Essä:
Ett historiskt misstag
Behöver historien korrigeras så att kvinnor inte hamnar på undantag? Frågan blev ett politiskt debattämne sedan Dagens Nyheter uppmärksammat stora könsskillnader i moderna läroböcker och utbildningsminister Gustav Fridolin har läxat upp förlagen. Dick Harrison varnar för att detta bara är toppen av ett isberg.
av Dick Harrison
Det är ett sorgligt faktum att läromedelsbranschen har varit, och är, oförmögen att skapa ett fungerande system för forskningsrelaterad läromedelsproduktion på egen hand, menar Dick Harrison.
Illustration: Karin Söderquist
Den 15 januari 2015 slog nyheten ned som en bomb. I en granskning Dagens Nyheter gjort framgick att kvinnor i snitt bara utgör 13 procent av alla personer i svenska läroböcker i historia och att andelen minskar i kapitlen om 1900-talet. Den historia som återges för svenska skolbarn är en manlig historia där kvinnorna har satts på undantag, om de ens får vara med. 
Det bör påpekas att undersökningen var allt annat än fullständig. Endast fyra böcker granskades, och de riktade sig bara till årskurs sju till nio i grundskolan. Likväl är resultatet uppseendeväckande. Böckerna kommer från fyra av Sveriges största förlag för läromedel och utger sig samtliga för att vara anpassade efter den nya läroplan som började gälla 2011, en läroplan som ställer högre krav på jämställdhet i undervisningen än förut. De marknadsförs på förlagens hemsidor och har publicerats eller omtryckts senast 2013. Trots detta är den manliga övervikten total. I den tredjedel av Prio Historia (Sanoma utbildning) som är avsedd för årskurs åtta finns det fler namngivna nazister (31) än kvinnor (21). I Impuls Historia (Natur & Kultur) får eleverna lära sig om den ”mycket skickliga” Rommel och hans motståndare Montgomery, men inte om Rosa Parks eller Margaret Thatcher.
Tillfrågade historiker var upprörda. Svante Norrhem och Ann-Sofie Ohlander konstaterade båda att det stora problemet är att förlagen och författarna är konservativa i valet av vilka händelser och personer som skall anses viktiga. Man skriver som man alltid gjort och gör ett traditionellt urval. Förlagen höll med. Ingela Bengtsson på Sanoma utbildning erkände att branschen är trögrörlig och att ”det tar lång tid innan ny kunskap når läromedlen”.
Där hade det kunnat sluta. En liten skandal briserar och alla håller med om att det är hemskt. Igen. Bristen på kvinnor och bristen på ny forskning är ett gammalt välkänt bekymmer i läromedelssammanhang. Förmodligen, antog jag när jag fick höra om DN-undersökningen, skulle debatten snart självdö på nytt, varefter kvinnobristen med största sannolikhet skulle dyka upp även i många kommande läroböcker. Att verkligen sätta sig ned och göra något åt problemet är nämligen svårt. Det kräver att läromedelsförfattare börjar läsa in sig på den senaste forskningen, plöjer igenom avhandlingar och vetenskapliga tidskrifter och ifrågasätter det traditionella faktaurvalet. Sådant görs inte i en handvändning.
Men jag hade fel. I stället för att kvickt förpassas till glömskan fick nyheten nytt liv sedan utbildningsminister Gustav Fridolin kallade förlagen till ett möte för att få en förklaring. Hur kunde en läroplan som krävde jämställdhet ignoreras? Efter mötet klargjorde han att ”det finns en gemensam bild av att ojämställdheten är en utmaning och det finns en önskan att på allvar ta tag i den här frågan”. I och med det förvandlades historien om dåliga läroböcker till en historia om Fridolin.
I en ledarartikel i DN den 5 februari skriver Amanda Björkman att de 13 procenten förvisso är upprörande, men att de kan försvaras eftersom de reflekterar den historiska verkligheten. ”Det verkligt stötande är att det i nio fall av tio har varit män som haft makt nog att få en plats i historieböckerna. […] Historieböcker ska spegla historien, inte hur vi – utifrån dagens moderna genusglasögon – önskar att den hade sett ut. Och bristen på jämställdhet blir knappast mindre för att vi suddar ut dess existens ur historieböckerna. Tvärtom. Frånvaron av kvinnor är i sig en viktig kunskap att ta med sig från lektionerna: precis så här skevt var det.” Björkman och andra tolkade Fridolins agerande som att han ville ”peta i skolböckerna”, ”skriva om historien” och ”försöka styra innehållet i skolbarnens böcker”. Hon avslutar: ”Fridolin borde låta dåtiden förbli skildrad precis så urmodig som den faktiskt var.”
I stället för att riktas mot dåliga läromedelsförfattare och -producenter kanaliserades alltså vreden mot utbildningsministern, och de 13 procenten sanktionerades som korrekta 13 procent. Väl att märka anfördes ingen forskning till stöd för att kvinnor verkligen inte har varit mer framträdande än så i förfluten tid. Det togs för givet att 1900-talets patriarkat var en direkt fortsättning på det förflutnas mansvälde. Skurken var i stället Gustav Fridolin, en modern patriark som önskar ägna sig åt historieförfalskning. Punkt slut.
Låt oss se närmare på problemet. Är det godtagbart, försvarbart, till och med bra, om läroböcker i historia domineras av namngivna män? Eller har kritiker som Ohlander och Norrhem rätt när de tycker att kvinnor är kraftigt underrepresenterade? Vad händer om vi släpper in forskningen och jämför de senaste decenniernas rön med de hävdvunna sanningar som saluförs i skolan?
Ett av de skäl som gärna anförs som förklaring till varför det är så ont om kvinnor i läroböcker om historia är ämnets politiska vinkling. Den som läser historia förväntas förkovra sig i förflutna tiders politiska och militära utveckling – hur politiska system har uppkommit, vuxit fram och antagit den skepnad som formar nutidens samhälle. Hur uppkom nationalstaterna? Varför finns Sverige och hur formades vårt välfärdssamhälle? Hur blev USA en stormakt? Varför segrade nazismen i 1930-talets Tyskland? Och så vidare. Av detta följer att de personer som nämns har varit ledande och drivande i utvecklingen: kungar, fältherrar, presidenter, upptäcktsresande, med flera. Eftersom det historiska samhället var ett patriarkat var dessa roller förbehållna männen, vilket per automatik utesluter flertalet kvinnor (förutom det fåtal som undantagsvis spelade manliga roller) från omnämnande i läromedel. Om vi vill undvika detta bör fokus i historieböckerna förskjutas från politik till vardagsliv. Ingen skildring av livet på bondgårdarna i det förindustriella samhället kan ju rimligen ignorera kvinnoarbetet.
Det ligger ett par korn av sanning i detta. De allra flesta politiker och fältherrar genom tiderna har varit män, i synnerhet om vi fokuserar på de senaste 200 åren. Men situationen blir betydligt mer komplex om vi tar hela historien i beaktande. Alltför ofta betraktar vi det förflutna genom nutidsfärgade glasögon, med följd att vi målar in förutfattade meningar i vår vision av gångna tider. En kraftfull manlig offensiv ägde rum på den europeiska politiska arenan mellan 1600-talet och 1800-talet. Det kvinnliga agerandet reducerades i takt med etableringen av manligt präglade byråkratier. Eftersom få läromedelsförfattare är medvetna om vidderna av denna utveckling inser de inte behovet av att tänka ett steg längre och öppna dörren för politiskt betydelsefulla kvinnor när de skildrar äldre historia.
När man väl beslutat sig för att inte blunda för kvinnors historiska insatser inom politik, kultur och samhällsliv är det lätt att gå från ord till handling. Källor saknas inte. När Kristina Svensson och jag skrev boken Vikingaliv (Natur & Kultur, 2007) bestämde vi från början att låta bokens tio tematiska kapitel fördelas jämnt mellan manliga och kvinnliga huvudpersoner. Vi vägleddes inte av feministiska kvoteringsprinciper per se utan av en grundläggande önskan att visa upp så många och djuplodande aspekter av den sena järnålderns samhälle som möjligt. Det visade sig snart att vårt enda problem i urvalet av kvinnor var att vi endast hade plats för fem. Källmaterialet för kvinnors historia är så omfattande redan med avseende på runstensresarnas tid att svårigheten inte låg i att leta efter information utan i att sålla bland alla personer som nämns i texter och avslöjas av arkeologiska fynd. Efter det slutliga urvalet återstod völvan Torborg, Ragnfrid i Hyppinge, Estrid Sigfastsdotter, Gudrid Torbjörnsdotter och den till namnet okända kvinna som begravdes i Oseberg. Alla fem är så personligt fängslande, och förekom i så fascinerande miljöer, att det var lätt att skriva utförliga kapitel om dem och deras tid. Likväl torde antalet nutida skandinaver som kan relatera till namnen vara litet. Inte ens Gudrid, som genomförde ett treårigt försök att kolonisera nuvarande Kanada omkring år 1000, är allmänt bekant.
Osynliggörandet av kvinnor i historien blir särskilt uppenbart om vi fäster blicken på de personer som inte ens den mest envetne manschauvinist kan undvika, sådana som Elisabet I av England, Jeanne d’Arc, Kalmarunionens arkitekt Margareta Valdemarsdotter och helgonet Birgitta Birgersdotter. I läroböcker, populärhistoriska artiklar och radioprogram framställs de i regel som unika. ”Trots att” de var kvinnor kunde de sätta ett markant avtryck i historien. ”Trots att” hon var kvinna lyssnade kyrkans folk till Birgitta. ”Trots att” hon var kvinna byggde Margareta upp en stark personalunion och betvingade sina fiender med våld. Genom att poängtera uniciteten förstärks intrycket av att det normala var att kvinnor inte ägnade sig åt politik och religion, att kvinnorna ifråga gjorde spektakulära men onormala intrång i de manliga sfärerna.
Detta är fel. Om vi lämnar populärhistoriska och pedagogiska bearbetningar och vänder oss mot källor och forskningslitteratur rämnar unicitetskolossen. Medeltidens kyrkliga historia dignar under kvinnliga visionära profeter av Birgittas kaliber. Hit hör mystiker som Hildegard av Bingen, Kristina av Stommeln, Julian av Norwich och inte minst Katarina av Siena, som var samtida med Birgitta och liksom hon fick politiskt inflytande. Det är bara i svensk historia som Birgitta tillmäts större betydelse än Katarina av Siena; i internationella översikter är förhållandet det omvända.
Inte heller om vi begränsar oss till Sverige var Birgitta den enda kvinnan som framträdde som andlig visionär. På 1380-talet framträdde en samekvinna, känd under namnet Margareta, och ivrade för kristen mission i norr, detta sedan hon mottagit syner och uppenbarelser. År 1389 fick hon audiens hos drottning Margareta i Malmö, varefter drottningen och ärkebiskopen i Lund lät skriva ett brev till samerna med uppmaning att de skulle anamma kristendomen. Vi vet att samekvinnan fortsatte sin verksamhet i ett par decennier.
Det enda som var unikt med Margareta Valdemarsdotter var att hon i egenskap av maktspelare var osedvanligt skicklig och lyckosam. Detta ställer henne i skandinavisk särklass, oavsett kön. Hennes kvinnliga maktposition var dock normal. Under medeltiden, 1500-talet och en bra bit in på 1600-talet utövade änkedrottningar ett omfattande politiskt inflytande i Europa. Den främsta strukturella orsaken var det faktum att staterna var institutionellt outvecklade. Ett medeltida dynastiskt välde påminde mer om ett familjeföretag än om en stat. Här fanns ingen etablerad riksdag, ingen fast regering, inga ämbetsverk, inga kollegier och hovrätter, inga länsstyrelser. Makten var personlig och vilade i kungafamiljernas och deras förbundnas händer. Det var en drottnings och en prinsessas plikt att ställa upp för familjen genom att härska över det område, det slott eller den samhällssfär som familjen kommit överens om. Ofta var drottningens makt territoriellt baserad, eftersom hon behövde försörjning samtidigt som hon förväntades göra sitt jobb som regent.
Exempel: På 1410- och 1420-talen fungerade drottning Filippa ofta som svensk statschef – ledde riksrådet, ombesörjde skatteindrivning, skötte diplomatin, hade militärt ansvar – eftersom maken, unionskungen Erik, inte befann sig i landet. Filippa var i allt väsentligt en regerande drottning, och det är obegripligt att ytterst få svenskar – även medeltidsintresserade dylika – känner till hennes namn. Filippa var inget särfall. Hon gjorde bara vad som förväntades av en drottning eller hertiginna. Företrädare som Helvig av Holstein, Ingeborg Håkonsdotter och Blanche av Namur hade liknande positioner.
Om kungen dog och efterlämnade omyndiga barn var det regel snarare än undantag att änkan axlade manteln och ledde förmyndarregimen tills tronarvingen var redo att härska själv. Ofta, som i fallet med Margareta Valdemarsdotter, visade sig kvinnan duglig – föga förvånande, med tanke på att hon ägnat sig åt politik länge och ackumulerat erfarenheter – och behöll sitt inflytande långt efter det att hon kunde eller borde träda åt sidan. Det var likadant på kontinenten. På 1990-talet ägnade jag ett par år åt att detaljgranska västeuropeisk historia mellan 500-talet och 700-talet med fokus på kvinnligt maktutövande, vilket resulterade i boken The Age of Abbesses and Queens: Gender and Political Culture in Early Medieval Europe (Nordic Academic Press, 1998). Slutsatserna var glasklara. Även under denna källfattiga epok levde mängder av inflytelserika drottningar och änkedrottningar – Brunhild, Theudelinda, Balthild, med flera – som dominerade sina respektive riken under lång tid.
När jag härom året flyttade blicken till trettioåriga kriget på 1600-talet, vilket ledde till boken Ett stort lidande har kommit över oss (Ordfront, 2014), hade jag – ovannämnda erfarenheter till trots – inte förväntat mig att finna många prominenta kvinnor. I alla tillgängliga verk, både läroböcker och akademiska handböcker, framstår europeiska krig under tidigmodern och modern tid som utpräglat manliga företeelser. Men jag hade fel. Trettioåriga kriget hade sin beskärda del av kvinnliga krigsherrar, härskarinnor som kämpade lika ihärdigt som männen och utövade ett formidabelt ledarskap. Men hur många har hört talas om personer som Amalie Elisabeth av Hessen-Kassel och Isabella av Spanska Nederländerna? Den förstnämnda var Sveriges, näst efter Frankrike, viktigaste allierade under krigets sista decennium. Amalie Elisabeths trupper gjorde stora delar av västra Tyskland osäkra, och det är fullt möjligt att hennes agerande förlängde kriget med något år. Den senare spelade en nyckelroll i kampen mellan den habsburgska monarkin på Pyreneiska halvön och utbrytarna i Nederländerna.
Jag fann mer än så. Eftersom huvudpoängen med min bok var att lyfta fram vanligt folks upplevelser av krigets helvete lade jag stor vikt vid ögonvittnesskildringar. Kvinnor saknades inte: Anna Wolff i Schwabach, Clara Staiger i Eichstätt, Maria Anna Junius i Bamberg, Juliana Ernst i Villingen med flera skrivande kvinnor bidrog i hög grad till att kasta ljus över kriget och levandegöra min skildring. Jag kan ärligt säga att jag inte hade hört talas om någon av dem innan jag började forska. I traditionell historieskrivning har de (till skillnad från manliga ögonvittnen, som Robert Monro) valts bort.
Osynliggörandet av kvinnor i historien blir särskilt uppenbart om vi fäster blicken på de personer som inte ens den mest envetne manschauvinist kan undvika, sådana som Elisabet I av England, Jeanne d’Arc, Kalmarunionens arkitekt Margareta Valdemarsdotter och helgonet Birgitta Birgersdotter.
Illustration: Karin Söderquist
Dessa exempel kan mångfaldigas. Välj valfri konflikt eller revolution och ge källorna en chans att tala, och de betydelsefulla kvinnorna träder genast in på scenen. Det enda kravet är att du gör dig omaket att först fråga efter dem. De flesta gör inte det. Hur ofta har ni läst om förspelet till nordamerikanska frihetskriget och snubblat över Penelope Barker? I hur många översiktliga redogörelser för franska revolutionen förekommer Olympe de Gouges? Ingen av dem var oviktig, tvärtom. Problemet är att de flesta förväntar sig att bara hitta män. Alltså letar man inte efter kvinnorna – inte ens om deras verksamhet lyser igenom starkt i forskningslitteraturen.
Ovanstående genomgång refererar till företeelser som nämns inom det traditionella historieämnet. Skevheten mellan förment handbokskunskap och det verkliga antalet betydande kvinnor i förfluten tid blir lika uppenbart om vi flyttar blicken mot andra fält, till exempel konsthistoria. Ögna igenom översiktsverken, och ni möter idel karlar: från Leonardo, Michelangelo, Tizian, Rubens och Rembrandt till Monet, Renoir, Gauguin, Van Gogh, Cézanne och Picasso. Och visst, konstnärsyrket var i äldre tid dominerat av män – men det är inte detsamma som att viktiga och framträdande kvinnliga konstnärer inte existerade. Att de inte syns beror på oss själva, eftersom vi väljer bort dem. Caravaggio hör till barockepokens kunskapskanon, men Artemisia Gentileschi gör det – helt oförtjänt – inte. Räkna upp ett antal stora impressionister, och jag blir förvånad om Mary Cassatt och Berthe Morisot finns med på listan. Ingen svensk lär ha undgått att höra talas om Carl Larsson, men hustrun Karin nämns alltför ofta endast som bihang eller komplement till maken. Auguste Rodin beskuggar fortfarande Camille Claudel. Lee Krasner skyms av Jackson Pollock.
Ett annat exempel: Kultur- och vetenskapshistoria. Ge er en minut och tänk efter vilka namn ni förknippar med 1700-talet. Förmodligen kommer ni att tänka på franska storheter som Voltaire, Rousseau, Montesquieu, Lavoisier och Diderot. Ni minns britter som Hume och Smith och tyskar som Leibniz, Goethe och Schiller. Om några svenskar är med i uppräkningen lär det vara män som Linné, Polhem, Celsius och Swedenborg. Jag skulle bli förvånad om Émilie du Châtelet, Maria Sibylla Merian, Maria Gaetana Agnesi, Maria Margarethe Kirch, Eva Ekeblad och Hedvig Charlotta Nordenflycht dyker upp i minnet. Det beror inte på att de var obetydliga utan på att vi är vana vid att tänka bort dem.
Situationen är likartad, eller värre, om vi vänder oss mot det lokala och regionala förflutna. Inte sällan vilar den traditionella bilden av denna historia på grova missuppfattningar. Ett nyligen uppmärksammat exempel är Skarhults slott i Skåne, som blivit föremål för forskning, utställning och boken Den dolda kvinnomakten (red Alexandra von Schwerin, Atlantis, 2014). I egendomens hävdvunna historia, till exempel i ägandelängden, finns bara män: ämbetsmän, politiker, krigare. En närmare granskning visar emellertid att det ofta var slottsfruarna – kvinnor som Mette Rosenkrantz, Beata von Königsmarck och Stina Piper – som satt på kapitalet och förde befäl över godset. Ingen av deras samtida uppfattade detta som besynnerligt. För senare generationer framstod dock regerande slottsfruar som anomalier, varför de glömdes bort.
Det mest bisarra exemplet på bortglömda kvinnor i svensk historia torde vara de som levde under 1700-talets första decennier, då 200 000 av våra män – omkring hälften av den vuxna manliga befolkningen i riket – dog för Karl XII i stora nordiska kriget. Dessa karoliner är allt annat än bortglömda, men deras kvinnor nämns ytterst sällan i litteraturen. Utan dem hade Sverige gått under. På mängder av bondgårdar och gods övertog kvinnorna männens roller och lotsade samhället vidare in i frihetstidens värld. Vissa gjorde det med bravur och byggde upp ekonomiska imperier, som i fallet med Christina Piper, den durkdrivna entreprenören i Andrarum. Om en tidsresenär från nutiden hade fått i uppdrag att karaktärisera det svenska lokalsamhället under denna epok lär termer som ”temporärt matriarkat” ha legat nära till hands. Situationen blir inte mindre fascinerande av att den var oönskad av alla inblandade. Sverige var och förblev ett mansvälde, och änkorna hade mycket hellre fått tillbaka sina män och söner än dragit hela det tunga och ansvarsfulla lasset själva. Likväl har inte ens de mest framträdande av dessa kvinnor kvalat in i allmänbildningen. Otaliga svenskar har hört talas om kaparkaptenen Lars Gathenhielm (”Lasse i Gatan”). Ytterst få känner till att han efterträddes som västsvensk kaparhövding av sin dynamiska änka Ingela.
När man väl beslutat sig för att inte blunda för kvinnors historiska insatser inom politik, kultur och samhällsliv är de lätta att hitta, menar historikern Dick Harrison. Att läroböcker i historia domineras av män är bara ett av många kvalitetsproblem.
Illustration: Karin Söderquist
Summa summarum: svenska läroböcker i historia mår bra av att granskas med genusfärgade glasögon. Amanda Björkman och andra kritiker har fel när de gör gällande att kvinnor inte hade mycket att säga till om i historien, varför deras ringa antal i läroböckerna torde vara adekvat. Men problemet är mycket större än så. Det är inte bara på det kvinnohistoriska fältet som läromedlen brister. Ingela Bengtsson har rätt när hon säger ”det tar lång tid innan ny kunskap når läromedlen”. Konstaterandet är en eufemism. En omfattande eufemism.
Låt oss ta ett typiskt exempel från modern historia, ett exempel som alla elever på grund- och gymnasieskolor förr eller senare måste ta till sig: den kinesiske kommunistledaren Mao Zedongs gigantiska samhällsexperiment ”det stora språnget framåt”. I en svensk historiebok för gymnasiet beskrivs detta på följande vis: ”Hela landet delades in i jordbruks- och industrienheter, kommuner. En industrialiseringsprocess ’det stora språnget’ som avsåg att göra Kina oberoende av andra länder tog sin början. Även om man drabbades av misslyckanden fick befolkningen en drägligare levnadsnivå. Men den ekonomiska utveckling som man hoppats på uteblev.” (Sten Elm och Birgitta Thulin, Epok Historia, Interskol, 2002, s. 358.)
Inte ens om vi tillåter oss starkt förskönande omskrivningar kan detta betraktas som en vederhäftig beskrivning av den kinesiska verkligheten. Sanningen är att ”det stora språnget framåt” var en katastrof av nästan obegripliga mått. Folkrepubliken Kina upplevde visserligen en stark ekonomisk tillväxt på 1950-talet, men sedan Mao lanserat ”det stora språnget framåt” spårade allt ur. Jordbruken slogs ihop i folkkommuner med tiotusentals medlemmar. Den mat som producerades skulle i nästa skede överföras till fabriksorter för att föda industriarbetare. På grund av allvarliga misstag och omfattande inkompetens ökade inte produktionsvolymen, något kommunistpartiets tjänstemän valde att ignorera. När mat icke desto mindre samlades in och fördes bort från landsbygden utbröt hungersnöd. De som protesterade mot politiken avrättades. För att undvika svältdöden utvecklade kineserna desperata strategier. Gravar plundrades på jakt efter människokött. Byar övergavs. Vissa familjer valde att låta ett favoritbarn överleva genom att svälta de andra till döds.
När regimen år 1962 äntligen drog i bromsen och stoppade kampanjen hade mellan 36 och 45 miljoner människor avlidit. Allt som allt var ”det stora språnget framåt” ett brott mot mänskligheten som får nazisternas Endlösung att förblekna, om vi ser till antalet döda. Det borde räknas som en grotesk kulturskandal, en historieförfalskning på lägsta möjliga nivå, att detta i en svensk lärobok från 2000-talet tolkas som att befolkningen fick ”en drägligare levnadsnivå”. Mig veterligen har dock ingen protesterat mot omdömet. Varför? Ett alternativ är okunskap: ingen som läst läroboken har känt till vad forskningen kommit fram till. Ett annat alternativ är ointresse: ingen har brytt sig om att på allvar sätta sig in i vad som står i läroboken. Ett tredje alternativ är ideologi: läromedelsförfattare och granskare har förvisso hört att något gick snett i Kina, men vänstervågen kring 1970 gjorde maoismen så populär att man ännu mer än 30 år senare gärna översåg med dess nattsidor.
”Det stora språnget”-exemplet stammar från modern historia. För äldre historia är bristen på forskningsmässigt uppdaterade läroböcker ännu större. Detta blir ovanligt tydligt om vi söker efter de senast upptäckta och utgrävda civilisationerna. Exempel: I hur många svenska läroböcker kan man läsa om Amerikas äldsta kända högkultur, det komplex som brukar kallas Norte Chico-civilisationen (alternativt Caral- eller Caral-Supe-civilisationen), som blomstrade i ett trettiotal bosättningar med väldiga pyramidmonument i Perus kustland från ca 3500 f Kr till 1700-talet f Kr? Inte många. Skälet är att den banbrytande forskningen och publiceringen av fyndresultaten ägde rum under åren kring år 2000, vilket är för nära oss i tiden för att vi skall kunna förvänta oss att finna en redogörelse i lärobokstexter, trots att det, som nämnts, rör sig om kontinentens äldsta högkultur. Ett decennium är inte nog för att forskningsresultat skall hinna sippra ned till läromedelsförfattare. Om det forntida Amerika överhuvudtaget förekommer i svenska historiska skildringar – vilket inte är självklart; ofta dyker kontinenten upp först när Leif Eriksson landsteg på Newfoundland eller Columbus siktade Västindien – är det troligare att folk i Mexiko får äran av att vara första kulturbärare.
Ett annat äldrehistoriskt exempel är romarrikets fall, en av den europeiska historiens mest omdiskuterade processer någonsin. I flertalet svenska läroböcker präglas skildringen fortfarande av 1800-talshistorikernas uppfattning. Västromerska riket mördas av barbariska germanfolk – goter, vandaler, med flera – som stormar fram över Rhen och Donau. Det faktum att hundratals forskare under efterkrigstiden har reviderat bilden fullständigt har inte fått något större genomslag i svenska grund- och gymnasieskolor. På 1990-talet, för att ta ett känt exempel, samlades historiker och arkeologer från hela kontinenten inom ramen för European Science Foundations mångåriga projekt The Transformation of the Roman World, vilket resulterade i en fenomenal vetenskaplig kraftsamling och en lång rad forskningsmässigt uppdaterade volymer. Vi vet numera att ”germanerna” (en 1800-talsterm som epokens egna protagonister inte brukade om sin språkgrupp) inte spelade en huvudroll, utan att imperiet framför allt sönderföll på grund av kombinationen av agrarekonomisk svaghet och misstaget att delegera alltför mycket makt till provinsguvernörer. För vanliga bönder var utvecklingen positiv, eftersom skattebördan lättade avsevärt. Det som tidigare har tolkats som förfall definieras i dag som kulturell transformation, med den kristna kyrkan i rollen som vägröjare. Den gamla tron att epoken präglades av omfattande folkminskning har deponerats på den historiografiska soptippen eftersom den inte kan beläggas i källorna.
Äldre tiders historiker ville helt enkelt se en katastrof när den beundrade antiken övergick i den föraktade medeltiden, varför man skrev in en fiktiv kulturskymning i historieböckerna – där den har förblivit. I läroböckerna reproduceras felaktigheterna och missuppfattningarna. Detta hade kunnat korrigeras om läromedelsförfattarna bestämt sig för att läsa in sig på forskningsläget, eller om förlagen avsatt medel till att låta manuskripten granskas av experter på våra universitet. Så sker dock i regel inte. När blivande läromedel granskas brukar förlagen vända sig till erfarna lärare, inte till professorer i historia.
Av detta följer att jag omöjligen kan se något problem med att utbildningsministern kallar till sig representanter för läromedelsförlag, talar med dem om en av flera besynnerligheter i deras alster, och att parterna når en samsyn om att ”ojämställdheten är en utmaning och det finns en önskan att på allvar ta tag i den här frågan”. Om det finns något i detta som vi bör uppröras över är det att man endast diskuterat bristen på kvinnor. Som framgått av exemplen ovan är detta endast toppen på ett isberg av problem i svenska skolböcker om historia. Den bild av det förflutna som elever erbjuds i läromedlen ligger stundom ljusår från forskningsfronten. Lärarnas personliga kompetens blir därmed avgörande för om eleverna skall lära sig vad vi i dag tror oss veta eller vad forskare på farfarsfars tid menade var sant.
Problemet kan även skärskådas från andra hållet – forskningens. Vad vill vi använda forskningsresultaten till? Skall en avhandling enbart fungera som inspirationskälla till andra avhandlingar? Vilket ansvar har en akademiker – eller, för den delen, en skicklig amatörforskare – för att hans eller hennes rön sprids bland allmänheten och bidrar till att kunskapen tillväxer? När bör ny, inom akademierna etablerad, kunskap förmedlas till skolans värld?
Svaret på den sista frågan borde vara: så fort som möjligt. Överhuvudtaget bör forskning spridas till en förhoppningsvis intresserad allmänhet via tillgängliga kanaler, allt enligt den princip om ”tredje uppgiften” som universiteten officiellt hyllar men i praktiken ofta ringaktar. Likväl har det tillhört ovanligheterna att läromedel skrivits av forskare. Läroböcker har snarare skrivits av professionella läroboksförfattare som inte är anställda vid universitet och högskolor och som långt ifrån alltid har en doktorsexamen i bagaget. Eftersom deras alster i första hand bedöms av lärare har de varit piskade att prestera resultat som känns bekvämt och hanterbart av de förmenta köparna – inte av forskarna. I och med det växer glappet mellan läromedel och forskningsfront kontinuerligt. Det krävs mod för att gå emot trenden och våga skriva in nyheter och färska perspektiv i läromedlen, även om nyheterna och perspektiven upplevs som allt annat än revolutionerande i universitetsvärlden.
Under första hälften av 1990-talet ingick jag i något så ovanligt som en författargrupp bestående av idel akademiker med ansvar för att skriva en gymnasielärobok i historia: I historiens spegel (Akademiförlaget, 1995). Det föll på min lott att skriva världshistorien från begynnelsen till 1500. Jag gjorde så gott jag kunde – plockade in mängder av utomeuropeiska civilisationer (till och med oceaniska), introducerade nya forskning, letade efter sällan använda bilder. Ytterst litet av detta överlevde till den slutliga produkten. Läromedelsförlaget satte nämligen manus i händerna på en bedömningsgrupp – medelålders och äldre lärare, inte forskare – som blev bestörta när de inte kände igen sig i den historiska skildringen. Framför allt reagerade de över allt det icke-västerländska och krävde betydligt mer traditionell svensk historia. Alltså beordrades jag stryka nymodigheterna och återställa ordningen.
Upplevelsen kan närmast liknas vid en kalldusch av läromedelsrealism. På den tiden var jag nydisputerad och saknade fast anställning. När telefonsamtalet från den frustrerade redaktören kom satt jag i en spartansk lägenhet i en studentkorridor i London, där jag var stipendiat, och trodde först att jag hörde fel. När det gick upp för mig att jag hört rätt, att alla ansträngningar varit förgäves, drog jag den trista slutsatsen att jag faktiskt behövde pengarna och meriterna. Alltså böjde jag mig för trycket och levererade. Den betydligt mer etablerade professor emeritus Åke Holmberg, som skrev det modernhistoriska avsnittet, fick samma instruktioner men vägrade följa dem eftersom han (född 1915, pensionerad 1981) inte behövde kompromissa på samma sätt som undertecknad. I dag skulle jag, utan att blinka, följa hans exempel om jag hamnade i samma situation.
Några år senare, när jag bevistade en session av De Svenska Historiedagarna, tog jag upp frågan om läromedlens bristande forskningsanknytning. Inlägget blev inte väl bemött. Tvärtom. En av vårt lands mest namnkunniga läroboksförfattare inom historiefacket skällde på stående fot ut mig inför ett fullsatt auditorium (”Dick Harrison, du vet inte ett jävla piss!”), eftersom jag i egenskap av akademiker – och därmed per definition okunnig om realiteterna – hade dristat mig till att kritisera hur historia presenterades i text för gymnasieelever. Hans budskap gick inte att ta miste på: akademiker skall hålla sig borta från läromedelsbranschen och nöja sig med att sitta i elfenbenstornen och forska.
Han hade fel. Forskare skall intressera sig för läromedel. Historieböcker för grund- och gymnasieskolan är inte heliga skrifter som folk skall akta sig för att peta i. De är till för att användas, för att inspirera, för att kritiseras och för att kontinuerligt revideras och skrivas om i den ständigt pågående process som syftar till utbildning och kunskapstillväxt.
Alltså bör läroböcker granskas – förvisso inte av Gustav Fridolin och hans ministerkollegor personligen, men väl av forskare som i många fall inte har läst en lärobok för skolan sedan de tog studenten. Alla tjänar på att glappet mellan utbildning och forskning reduceras. Ett utmärkt sätt att åtminstone försöka åstadkomma en förbättring är att skapa en fruktbar rutin för granskning. Om regeringen – eller andra instanser i det officiella Sverige – tar initiativ till en sådan utveckling har de mitt stöd. Inte för att jag uppskattar att politiker lägger sig i hur läromedel skall produceras, utan för att det är ett sorgligt faktum att läromedelsbranschen har varit, och är, oförmögen att skapa ett fungerande system för forskningsrelaterad läromedelsproduktion på egen hand.
Artikeln publicerad i Neo #2 – 2015
Förmodligen tog det längre tid att skriva den här artikeln än det skulle behöva ta att sätta igång en verklig förändring. Det de flesta inte förstår är att Sverige är ett litet land med en mycket liten marknad för läroböcker. Man kan utan problem samla samtliga läroboksförfsttare i ämnet historia för högstadiet i ett normalstort konferensrum, bjuda på kaffe, och prata igenom detta. Samtliga skulle säkert ställa upp och göra sitt bästa för att justera urvalet i böckerna till näst större revidering. Visst finns det tröghet i systemet men det beror knappast på att det är svårt att få en handfull författare att tänka om utan på att de är just få och med väldigt mycket annat att tänka på. Den här frågan glömdes nog helt enkelt bort… / en insider
– NÅGOT OFF TOPIC-
Inte ofta ett fönster öppnas från vilket man kan ropa ut sanningar mot personer som Dick Harrisson. Dick H valde sida för något år sedan, troligen en medveten strategi. Det handlar ju om att äta eller ätas. Genom att sälja själen till godhets-industrin räknar han antagligen med att få tillgång till ett antal publicistiska plattformar från vilka han kan skapa sig ett namn.
Ett exempel på detta kan vara hans artikel i SvD: Invandrarna är en vinst för Sverige.
Denna artikel och dess sakinnehåll sågas efter fotknölarna av människor med sakinformation i ämnet. Te.x. Tino Sanandaji, nationalekonom med specialkompetens inom detta område klär av Dick H argument för argument inte minst på sin egen blogg. Detta får naturligtvis inte samma genklang som ursprungsartikeln som ju ligger ”spot on” i konsensus.
Som tack för denna försäljning av sin själ kan man nu se diverse historie ”quiser” av varierande kvalité med Dick H som avsändare i SvD.se. Hoppas att silverpenningarna används till något vettigt. Varför inte skänka några av dem till våra EU emigranter, Sveriges framtid om man nu lite tillspetsat får tro honom.
Hi ku undervisning
Ett blygsamt försök till svar från vänster:
http://www.clarte.nu/clartebloggen/bloggartiklarna/9023-om-staten-forskningsanknytningen-och-versioner-av-det-forflutna-i-svenska-larobocker
Utmärkt bra skrivet av professor Dick Harrison! Jag har tyvärr gjort samma erfarenhet rörande den sanslöst låga kvalitén på skolans läromedel redan för 30 år sedan då jag arbetade med jordbruksbistånd i Östafrika. De svenska läroböckerna liksom DN och nästan hela den s k kultureliten varnade då för massvält p g av överbefolkning och skrev att det inte fanns förutsättningar att öka livsmedelsproduktionen i vare sig Afrika eller Asien…..
När jag då frågade dåvarande Skolverket om deras ansvar för dessa tokerier, så svarade man att myndigheten efter 1968 hade fråntagits allt ansvar för läromedlen kvalitet, det var skolorna själva som köpte vad de tyckte var bra!!!
Vidare bör man undersöka varför Stockholms universitets Institution för Historia helt slopat all undervisning om världens historia före medeltiden – dvs den europeiska från slutet av 400-talet e Kr.
De studenter och lärarkandidater som vill veta något om mänsklighetens historia före Roms fall hänvisas till arkeologerna på Antikens kultur som förvisso är mycket kunniga men institutionen har ytterst små resurser jämfört med Historiska. Det skulle vara intressant att veta om lärarlegitimation ges till personer som aldrig studerat Västasiens och Medelhavsländernas högkulturer med de första städerna, skriftspråkets utveckling samt antikens stora filosofer, astronomer, matematiker, konstnärer och uppfinnare mm mm.Hur ska de kunna undervisa om bronsålderns människor och samhällsförändringar inte minst om det forntida Egypten och de latinamerikanska högkulturerna eller om Kinas och Indiens samhällen?
Min poäng är således att utelämnandet av betydelsefulla kvinnor i världshistorien bara är toppen på ett isberg av grava missförhållanden framförallt inom SO-ämnena. En del av ansvaret ligger tyvärr även på universiteten och högskolorna som för länge sedan borde rensat ut all postmodernism och alla teleologiska marxistiska historiedoktriner, (Lenins, Stalins och Maos m fl) från universitetens obligatoriska grundkurser – detta gäller ett stort antal humanistiska och samhällsvetenskapliga institutioner.
Till sist vill jag bara ansluta mig till Peter Santesson som ansåg att ”ingen enda nybakad student borde släppas iväg till universitetet utan ett ex av Stephen Hicks bok ”Postmodernismens förklaring -skepticism och socialism från Rousseau till Foucault” (Susanna Birgersson i DN 2014-04-02 – ”Sanningen är mer än bara berättelser”)
Glad Pingst
[…] – även i positioner vi ser som traditionellt manliga. I Magasinet Neo ger Dick Harrison (länk: http://magasinetneo.se/artiklar/ett-historiskt-misstag/) mängder med bra exempel. Det här är viktigt att känna till och det är viktigt att den […]
Detta var bra. Och det är säkerligen inte bara inom ämnet Historia,
som nya forskarrön bör spridas till allmänheten.
Popularisering , nedbrytning av kvalificerade forskarrön till normal-
svenska, vore en nåd att still bedja om,
Tack för denna utomordentligt upplysande och intressanta artikel, denna djupdykning gör ju klart att det inte endast är genusperspektivet som kan ifrågasättas, nu och i förfluten tid.
Det måste onekligen vara bättre om verkligheten skildras så som forskningen faktiskt visar att den är/har varit, och inte några nattståndna sanningar från förflugenhetens landskap.
Hur ska vi annars komma framåt?
Kanske genom att gå i cirkel…(studie-)
All heder åt Dick Harrison!
[…] vän till mig delade nyligen med sig av en essä av Dick Harrison som fick åtminstone mig att fundera ett varv till. Artikeln handlar om hur dåligt uppdaterade […]
Att vara läromedelsförfattare förutsätter att du är uppdaterad när det gäller ny forskning och nya rön. Bra att läromedel och läromedlens roll diskuteras. Men svepande generaliseringar som Harrison använder i sin artikel för inte diskussionen framåt. Och varför är han inte själv bättre än de kritiserade läromedelsförfattarna när det gäller att redovisa kvinnornas roll i historien?
Med vänlig hälsning
Erik Nilsson
lärare, läromedelsförfattare och historiker
Sveriges historia 600-1350, Norstedts 2009.
Huvudredaktör Dick Harrisson. Huvudförfattare Dick Harrisson.
Antal namn i namnregistret: 533, därav kvinnliga: 63.
Vilket ger 11.8 procent kvinnor.
Vilket betyder i särklass sämst i klassen!
Med vänlig hälsning
Erik Nilsson
läroboksförfattare, bl a medförfattare i Utkik Historia, Gleerups. (18,7 procent kvinnor i namnregistret.
Tack! DH behöver få den påminnelsen. Han är så ofta duktig att självsäkert visa att alla andra har fel, han själv endast rätt! Gärna att han i sina artiklar passar på att göra god reklam för sina böcker också. Att han skrivit detta tror jag inte är ett missnöje över dagens läromedel i historia, snarare för att misskreditera dem så att hans frus lärobok i historia får ett försprång.
Äntligen det är på tiden att historie utbildningen förnyas.
[…] Ett historiskt misstag – Magasinet Neo […]
Mycket intressant artikel! Hoppas att läroböckerna blir bättre! Och att kvinnorna lyfts fram!
[…] bloggar som denna och artiklar som det här har jag så småningom insett att vi ser på och forskar i historien med färgade […]
Den allmänna historian tar främst sikte på att redogöra för ändringar som skett under historiens lopp och inte på att beskriva statiska sitationer. Ofta påverkas händelserna av enskilda personer som genom sin vilja och maktposition lyckas åstadkomma ändringar. Om vi vill bilda oss en uppfattning och Europas historia under 1900-talet kan vi inte undgå namn som Hindenburg, Hitler, Lenin , Stalin, Mussolini, Franco, de Gaulle, Churchill, Brandt, Palme, Gorbatjov. Om vi i stället lancerar personer som Rosa Luxemburg, Kollontay, Sophia Loren, Simone de Beauvoir, Elisabeth II, Margaret Thatcher, Alva Myrdahl och Mona Schalin och koncentrear oss på deras insatser får vi en annan bild av Europa. Men kan det vara korrekt att förbigå Första och Andra världskriget att nonchalera förintelseläger och Gulag-arkipelag och 1989-90 ?
De män som i Sverige haft det största inflytandet på samhällsutvecklingen är förmodligen de långvariga statsministrarna Branting- Hansson-Erlander-Palme-Fälldin-Carlsson. Vilka tre skall tas bort? Vilka tre kvinnor skall tas in ?
Om man anser att de mest inflytelserika politiska ledarna i Finland under 1900-talet varit Ståhlberg-Svinhufvud-Mannerheim-Paasikivi-Kekkonen och Koivisto vilka tre kvinnor skall man plocka in för att vara jämlika. Bör minister Miina Sillanpää, partibossen Hertta Kuusinen och talmannen Riitta Uosukainen stoppas in i listan på de 6 mest betydelsefulla politiska ledarena ?
Indiens två mest betydelsefulla politiska ledare är Indri Gandhi och Mathama Gandhi eller Nehru ?
Vilka va´r de mest inflytelserika i Sverige på 1500-talet förmodligen Gustav Vasa och Olaus Petri, men inte Ebba Stenbock och Karin Månsdotter.
Det är säkert svårt att åstadkomma en objektiv historieskrivning, men det blir inte lättare om man går in för att låta aritmetiken bestämma.
Då det gäller något specialområdes historia är situationen en annan. Om man i filmhistorian tar upp två namn rekommenderar jag Charlie Chaplim och Marilyn Monroe.
Om man skall ge 1900-talets svensk litteraturhistorias toppnamn kan man enas om de tre nobilpristagarna och Astrid Lindgren ( om man anser att Strindberg hör till 1800-talet)
Det är lätt att hålla med Dick Harrison om att läroböcker, såväl i historia som andra ämnen, bör vara förankrade i aktuell forskning. Mer kunniga författare skulle utan tvekan kunna välja fler relevanta kvinnliga exempel än 13 % av de personer som namnges. Men frågan är hur många fler.
Om syftet med historieämnet är att med tydligast möjliga exempel illustrera de skeenden som nämns i kurs-/ämnesplanerna (Lgr 11/GY 2011) kommer andelen namngivna kvinnor aldrig närma sig 50 %. Kvinnliga elever kommer alltjämt ha betydligt färre förebilder i historieböckerna än sina manliga klasskamrater.
Om politikerna tycker att det är ett problem kan de styra författarna till att på politisk grund, för att bättre emancipera de kvinnliga eleverna, välja bort relevanta manliga exempel till förmån för mindre relevanta kvinnliga dito. När jag läste Björkmans artikel uppfattade jag att det var en sådan styrning hon vände sig emot.
Hej Dick!
Läste din artikel om läromedel i historia. Jag tillhör en av de personer som deltog i mötet med Gustav Fridolin i februari. Det är riktigt att vi diskuterade såväl bristen på kvinnor i historieläromedel som genusperspektiv och jämställdhet i skolan. När det gäller det senare vilar ansvaret för jämställdhet mer på skolan i allmänhet, d.v.s. i undervisningen, kring elevernas representation i elevråd mm, än på innehållet i läromedlen.
Det som dock framför allt avhandlades på mötet med ministern var bristen på läromedel i skolorna. Det är ett alarmerande och växande problem att skolor inte köper in läromedel utan förlitar sig på att eleverna kan googla sig fram till kunskap med sina datorer. Det vore intressant ifall någon forskare på allvar tog sig an den frågan.
Vänliga hälsningar
Wiwi Ahlberg, förbundsordförande i Sveriges Läromedelsförfattares Förbund
PS. De många nazisterna som ”namnges” i Prios historiebok återfinns i en bildtext till ett foto från Nürnbergrättegången. DS
Tack för bra artikel! Har jobbat som lärare sedan 1993 och har känt av precis det som du beskriver i din artikel. Har försökt att själv skriva och belysa kvinnornas roll i historien och nu har du gett mig ännu fler namn på min lista
Riktigt bra att sätta lampan på läroböckernas problem att man kopierar sanningar från tidigare generationerna utan kritisk granskning.
En uppsats av Pether Larsson vid Lunds universitet pekade klart ut att så var fallet och i det fallet avseende försvenskningen av skåneland som ensidigt i alla tidsepoker i läroböcker helt bortsett från ett skånskt ,danskt perspektiv.
Den uppsatsen fann dock en period, 70-talet, som uppvisade kritiskt tänkande läromedlen.
Det vore stort om vi kunde ta till oss dina förslag och få en kritisk, välbehövlig genomlysning av våra läromedel.
Tack för artikeln!
Bravo! Det gäller väl dessvärre inte bara historia.
Glöm inte Sofia Albertina!
Tack för de orden Dick Harrison! Varför inte ta ett eget initiativ för att skriva nya läromedel?
När jag var 16 slutade jag skolan. jag tyckte att utbildning var det dummaste man kunde ödsla tid på. jag ville ut, börja jobba, tjäna stora pengar och glömma alla läroböcker. det tog några år för mig att förstå värdet av utbilding och det resulterade I att jag ägnade 10 år av studier på kvällarna för att få papper på mina kunskaper. ju mer jag studerade, ju mer förstod jag att en examen inte hade något värde I sig utan det var kunskapen jag sökte.
det hela resulteerade I ett brinnande interesse för historia. var vi kom ifrån förklarar vart vi är på väg. Sedan 25 år bor jag I USA och driver ett familjeföretag med ca 70 anställda och brottas dagligen med den låga nivån på utbildning hos mina anställda.
Och nu min kommentar. Historien har altid och kommer alltid att skrivas om. Problemet är att få oss att läsa dessa omskrivningar. historieböckerna I de flesta utvecklade länderna är uråldriga pga bristande ekonomiska resurser och interesse från byrokraterna att förnya gamla fakta. som jag ser det måste ni akademiker tänka om. det finns ringa värde I att ni sitter på ett kunnande som ni inte kan förmedla till en bredare massa. ni måste finna nya vägar att konkurera vad gäller information. ni konkurerar om den tid unga människor har till förfogande att absorbera information. ni slåss mot Facebook, Twitter, X+Box och en rad andra informationskällor som attraherar unga männsikor och där faller skolböcker platt på marken, chansösa att fånga unga människors interesse.
Samtidigt producerar Hollywood de mest spektakulära historiska skildringar I 3D och det blir dessa sanningar som vi tar till oss. So, if you cant beat them, join them. Utbilding måste genomgå en revolution där den sedan länge etablerade informations technologien borde vara plattformen för all utbilding.den är cost effective, snabb, och framför allt attractive. med hjälp av modern technology kan vår historia förmedlas på ett bättre och förhoppningsvis sannare sätt än vad som nu är fallet.
Kvinnors roll I historien har säkert varierat. I dagens Arabvärld spelar kvinnor en underordnad roll. Under vikingatiden var kvinnorna troligen likvärdiga männen, medeltiden var en mörk tid, framförallt för kvinnor och efterkrigstiden såg en dramatisk förändring vad gäller kvinnors inflytande på alla nivåer I västvärlden. Ser vi inte en röd tråd här? de stora framstegens tid präglades av ökande jämställdhet.
Tusen tack för en intressant artikel men betänk att din kunskap saknar reelt värde om den inte kan förmedlas snabbt, kostnadseffectivt och på ett fascinerande sätt. Historia är enbart så spännande som läsaren uppfatter den och vi fascineras enbart av det vi uppfattar som spännande.
Förbluffande.
Jag som alltid trott att männen och patriarkatet förtryckt kvinnor i tusentals år och att kvinnor varit maktlösa och förpassade till hemmet.
Nu visar det sig alltså att den historiebeskrivningen är fel.
Skönt.