Recension:

Ett litet rött raster

Vänsterpartiets Aron Etzler har skrivit den mest insiktsfulla boken om Nya Moderaternas framgång. Det är en bra bok om en politiker som aktar sig för visioner. Ernst Wigforss texter är mindre upplyftande läsning.

av Patrik Strömer

Socialism fungerar inte. Det är en av 1900-talets viktigaste läxor. Ändå är det många i Sverige som ser olika slags socialistisk politik som en lösning på många samhällsproblem, eller rentav som en lösning på samhället som sådant. Som om man inte skulle kunna vara för jämlikhet, rättvisa eller trygghet och samtidigt ta avstånd från olika typer av kommandoekonomi.

För inbitna socialister blir alla andra åsikter något apart, en sjukdom som ska botas. Aron Etzler är sedan en tid partisekreterare i Vänsterpartiet och påbörjade under sin tid som chefredaktör för Flamman sitt bokskrivande. Reinfeldteffekten (Karneval förlag) tar därför sin utgångspunkt i hypotesen att Nya Moderaterna och Alliansen är en konspiration för att lura svenska folket att rösta på en politik som inte har stöd av en majoritet.

Trots, eller kanske tack vare, den utgångspunkten lyckas Etzler komma något viktigt på spåret i sitt sökande. Fredrik Reinfeldts framgångar som politiker bygger på tre grundläggande faktorer och aldrig har de beskrivits lika ingående och klarsynt som här.

För det första behövde bilden av Moderaterna förändras. Efter katastrofvalet 2002 hängde inte politiken ihop, det hade varit skattesänkningar utan någon motsvarande besparing i de offentliga utgifterna, därtill valstugorna som avslöjade mörkermän.

För det andra behövde Göran Persson utmanas. En självgod kommunalpamp med mobbarens karaktär hade blivit landsfaderlig.

För det tredje behövdes ett fullgott regeringsalternativ.

Som allt annat osannolikt ter det sig så här i efterhand rätt självklart att det var just den här vägen som Moderaterna under Fredrik Reinfeldt skulle gå.

Men Moderaterna hade sedan Gösta Bohmans tid som partiledare kommit att bli socialdemokratins och det monopoliserade högskattesamhällets fränaste kritiker. Detta gjorde Moderaterna till överlägset största oppositionsparti. Det kunde man förvisso vara nöjd med, men där tog det också stopp. Att gå från den berättigade kritiken till att bli ett ansvarstagande regeringsparti var svårare. 

Redan efter valnederlaget 2002, under Bo Lundgrens tid som partiledare, hade Anders Borg och Sven Otto Littorin anställts. Fredrik Reinfeldt passade perfekt i den trion, och så påbörjades arbetet med att ge skattesänkningarna ett övergripande syfte. Tidigare sågs det helt enkelt vara ideologiskt rätt att låta människor behålla mer av de pengar de själva tjänade ihop. Till detta lades nu en annan moralisk dimension, det som kom att kallas arbetslinjen. Genom att knyta an till en bredare idétradition än den konservativa, eller liberala för den delen, så blev Moderaterna valbara.

Bakom fanns ett gediget och gott hantverk. Policy, kampanjer och formuleringar prövades  och valdes ut för att attrahera fler än kärnväljarna.

Att utmana den pompöse Göran Persson var en annan viktig faktor. Fredrik Reinfeldts retoriska förmåga analyseras intressant av Etzler. Där Bo Lundgren tappade fattningen inför fräcka påståenden, ja stundtals rena lögner, så behöll Reinfeldt sitt lugn. Hans repliker är ofta formulerade som om de kommer från en utomstående recensent: ”Jag tror inte att svenska folket vill ha den typen av påståenden i en seriös debatt”. Genom att inte gå i direkt svaromål kunde innebörden i sak formuleras hårdare.

Detta knep, att anonymisera sina egna åsikter, är tydligen effektivt. Reinfeldt sade aldrig att Mona Sahlin var slarvig med pengar, han frågade ”vill svenska folket sätta en sådan person att förvalta statsbudgeten”? Därigenom satte han bilden av motståndaren.

Nu pratar Stefan Löfven på liknande sätt: ”Vi kan inte fortsätta med skattesänkningar”. Vilka är ”vi”, undrar vän av ordning. Men det är bara att vänja sig vid att sådana är nu politikens förutsättningar.

Den tredje pusselbiten är Alliansen. Sällan har det jublats så på en moderat partistämma som i oktober 2013 när Alliansens fyra partiledare ställde sig på scenen. Att förena dessa partier till en enhet är historiskt unikt. Borgerliga kampanjarbetare har i två valrörelser kunnat hälsa på varandra med glädje och optimism i stället för misstänksamhet. Och det har funnits ett genomarbetat politiskt program med reformer som kunnat genomföras under en mandatpriod.

Etzler tar sig sedan an Socialdemokratins nedgång och fall. Hur besvärligt det blev med en Göran Persson som drabbades av storhetsvansinne och pratade med statyer. Hur villkorat Mona Sahlins mandat var. Och hur förtvivlat svårt det tidigare statsbärande partiet har att orientera sig i en ny verklighet.

Boken avslutas tyvärr med analyser som bär kampanjarbetarens prägel, men fallhöjden är ändå så hög att boken som helhet får sägas vara den mest ingående och upplysande beskrivningen av modern svensk politik. Men det blir fånigt med påståenden som att väljarna inte röstade för privatiseringar, när de i praktiken valt skola, äldreboende och vårdcentral. Vad männi-skor gör borde tillmätas större värde än vad de säger.

Med Fredrik Reinfeldts intåg i politiken blev också berättelsen om Sverige förändrad. För inte allt för länge sedan var Sveriges historia liktydigt med kungar, krig och fattigdom i 500 år. Sedan kom sossarna och byggde folkhem och välfärd. Nu har den kompletterats.  Böcker om J A Gripenstedt har lyft fram de liberala reformerna för 150 år sedan och de därpå följande 100 åren av otrolig tillväxt. Att Sverige blev ett rikt och modernt land till följd av marknadsekonomi, inte för att Arbetarkommunens protokoll visar på att så beslutats med röstsiffrorna 43-37, torde i dag vara en okontroversiell uppfattning.

Men som Ratioinstitutets Nils Karlson nyligen påpekat, så har ”trianguleringens tragedi” sina faror. Till slut upphör man att stå för något alls. Att hämta näring ur den svenska 1900-talsmyllan var nödvändigt, men vi såg inte minst på 1970-talet att mycket av denna politik slog alldeles snett. 

Ernst Wigforss var socialdemokrat, mest känd som finansminister under Tage Erlander (Detta var på den tiden då statsministern hade det avgörande inflytandet i en regering), men också för sitt citat ”fattigdomen fördrages med jämnmod om den delas av alla”. Ett synsätt där alla skillnader kan beskrivas som ”klyftor” eller ”orättvisor” vilket i sin tur rättfärdigat en politik för stenhård inkomstutjämning.

I ett försök att ge socialismen ett nytt liv har Kan dödläget brytas? (Karneval förlag) givits ut. Kanske för att visa att socialism är äldre och mer levande än några retweets från aktivister. Samtidigt visar sammanställningen också att det inte är mer substans i de gamla texterna. Det är ett evigt upprepande av behovet av kraftiga skatter på arv och förmögenhet för att komma tillrätta med vad som uppfattas som en orättvis fördelning. Ekonomin ses som ett tetris-pussel, där det bara handlar om att organisera produktionen mer rationellt än i marknadens fria sökprocess, ”den nuvarande planlösa varuproduktionen ersätts av en organiserad socialistisk hushållning”. Ordet entreprenör finns inte nämnt någonstans och då företagarna alls beskrivs är det inte som välståndsskapande kraft, utan som de som är upphov till klassmotsättningar.

Ett visst erkännande ska ändå ges till en politiker och minister som i artiklar försökte gå till botten med sin värdeteori. Men ambitionen att denna bok ska säga något om vår samtid är helt och hållet förfelad. Den typ av utmaningar vi nu står inför handlar mer om hur vi ska kunna kombinera mänsklig längtan efter frihet och självbestämmande med en trygghet som inte är bunden till ett territorium än om att ändra på den rådande egendomsfördelningen.

Givet den hårt marxistiskt influerade textmassan i kombination med bristen på konkretion av hur denna så hett åtrådda socialistiska samhällsmodell egentligen ska komma till stånd, blir boken ett nutidsdokument över en tid av okunnighet och oförstånd. Delar av samhällskritiken var möjligen relevant i mitten av det sekel från 1870 till 1970 då Sverige gick från att vara ett fattigt land i Europas utkant, till att bli ett av världens rikaste länder. Men bristen på konstruktiva förslag och lösningar blir till slut tröttande.

Den enda djupare lärdom läsaren får med sig är att löntagarfonder framstår som en ganska gammal idé. De blev sättet att organisera det som kallades för ”ekonomisk demokrati” – som tog några decennier på sig att bli Socialdemokraternas politik. Ingen borde ha kunnat underskatta Socialdemokraternas vilja att styra, intervenera och helst också äga. Att den svenska modellen kom att bli en kombination av ett i grunden fritt näringsliv och en stor omfördelande stat är ett resultat av att det bjöds någon form av politiskt motstånd, men att anpassligheten hos gamla generationer liberaler, konservativa och bondeförbundare trots allt var ganska utbredd.

Vi lider alltså fortfarande av sviterna av Wigforss tänkande: ”Hela den progressiva beskattningen vilar ju på den enkla psykologiska principen att en viss procent av inkomsten får mindre värde för inkomsttagaren, allt eftersom inkomsten stiger. Men har man väl gett sig in på denna tankelinje, har man svårt att stanna innan man hunnit till slutet, det vill säga att den jämnaste inkomstfördelningen är den bästa.”

I detta historiens ljus framträder trianguleringens tragedi än tydligare. Över hela spannet av politiska partier är viljan att låta framsteg och rikedom få en välförtjänt plats i samhället svagare än rädslan för att se en fattigdom fördragen med jämnmod. Det saknas inte utmaningar för politiken i dag. Och det kommer inte att räcka med Fredrik Reinfeldts retoriska knep. Det behövs helt enkelt en ny och mer frihetligt inriktad politik, som inte bygger på institutionaliserad ängslighet utan bejakar det faktum att marknadsekonomin bygger på samarbete och att ingenstans är konkurrensen så obönhörlig och nedbrytande för den mänskliga karaktären som inom politikens nollsummespel.