jämförde muslimers böner på gatan med ”en ockupation” av fransk mark. ”Visserligen, fortsatte hon, ”finns inga tanks eller soldater, men det väger tungt över invånarna”. Det var inte heller första gången hon drog paralleller mellan synlig muslimsk närvaro och den tyska ockupationen. Tidigare samma år hävdade hon att vissa ”precis som 1940” anser sig kunna uppföra sig ”som en ockupationsarmé i ett besegrat land”. I den kritikstorm som följde vägrade hon ta tillbaka något hon sagt. En förundersökning inleddes mot henne för hets mot folkgrupp och i juli 2013 beslutade Europaparlamentet att upphäva hennes parlamentariska immunitet för att hon i sinom tid ska kunna åtalas (Le Monde, 2/7 2013).

I september 2013 gjorde Marine Le Pen ett utspel om att totalförbjuda slöja och kippa på offentlig plats, även på gatan, vilket hon menar följer av den republikanska synen på religionsfrihet (Le Monde, 31/10 2013). En månad senare väckte hon raseri genom att fälla misstänksamma kommentarer om fyra fransmän som just släppts efter tre år som gisslan i Niger: ”Jag kände ett obehag när jag såg bilderna (…) två bar sitt skägg klippt på ett sätt som förvånar (…) kläderna var märkliga (…) Och så den i gisslan som hade en sjal för ansiktet, det här förtjänar kanske en förklaring från dem.” Detta sågs som utryck för en fullständigt paranoid främlingsfientlighet: Att gisslan såg ut som muslimer räckte för att hon skulle misstänka dem för att ha blivit islamister under sin fångenskap. ”Man får känslan att Madame Le Pen är så pass förblindad av hat mot muslimer att hon inte förmår dela hela nationens glädje över att gisslan befriats”, konstaterade en talesman för Parti Socialiste (Le Nouvel Observateur, 31/10 2013). Ester Nylöf Ett mindre jävligt nationalistparti Front national Neo nr 1 2014 Marine Le Pen fakta

För Front National står alltid den franska identiteten i centrum. Franskheten personifieras av det arbetande folket och av de enkla människor som kämpar med vardagen. Frankrike först. Fransmännen först. Franska värden först. Följaktligen är partiet motståndare till EU, invandring, muslimskt inflytande och frihandel. På lokal nivå vill man skydda medborgarna från den skadliga nationella politiken, som man menar förs av en elit i Paris. På europeisk nivå vill man skydda franska intressen från eliten i Bryssel och från internationell konkurrens.

Med Marine Le Pens sätt att se på saken finns ingen större skillnad mellan höger och vänster, mellan Sarkozys presidentperiod och Hollandes: Front National definierar sig som varandes i opposition mot en korrupt elit som vill tillgodose intressen som står i direkt motsättning till folkets bästa. Hennes lösningar är en stark stat som begränsar och reglerar marknaden, förtur för fransmän till välfärd och sociala rättigheter och kraftig betoning av trygghet och ordningsfrågor.

Mindre än två år efter att han valdes har president François Hollande lyckats göra sig exceptionellt impopulär. Han anklagas regelbundet för att vara obeslutsam, svag och orättvis. I ett land drabbat av arbetslöshet och ekonomisk kris lyckas han inte entusiasmera sina egna och de hårdaste angreppen kommer från en besviken vänster. En opinionsundersökning i maj 2013 visade på ett så lågt väljarstöd att Hollande inte ens skulle tagit sig vidare till en andra valomgång, om valet ägt rum då. I detta imaginära presidentval skulle slutstriden ha utkämpats mellan Nicolas Sarkozy och Marine Le Pen.

En ny politisk apati breder ut sig, som Marine utnyttjar till max. Parti Socialiste (PS) och vänstern befinner sig i ett pågående sönderfall. Högern präglas av det politiska vakuum som Sarkozy lämnade efter sig. Hans efterträdare Jean-François Copé, ledare för partiet Union pour un Mouvement Populaire (UMP), saknar den politiska begåvning som krävs för att fylla rollen som samlande ledare för högern.

De ständiga opinionsundersökningarna droppar oavbrutet samma oroande information över det politiska etablissemanget: FN går framåt i opinionen, dess partiledare uppfattas som sympatisk och börjar dessutom ses som den mest trovärdiga motståndaren till den sittande regeringen. Men bilden förblir motsägelsefull. FN blir mer och mer respekterat som politiskt alternativ och över sex miljoner fransmän röstade på partiet i presidentvalet. Men partiets representanter har ändå bara lyckats vinna ett par enstaka platser i valen till Nationalförsamlingen. En opinionsundersökning publicerad i slutet av sommaren slog fast att fler än hälften av de tillfrågade fortfarande ser Marine Le Pen som rasist. Tre av fyra i samma undersökning anser henne inte kapabel att leda landet. ”Avdemoniseringen blir aldrig färdig!” konstaterade Le Pen i sin tur (Le Nouvel Observateur, 15/9-13).

2012 var ett intensivt politiskt år med presidentvalets båda valomgångar (22 april och 6 maj) samt val till Nationalförsamlingen, också det i två omgångar (10 och 17 juni). Marine Le Pen ställde upp som Front Nationals kandidat i nordfranska valkretsen Hénin-Beaumont men besegrades och blev utan plats.

Under 2013 har Marine rest runt på landsbygden och besökt små städer. Hon vill se sig själv som beskyddare av de ”glömda” och de ”osynliga” som betalar priset för globaliseringen, avindustrialiseringen, regeringens åtstramningar och höjda skatter. I slutet av sommaren höll partiet sin årligen återkommande kongress, utan utspel, debattartiklar eller överraskande besked. Hon bidar sin tid. ”Politikens främsta besatthet är Front National, och [partiet] är aldrig starkare än när det inte behöver tala”, säger forskaren Sylvain Crépon. ”Allt tolkas i förhållande till det, vilket ger intrycket att politikerna inte längre kan forma sin egen politik.”

”Vi befinner oss i centrum för det franska politiska livet, konstaterar Marine Le Pen. ”Vi påverkar inte högern, vi påverkar det franska samhället och en sådan ideologisk seger kommer oundvikligen leda till en politisk seger” (Le Nouvel Observateur, 24/8 2013).

År 2014 kommer den politiska intensiteten att åter skruvas upp. I mars är det kommunala val och i juni val till Europaparlamentet. Front National har stora förhoppningar att gå framåt i dem båda. Men det får inte gå för fort. Le Pen kan hoppas vinna några städer i de kommunala valen, lagom för att göra intryck, men inte för många, eftersom partiet saknar utbildade tjänstemän. Sedan kommer valet till Europaparlamentet och partiet kan hoppas på  medvind och stor uppmärksamhet. Opinionen mot EU är betydande och Marine Le Pens öppna fientlighet, med krav på utträde, går hem. Preliminära opinionsundersökningar, i mycket god tid inför EU-valet, placerar Front National bland de mest populära partierna med uppåt 25 procent av rösterna. Men Marine Le Pen siktar längre fram. 2017 är det nytt presidentval.

Artikeln publicerad i Neo #1–2014

Kommentera Alf Karlsson


3 kommentarer

  1. Stellan says: 12 februari, 2014 kl. 21:26

    Det enda problemet är väl att de mindre kompetenta politiker som befolkar övriga partier kan flytta fokus från sin egen växande maktlöshet och brist på visioner till att försöka mobilisera mot ”fascismen”, och därmed köpa sig en legitimitet de inte förtjänar. Den taktiken – att legitimera sig själv genom att demonisera förment livsfarliga högerextremister – börjar bli lite tröttsam.

    Svara
  2. Alf Karlsson says: 12 februari, 2014 kl. 00:35

    ”I slutet av 2010 väckte hon upprörd debatt då hon jämförde muslimers böner på gatan med ”en ockupation” av fransk mark.”

    Du får det att låta som att det handlade om enstaka muslimer som bad på gatan. Det var tusentals som samlades och blockerade två gator i Paris varje fredag. Året efter förbjöds böner på gatan, så Marine Le Pen var knappast den enda som ogillade just den ”muslimska närvaron”.

    http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/france/8766169/Praying-in-Paris-streets-outlawed.html

    Svara
  3. Jan Sjunnesson says: 10 februari, 2014 kl. 14:30

    Hej

    Intressant översikt. FN går framåt i opinionsmätningar, se dansk rapport på http://denkorteavis.dk/2014/frankrig-i-chok-det-indvandringskritiske-front-nationale-er-storste-parti-i-meningsundersogelse/

    Hilsen
    Jan S

    Svara