Engagemang

av Mattias Svensson

”I en tid när gemensamma drömmar inte premieras.” Det var en sådan där mening som störde mig. För att den dök upp i en bok om spelande (recenserad i Neo nr 4 – 2012) där den till synes inte hade att göra, och därför att påståendet togs för givet. Vi drömmer inte om gemensamma lösningar längre utan har i marknadsekonomin blivit självupptagna.

Det där är ett narrativ som dyker upp lite överallt, men vars empiri, om det alls finns någon, synes mig skakig.

Visst, engagemanget tog ett skutt under det socialt medvetna 1970-talet. Antalet internationella organisationer tog exempelvis ett skutt från 4 013 år 1972 till 9 810 år 1978, en fantastisk utveckling som respons på att miljöproblem, krig och fattigdom allt mer uppfattades som internationella angelägenheter. Men ökningen har fortsatt; 2006 var antalet internationella organisationer, statliga och andra, 58 859. Och förra året hölls över 377 000 internationella möten.

Det är bara en parameter av många och alla internationella möten bidrar definitivt inte till att göra problemen mindre. Men i stort sett varje år sker numera ett uppmärksammat möte om globala miljöproblem. Och krig och fattigdom minskar. Det senaste årtiondet innebar färre döda i krig än något annat årtionde de senaste hundra åren, och extrem fattigdom har halverats sedan 1980.

Detta står inte i motsats till individualism och prestationer. Tvärtom tycks det vara viktigt för ambitiösa karriärister att de också i sitt yrkesliv gör gott, vilket får storföretag att engagera sig för miljö och social rättvisa.

Kanske är det för att detta arbete institutionaliserats och normaliserats som det inte längre är i blickfånget för de intellektuella som bannar sin samtid. Talet om en vilsen individualism utan gemensamma drömmar tycks hur som helst vara en ideologisk skröna som upphöjts till ”sanning” genom att upprepas.