Neo testar:

En svensk klassiker

Debattören, författaren och numera vd:n Marie Söderqvist tränar som en man. Det ser hon som en feministisk mission.

av Mattias Svensson

Marie Söderqvist Neo nr 5 2012 Neo testar Klassikern foto Sanna Sjöswärd

Foto: Sanna Sjöswärd

– Jag är hög när jag är ute och tränar. När jag passerar Stadshuset på cykel på väg tillbaka från ett simningspass på Hellasgården (i Nacka) är jag alldeles lycklig.

Marie Söderqvist, nytillträdd vd för Livsmedelsföretagen, hade knappt stått på ett par skidor när året började. Och medan hon inte var någon soffpotatis bestod träningen mest av yoga. Ett kontorssnack med en 29-årig civilingenjör och ett halvår mellan jobb öppnade dörren för nya sporter och utmaningen En svensk klassiker: skidor, cykel, simning och löpning.

– Jag började åka skidor som en dåre, och det var otroligt kul. Sedan köpte jag en racercykel på Bianchi till Vätternrundan, även det var askul.

Den svettiga färden har dokumenterats på träningsbloggen bloggar.expressen.se/marie. Hjälp av de bästa coacherna i varje sport och träningsläger har gjort sitt, och träningsdosen har varit massiv.

På två månader kördes de 60 mil skidor som rekommenderas före ett Vasalopp. Och medan andra minglare kurerade baksmällan i Almedalen körde Söderqvist träningspass inför Vansbrosimningen veckan därpå i tolvgradigt vatten.Neo testar klassikern Marie Söderqvist Neo 5 2012

Hur har du kunnat träna så här mycket?

– Dels får man ta vara på tiden. Om jag ska på konferens i Sigtuna kan jag cykla dit på 1,5 timme, det tar inte så mycket längre tid än om jag skulle samåka med en kollega i bil. När jag tränar simning så cyklar jag fram och tillbaka.

– Så har jag ingen tv heller så jag kan träna på den typen av extratid på kvällarna.

– Men det hamnar ju i motsatsställning till vissa saker, man får inte boknördens tid till fördjupning och inläsning till exempel.

Vasaloppet, en Vätternrunda i ösregn och Vansbrosimningen är avklarade, liksom de kortare ”tjejloppen”. ”Bara” Lidingöloppets 30 kilometers terrängbana återstår sista helgen i september. Marie Söderqvist siktar dock redan vidare. Nästa år vill hon fullfölja Iron man, ett triathlon där 3,8 kilometers simning, 180 kilometer cykling och 42 kilometer löpning ska slutföras på under 17 timmar. Den svenska tävlingen arrangeras i Kalmar i augusti och engagerar hela staden.

Med ett fast jobb har hon fått lägga upp ett strikt schema: Tre pass veckorna då hon har barnen och sju pass veckorna utan barn. Allt under ledning av ”supercoachen” Mikael Rosén (på bild ovan till höger), triathlontränare, specialiserad på simning, dessutom förbundskapten för Open water (simning på öppet vatten) och tre gånger Vansbrosimvinnare.

– När jag skulle simma Tjejvansbro var jag jättenervös och stod där med Mikael Rosén som coachat mig. När jag precis ska hoppa i kommer han fram till mig igen och säger: ”Tänk som du gör i arbetslivet, håll inte på och väja undan för andra, kör bara rakt på i din takt, för du kommer att simma om alla i din startgrupp.”

– Då fattade jag hur jag skulle göra, simmade om alla utan att väja och kom på 129:e plats i hela tävlingen med flera tusen startande.

Som i arbetslivet, ja. När Söderqvist började på sitt nya jobb och klev in bland 21 män var det hennes imponerande tid på Vätternrundan som blev ett gemensamt samtalsämne.

– Alla hade koll! Det var som ”Sesam öppna dig”, vilket var extra viktigt för mig som inte har bakgrund inom Livsmedelsindustrin.Neo nr 5 2012 Neo testar Marie Söderqvist tider

I den subkultur som omger sporterna i klassikern finns många näringslivsprofiler. I husorganet Dagens Industri utmanar de varandra om bästa tiden i Vasaloppet. Vid Företagsekonomiska institutionen på Stockholms universitet forskar Janet Johansson om idrottande vd:ar, en studie där Marie Söderqvist nu ingår som den första kvinnan. För det är till största delen män som deltar i loppen.

– Tjejloppen är verkligen ”trivselklubben”. Prestation är inte så viktigt och man förväntas hjälpas åt. De ordinarie loppen är fulla av testosteronstinna män som vill göra en bra tid och det kan bli trängsel och knuffar. Det är olika världar.

Så hur ser den typiske utövaren ut?

– Han är vanligtvis i 40-årsåldern, med barn som börjat bli stora, och hänger i träningsspåret i stället för på krogen. Han är kvalitetsmedveten, medan han kan köpa kläder på Dressmann och sova på liggunderlag kan han lätt lägga 30 000 kronor på en cykel och 10 000 på ett par skidor.

– Och prylfixerad! Det är skidvalla från Swix, vallaväskor och speciella vallastrykjärn och våtdräkter från Head och särskilda sim-/solglasögon. Cykling är en hel vetenskap. Det senaste är elektronisk cykelväxel, då pratar vi 100 000 kronor.

Märks det att det är en manlig miljö?

– Ja, det är helt oreglerat av politisk korrekthet. Jag var på ett träningsläger med enbart manliga talare och det handlade mycket om hur man skulle få acceptans för att lämna frun hemma och smita från det astråkiga familjelivet.

– Men det är samtidigt en välkomnande miljö. Det är bara att bli delaktig.

Du har sett din träning lite som en feministisk mission. Hur tänker du då?

– Den största träningsbloggen för kvinnor är någon som ligger hemma och gör tråkiga situps för att få snygga muskler och en kropp som innan hon födde barn. Lidande för att se snygga ut. Det är kvinnligheten när den är som sämst.

– Jag kan känna att den här kroppen har fixat nio mil på skidor. Skitsamma om midjemåttet inte ser ut som innan jag fick barn.

Så det är bättre att träna som en man?

– Jag inbillar mig ju inte att jag är 20 år och tar ut mig så jag går sönder. Tvärtom behöver jag coacher som kan få mig att komma i närheten av att ta ut mig. Och att jag tränar yoga tror jag också har skyddat mig från skador.

– Men ja. Jag tränar som en man. Som den här 29-årige civilingenjören som fick mig att börja. Och jag tävlar med dem. Jämför jag med deras tider första gången de gjorde klassikern så slår jag dem!

Artikeln publicerad i Neo #5 - 2012

Lämna en kommentar