En våldsamt mycket bättre värld

Det ökande våldet är ett stående inslag i samhällsdebatten. Om det inte är videovåldets fel så är det dataspelens eller internets.

av Kristian Hultqvist

Steven Pinker The better angels of our nature recension Neo nr 1 2012 Kristian Hultqvist

Riksdagens motionsarkiv fylls varje år på med förslag om det ena och det andra med hänvisning till det ökande våldet. ”Våldet i samhället kommer allt närmare oss och tar sig allt brutalare former, hävdar många”, skriver en folkpartist som föreslår en våldskommission. ”Mobbning och det ökande våldet måste vara en angelägenhet för hela samhället”, skriver en kristdemokrat som föreslår en ”nationell samling” (sic) med goda förebilder från civilsamhället och kyrkorna. Steven Pinker The better angels of our nature recension Neo nr 1 2012 Kristian Hultqvist kort

Som tur är så stämmer det inte. Våldet ökar inte – det har minskat dramatiskt och under lång tid. Faktum är att världen aldrig har varit fredligare än i dag.

Allt färre dör i krig, både inbördeskrig och fullskaliga konflikter mellan länder. Misshandel har minskat, inom hemmet och utanför det. Attityden till barnaga har förändrats de senaste femtio åren. I stora delar av världen är det inte längre acceptabelt att nita någon bara för att vederbörande är pytteliten, saknar förmåga att försvara sig och står i total beroendeställning till mannen bakom nävarna.

Det som utmärkte 1900-talet jämfört med tidigare århundraden var inte folkmord, krigsbrott och tortyr, utan att människor började tycka att sådant var uppseendeväckande.

Steven Pinker attackerade föreställningen om ett fredligt urtillstånd med ädla vildar redan i sin klassiska bok The Blank Slate (2002, sv. Ett oskrivet blad 2006). Pinker är professor i psykologi vid Harvard och har bland annat specialiserat sig på evolutionär psykologi, lingvistik och kognitiv neurovetenskap.

2007 blev han ombedd av onlinesalongen edge.org att bidra med sina tankar kring frågeställningen ”What are you optimistic about?”. Pinker skrev en kort observation om våldets spektakulära minskning i världen. Andra forskare hörde av sig och påpekade att våldet minskat ännu mer än vad Pinker trott. Han började titta närmare på saken, och vips så hade han producerat ytterligare en enorm bok.

I The Better Angels of our Nature tar han sig an våldets historia och försöker med hjälp av modern psykologi, kognitionsvetenskap och neurovetenskap förklara vad som hänt och varför. Eftersom många har svårt att ta till sig att våldet faktiskt minskat över tid, radar han upp exempel, fakta och trendkurvor från antikens Grekland och framåt. Sedan ägnar han 500 sidor åt att nöta in den lärdomen innan han går vidare och försöker förklara varför.

Våld är något universellt. Det har funnits i alla historiska och förhistoriska perioder och hos alla kulturer. Det finns inga tecken på att det skulle ha uppfunnits på ett ställe och spridits över jorden.

Den mest våldsamma perioden i en människas liv är i tvåårsåldern: en typisk tvååring bits, sparkas, slåss och bråkar. Psykologen Richard Tremblay konstaterar att förklaringen till att småbarn inte dödar varandra är att vi inte ger dem tillgång till knivar och skjutvapen. Vi borde inte fråga oss hur människor lär sig att bli aggressiva, utan hur de lär sig att sluta vara det.

Pinker börjar med en sammanfattning av Gamla Testamentet, ”en enda lång hyllning till våldet”, som drygt två miljarder människor fortfarande använder som etiskt rättesnöre, och som säger en del om den tid då den tillkom. På drygt 600 ställen beskrivs hur nationer, kungar och individer attackerar och dödar varandra. Om man räknar samman offren för de massmord som kvantifieras, uppgår offren till 1,2 miljoner. Då är inte offren för syndafloden inräknade. Det kanske inte är kyrkorna som ska leda den ”nationella samlingen” mot våld, ändå.

Utvecklingen sker sedan i sex delvis parallella steg. Först övergick mänskligheten från att leva som jägare och samlare till att bo i jordbrukssamhällen. Andelen som dog en våldsam död minskade femfaldigt. Den andra trenden äger rum från medeltiden till början av 1900-talet, då små furstendömen konsoliderades till större riken med en centralmakt och en handelsinfrastruktur. Leviathan minskade morden till mellan en tiondel och en femtiondel.

Den tredje trenden är den humanitära revolutionen. Med Upplysningen växte det fram en organiserad rörelse mot vidskepliga mord, sadistiska straff och slaveri. Den fjärde trenden utspelar sig efter andra världskriget, när utvecklade länder slutade att kriga mot varandra. Pinker kallar perioden ”Den långa freden”.

Den femte trenden är att organiserade konflikter av alla slag har minskat sedan det kalla kriget tog slut 1989. Inbördeskrig, folkmord, terroristattacker och regimer som avrättar medborgare: alla har de avtagit. Slutligen har efterkrigstiden präglats av en växande avsmak mot aggression i mindre skala: våld mot etniska minoriteter, kvinnor, barn och djur.

Det riktigt stora utvecklingssprånget ägde rum när Leviathan etablerades, när stater växte fram och gjorde anspråk på våldsmonopol och rättsskipning. Staten är nämligen betydligt bättre på att väga oförrätter, skuld och proportioner utan att blanda in känslor och sårade egon.

Människor underskattar systematiskt hur mycket skada de åsamkar andra i förhållande till hur mycket de själva utsätts för. I verkligheten uppstår en kognitiv dissonans mellan det våld och den moraliska kränkning man utsätts för, och den man själv utdelar. Med varje hämndomgång eskalerar våldet.

Pinker berättar om ett experiment där deltagare fick placera ett finger under en stång som en annan deltagare pressade ned mot fingret med ett tryck som gick att mäta med stor precision.

Deltagare 1 fick i uppgift att trycka ner stången på Deltagare 2 med samma tryck som han själv utsattes för. Sedan bytte de plats, och så vidare. Efter åtta omgångar tryckte Deltagare 2 med 18 gånger större kraft än vad som ursprungligen hade använts.

Trenden är tydlig och väldokumenterad. Pinker vill så gärna övertyga att han ägnar onödigt mycket energi och plats åt att hålla fram bevis för hur mänskliga samhällen har blivit successivt mindre våldsamma. Efter ett tag är det snarare avvikelserna som blir intressanta. Hur kommer det sig till exempel att USA fortfarande är så enormt mycket mer våldsamt än andra civiliserade länder?

Det handlar inte, som det ibland påstås, om förekomsten av handeldvapen. Även om man bortser från alla mord där skjutvapen var inblandade och bara räknar mord med rep, knivar, järnrör, ljusstakar och sådant, sker många fler mord i USA än i Europa.

Det skiljer dock mycket inom USA. Sydstaterna och fattiga innerstadsområden utmärker sig med en mycket högre andel mord. Dessa områden präglas fortfarande av hederskulturer och egenhändig rättskipning. Den största fredsrevolutionen, en stat med våldsmonopol och en fristående rättsskipning, har fortfarande inte riktigt slagit igenom.

De fattiga innerstadsområdena är i praktiken statslösa. I den mån rätt skipas är det med hämnd, gammaltestamentligt övervåld och den kognitiva dissonansens fulla kraft.

Skillnaden mellan Nord och Syd har gamla rötter. Nordstaterna är att betrakta som en förlängning av Europa och den civiliserande process som samlat kraft sedan medeltiden. Sydstaterna har i stället bevarat den hederskultur som växte fram i de statslösa delarna av ett vidsträckt och snabbväxande land.

I Europa avväpnade staten medborgarna och utropade våldsmonopol; först därefter tog folket över makten. I USA, och i synnerhet i sydstaterna och vilda västern, tog folket över makten innan staten hade tvingat dem att lägga ner vapnen. I sydstaterna, menar Pinker, utvecklades aldrig ett samhällskontrakt som skulle ge staten ett monopol på legitimt våld. Rättssystemet präglas av en maktdelning där det sårade egot tar lagen i egna händer.

Boken är alldeles på tok för lång, över 800 sidor och så tjock att den knappt får plats i en vanlig väska. Pinker drar sig inte för att utforska sidospår och sådant som tycks falla honom in under skrivandet. Det gör det angenämt att läsa, och många av sidospåren är intressanta och relevanta, men det resultatet är flera gånger mer omfattande än vad som krävs för att driva hem argumentationen.

Man lär sig dock mycket om våld. En studie visar att det är dubbelt så stor risk att bråk urartar till handgemäng om bråkstakarna har publik. I en annan studie har en sociolog tittat på videoupptagningar av verkliga slagsmål, som inte har mycket gemensamt med actionfilmernas fightingbalett: två män (alltid män) cirkulerar, hotar, svingar och missar, greppar tag i varandra och ramlar eventuellt omkull. Sedan låter de sig skiljas åt, försöker rädda anseende genom att svära och gorma, och går därifrån med sina egon mer sårade än sina kroppar.

Även om det hela började med Edge-frågan ”What are you optimistic about?”, hävdar Pinker att det egentligen inte handlar om optimism; han tycker att det skulle förutsätta en smula arrogans, eftersom det vore att extrapolera det förflutna till en ännu oskriven framtid. Det handlar snarare om tacksamhet. Vi kan blicka tillbaka och försöka förstå hur mycket mer våldsam världen var och varför det har blivit bättre.

Om inte våldet avtagit i så hög grad hade samhället varit radikalt annorlunda. Varken konst, kunskap eller handel kan utvecklas om dess institutioner bränns ner och plundras så snart som de byggs. Människor i fredliga samhällen tenderar att vara rikare och friskare, och tack vare den långa freden och rättighetsrevolutionen kan vi utbilda oss till andra saker än kanonmat.

Kalla mig arrogant, men jag tycker att det berättigar en hel del optimism.

Artikeln publicerad i Neo #1 - 2012

Lämna en kommentar