Ett halvsekel Kristdemokrati

Från tidelag till vankelmod. Här är Kristdemokraternas första 50 år.

av Andreas Ericson

Kristdemokraterna fyller 50 år. Det är förstås ingen ålder för ett parti. Socialdemokraterna är 125 år och räknas bondeståndet som Centerns första inkarnation så är det nästan 580 år gammalt! Men å andra sidan hinner det hända en del på ett halvt sekel.

Så KD – här har du ditt liv (så långt):

De första åren 1964–1972

Det började med tidelag. Och fem timmars kristendomsundervisning som försvann från schemat. Det finns sämre anledningar att grunda ett parti. Tidelaget förekom i Vilgot Sjömans experimentella samtidshistoria 491 och kristendomsundervisningen försvann i samband med en ny gymnasieutredning. Filmen klipptes ner (Biografbyrån pekade i synnerhet ut hundens flämtningar som anstötliga) och lite kristendom blev det i det nya ämnet religionskunskap. Men trots det tedde sig början av 1960-talet som en problematisk tid för många. En av dem som mobiliserade motståndet var pingstpastorn Lewi Pethrus. Pethrus var till åren kommen – han hade varit verksam sedan slutet av 1800-talet – men var en viktig röst i dåtidens samhällsdebatt.

Kristen Demokratisk Samling grundades den 20 mars 1964 i Stadsmissionens kyrksal i Stockholm och ställde upp i andrakammarvalet samma höst. 75 000 röster räckte inte för ett mandat. Bättre gick det i kommunalvalet 1966 där man fick representation i över 300 kommuner. Partiledare var Birger Ekstedt, en av den svenska politiska historiens mer anonyma figurer. Som ungdomsordförande valdes den blott 32-årige Bernt Olsson.

Uppväxten 1972–1985

Våren 1972 fyllde KDS tolv år och det var dags att lämna de oskuldsfulla barnaåren bakom sig. Ekstedt dog på sin post på sommaren bara några dagar efter att han valts för ytterligare en period. I hans ställe trädde den 35-årige ungdomsförbundsordföranden Alf Svensson vilket kungjordes på partiets valaffischer: ”Här kommer Alf Svensson”. Trots detta glada budskap ökade inte antalet röster särskilt mycket. 1982 satte man revyartisten Eva Rydberg som dragplåster men det hjälpte inte heller. Riksdagsplatsen verkade länge avlägsen.

Läroåren 1985–1991

KD har vissa konservativa drag, så givetvis låter vi partiet behålla den gamla myndighetsdagen. Och just 21 år gammalt gör partiet sitt inträde i Sveriges riksdag. Visserligen bara på en plats och visserligen efter en valsamverkan med Centerpartiet, men ändå. Alf Svensson blir partiets första riksdagsledamot i hemlänet Jönköping. Ett eget riksdagskansli får man också – chefen heter Göran Hägglund.

Äntligen vuxen! 1991–2004

1990-talets första val innebar både riksdagsplats igen – och plats i regeringen! Tre ministrar; Svensson, Inger Davidson och Mats Odell. Det sökande 1990-talet var kanske inte den exemplariska grogrunden för kristdemokratisk ideologi, men den skicklige Svensson skar lagrar genom att börja tala om etik och moral – viktiga kodord i en samtid som famlade efter mening i en postmodern värld efter det kalla kriget. Dessutom fann man en sakfråga för kommande decennier: vårdnadsbidraget. 

40-årskrisen 2004–2006

Partiet tacklade sin 40-årskris med att välja en ny partiledare. Alla var införstådda med att hålet efter Svensson  – som alltså lett partiet under mer än två tredjedelar av dess existens – skulle bli stort, men om någon skulle axla det var det Göran Hägglund som nu också hunnit med att vara gruppledare i riksdagen. Nu var det han som fick det svåra uppdraget att hitta en ny roll för ett parti som lämnat ungdomen bakom sig.

Den gyllene medelåldern 2006–2014

Regering igen. Odell som minister igen. Men fortfarande var det något som saknades. Partiet hade svårt att hitta rollen som moget traditionsparti likt syskonen på kontinenten. Det fanns fortfarande något lillgammalt över det. Hägglund experimenterade med sockerskatt och åldersgränser för dokusåpor, men det kändes inte riktigt värdigt ett parti som vill fylla den värdekonservativa rollen. Goda råd från andra saknades heller inte för det vankelmodiga partiet. Tankar och idéer om verklighetens folk och kulturkamp sjösattes men punkterades lika snabbt som de kom.

När partiet nu fyller femtio ska man förstås fira. Men festen ska kanske inte bli alltför sen. Redan morgonen efter är det dags att börja jobba. Höstens val är det viktigaste någonsin. Ska det bli fler födelsedagar gäller det att samla ihop sig. Kanske genom att minnas Lewi Pethrus ord i en av hans psalmer:

”Tro, när det mörknar på färden, Solen ej slocknat har.

Blott några timmar, och sedan Strålar en morgon klar.”

Med andra ord: Hoppet lever.