En liten rest av ”Tinys” imperium

När Afrikas stater blev självständiga insåg en man mer än andra vilka möjligheter som fanns. Tiny Rowland köpte politiker och gerillaledare, och lönades med rika kontrakt och koncessioner. Vän eller vidrig? Det beror på vem man frågar.

av Bengt Nilsson

Det var bara en liten oansenlig notis i en affärstidning, sistlidna december. Den berättade att företaget Lonrho hade sålt sin andel i flygbolaget Fastjet som trafikerar rutter i östra Afrika, för motsvarande 16 miljoner kronor. Ingen märkvärdig händelse.

Men i samma notis berättades det att Lonrho förra året hade bytt ägare. Två schweizare som beskrevs som riskkapitalister hade köpt det anrika, nästan hundra år gamla företaget som länge hade varit på dekis. Lonrho var alltså inte längre ett brittiskt bolag. Det var en oerhörd nyhet, tyckte jag, och den fick bleka minnen att komma till liv.

I november 1989 befann jag mig på besök i den lilla staden Kapoeta i södra Sudan. Inbördeskrig rådde och gerillan Sudan People´s Liberation Army, SPLA, hade nyligen återerövrat regionen och drivit bort regeringstrupperna. Segerrusiga rebellsoldater uppförde en stridsdans på huvudgatan inför lokalbefolkningens skrämda blickar.

– Fina uniformer de har, sade jag till gerillakommendanten som stod bredvid mig.

– Det är mister Rowlands förtjänst, log han. Känner du mister Rowland? Han är en mycket god vän till oss.

Nej, tyvärr kände jag inte Roland ”Tiny” Rowland, vd för det brittiska jätteföretaget Lonrho vars logo tycktes finnas i hela Östafrika vid den här tiden. Tiny var som en vandrande vålnad. Man hörde ständigt talas om honom och anade hans närvaro utan att se honom. Innan jag reste till södra Sudan hade jag bott på ett hotell i Nairobi, Kenya, där en diskret skylt i receptionen upplyste om att Lonrho ägde etablissemanget. När jag slog upp tidningen The Standard på morgonen kunde jag se en finstilt text som angav Lonrho som ägare av mediehuset. Lonrho var praktiskt taget synonymt med Tiny Rowland personligen. Det var han och ingen annan som pekade ut färdriktningen. Ledamöterna i bolagets styrelse kallade han föraktfullt för julgransprydnader.

Tiny var hans smeknamn, eller snarare nom de guerre. Han var älskad av några, hatad av många och respekterad, nästan fruktad av alla. Till det yttre en brittisk aristokrat, lång, atletisk och därtill extremt välskräddad och elegant. Han visste att kläderna gör mannen. Han såg ut som en vinnare och det ville han att rebellerna också skulle göra. Att förse sin favoritgerilla SPLA med uniformer var hans egen idé. Han visste att det skulle fungera i medierna.

Tiny Rowlands fingeravtryck fanns överallt. Lonrho Corporations ägde plantager, gruvor, bilagenturer, resebyråer och till och med ett uniformsskrädderi. Utan Tiny skulle Lonrho inte vara det företag det var.

Och utan Lonrho och Tiny skulle Afrika ha utvecklats på ett helt annat sätt under de formativa decennierna från 1960-talet och framåt när kolonialismen kastades på historiens sophög och framtiden hamnade i stöpsleven. Tiny Rowland var praktiskt taget den ende som såg de enorma förtjänster som väntade den entreprenör som vågade satsa på den svarta kontinenten.

Han är sannolikt den mest inflytelserika individ som Afrika har skådat. Andra stora personligheter har gjort enskilda insatser av väldig betydelse men ingen kan mäta sig med Tiny Rowland när det gäller bredd och volym över så lång tid.

Maktlystnad var förmodligen hans allra starkaste drivkraft. Och den makt han under sina 30 år som vd för Lonrho lyckades ackumulera var till stor del köpt kontant. Han ägnade det mesta av sin tid åt att flyga från det ena afrikanska landet till det andra i företagets Gulfstream, ett nätt litet jetplan som markerade hans status. Med sig hade han alltid en portfölj innehållande etthundrafemtiotusen dollar för immediate expenses, snabbt påkallade utgifter. Under en flygtur över Afrika tillsammans med en av sina direktörer pekade han mot marken och klappade på sin portfölj. 

– De här afrikanska ledarna är så korrumperade, det finns inte en enda där nere som jag inte kan köpa, sade han.

Detta återberättas av författaren Tom Bower som har skrivit boken Tiny Rowland – a Rebel Tycoon. En tämligen kärleksfull biografi som skildrar denne färgstarke entreprenör vars affärer överträffade allas fantasi. Han bjöd generöst på oneliners som journalister älskade att citera.

– Att styra ett företag är som att styra ett land och det sköts bäst av en diktator, yttrade han gärna.

En gång när han mellanlandade i den lilla nordkenyanska staden Lokichoggio på väg till södra Sudan blev han uppvaktad av ett par fattiga små tiggarbarn på landningsbanan.

Rowland sträckte åt dem varsin hundradollarsedel.

– Jag ville bara se deras min, skrattade han när han berättade historien.

Pengar var det verktyg med vars hjälp Tiny Rowland byggde sin makt. Och makten gav honom mer pengar.

– Tiny mutar inte, han investerar, påpekade en av hans medarbetare.

– Varje människa har ett pris, sade han själv. En ärlig människa känns igen på att hon är för dyr.

Sedelbuntar var inte det enda han hade med sig i flygplanet. Krig ger upphov till en oändlig mängd skvaller och overifierade rykten och jag har många gånger hört påståendet att Tiny Rowland smugglade vapen till bland annat SPLA-gerillan i Sudan. Men att det skulle ha skett i hans Gulfstream var inte så troligt. Planet var för litet för den sortens skrymmande leveranser. Dock påträffade tullen på flygplatsen i Houston, Texas, en gång tre mindre skjutvapen i Tinys plan när han landade där. Ett halvautomatiskt gevär, en Colt Magnum revolver och en AK-47, alltså kalasjnikov.  

– Coltrevolvern använder jag för att försvara mister Rowland, förklarade piloten sakligt.

Den där AK-47:an var en present från gerillaledaren Joshua Nkomo. Tulltjänstemannen ville för sin del ta såväl vapen som flygplan i beslag. Då ringde Tiny Rowland upp sin gode vän Alexander Haig, amerikansk utrikesminister, varpå debaclet löstes.

I president Ronald Reagans administration var Tiny populär. Enligt obekräftade uppgifter arbetade han periodvis åt CIA, huvudsakligen med att inhämta information som användes för att bygga förutsättningar för politiska samtal. Han uppskattades för sitt makalösa kontaktnät i Afrika.

– Det är inte ofta vi hittar någon som har personliga möten med fyra presidenter under en vecka, anmärkte Chester Crocker, ansvarig för USA:s Afrikapolitik under en period.

– Det märkliga är att han alltid är på tu man hand med dem. Han har inte ens någon assistent med sig, tillade han.

Däremot hade Tiny alltid sin portfölj med sig. Och amerikanerna visste att Rowland var hemtam inte bara i afrikanska presidentpalats utan även i gerillaläger i bushen.

– Dagens terrorist är morgondagens president, sade han med en axelryckning när någon ifrågasatte hans kontakter.

I Storbritannien hade han emellertid en helt annan status. Premiärminister Edward Heath frustade ilsket att Tiny personifierade ”kapitalismens obehagliga och oacceptabla ansikte”. Heath såg Rowland som ett störande inslag i britternas försök att ta sig ur sina koloniala åtaganden med äran i behåll. Det gällde särskilt Rhodesia.

Några år senare citerades Margaret Thatcher när hon snäste att Tiny Rowland naturligtvis inte var engelsk. Hon visste att det var det fördömande som sårade honom allra mest. Och förklaringen till det låg i hans barndom.

Han föddes 1917 i ett interneringsläger i Indien och döptes till Roland Walter Fuhrop. Hans pappa var tysk affärsman och mamman var av blandad brittisk och holländsk härkomst. Som utlänningar i det brittiska Indien sågs de under första världskriget som potentiella förrädare och internerades. Efter kriget försökte familjen bosätta sig i Storbritannien men förvägrades detta av myndigheterna. De slog sig ned i Tyskland i stället. I Hamburg lät sig den unge Roland enrolleras i Hitlerjugend och fick befälhavares rang. Hans levnadstecknare är oense om huruvida han var nazist eller bara anpassade sig till tidens trender. Pappan var i alla händelser inbiten antinazist vilket gjorde att han förlorade sitt jobb. Familjen lyckades till slut flytta till England och Roland sattes i en fin skola där han utvecklade sin snobbiga engelska och eleganta manér. Sedan bröt andra världskriget ut.

Rolands bröder anslöt sig till tyska Wehrmacht men Roland hade bestämt sig för att bli engelsman på riktigt. Han gjorde sig av med sitt tyska efternamn Fuhrop och förvandlade sitt förnamn till efternamn med hjälp av initialen för Walter. Vips blev han Roland Rowland. Hans mamma kallade honom Tiny, Lillen, eftersom han var så storvuxen, så det fick bli hans tilltalsnamn.

Under andra världskriget internerades hans föräldrar på nytt, den här gången på Isle of Man. Tiny flydde från sin arméförläggning för att kunna ansluta sig till dem. Han fick bevittna hur mamman avled i fångenskap i cancer. Den orättvisa behandlingen av föräldrarna berörde Tiny starkt och sägs ha skapat ett djupt hat hos honom. Resten av livet skulle han bära på detta hat och ge utlopp för det i en rad märkliga affärer i ett slags vendetta mot det brittiska samhället. Han ville bildlikt talat stjäla kronjuvelerna och det närmaste han kom detta mål var ett tappert men misslyckat försök att köpa det anrika varuhuset Harrods i London. Han förlorade den kampen.

Sagan om Tiny och Lonrho började i Rhodesia 1948. Efter att ha hankat sig fram som kypare, taxichaufför och misslyckad kylskåpsförsäljare hemma i England bestämde sig den unge Tiny för att pröva lyckan i denna brittiska koloni i Afrika. I Rhodesia fanns omkring 200 000 brittiska nybyggare som ansåg sig bo i Edens lustgård. Gott om bra mark och arbetskraft som var nästan gratis. Tiny fraktade med sig sin käraste ägodel, en Mercedes 540 Cabriolet och körde från Sydafrika till Salisbury, kronkolonins huvudstad. Han togs emot med öppna armar. Ingen anade att denne kostymklädde gentleman med sina broderade sidenskjortor var halvtysk och född i ett interneringsläger.

Tillsammans med det brittiska paret Eric och Irene Smith köpte han en stor gård utan att kunna någonting om jordbruk. Irene tröttnade på sin man och blev kär i Tiny. Hon blev hans älskarinna men Tiny höll sig för sig själv tillsammans med sina husdjur och afrikanska tjänare. Han tappade stilen, gick klädd i shorts och kakiskjorta, kedjerökande och grubblande över hur han skulle kunna tjäna pengar.

Av en händelse blev han bekant med politikern Ian Smith som sedermera skulle revoltera och utropa Rhodesia som en självständig stat. Genom de kontakter som Smith erbjöd blev Tiny delägare i en kromgruva. Samtidigt började hans relation med Irene urholkas, kanske därför att hon inte ville ha barn.

Hans blick föll då på blott sjuåriga Josie Taylor, dotter till en kollega. Enligt apokryfiska uppgifter som återberättas av Tom Bower i hans bok, sträckte sig deras relation ända tillbaka till hennes spädbarnsår då han sägs ha bytt blöjor på henne. De utvecklade en hemlig, förbjuden relation. Långt senare, när han fyllde 50 och hon var 24 år gammal, gifte de sig.

– Han har alltid varit min riddare i skinande rustning, suckade hon lyckligt.

De fick fyra barn men Tiny var alltid extremt hemlig med sitt privatliv. De få som kände honom personligen intygade att hans äktenskap var exemplariskt. Han var en trogen make och god far, enligt kända utsagor. Han vägrade låta sig omskrivas i uppslagsboken Who is who.

 

1961 kom det stora genombrottet för Tiny Rowland. Han blev erbjuden jobbet som chef för det ganska nedgångna gruvföretaget London & Rhodesia Mining and Land Company. Lonrho i dagligt tal. Det blev en nystart. Han inledde en aggressiv affärsverksamhet i gruvsektorn och lyckades på kort tid fördubbla Lonrhos omsättning. Företaget växte snabbt och i början av 1970-talet hamnade Tiny i konflikt med styrelsen som tyckte att han var alldeles för självsvåldig. De försökte avsätta honom men stötte på patrull då Lonrhos aktieägare mangrant ställde upp och försvarade sin färgstarke vd. Tiny gick stärkt ur krisen och lade i ytterligare en växel.

Lonrho expanderade framför allt i Afrika. När det var som störst fanns det representerat med omkring 90 företag i femton länder söder om Sahara. Gruvor, tidningar, hotell, textilier, allt som Afrika hade förutsättningar för. Vinsten sköt i höjden och Tiny satsade nu på att bli störst.

En stor del av Afrika genomgick en total metamorfos under 1960-talet då en mängd länder blev självständiga. Dock inte alla. De portugisiska kolonierna fick vänta till 1975 och Rhodesia förvandlades till Zimbabwe först 1980. Det var under denna turbulenta period som Tiny Rowland utvecklade sina politiska kontakter på allra högsta nivå.

I Rhodesias granne Zambia blev Kenneth Kaunda president 1964 och Tiny började genast uppvakta honom. Landets koppargruvor behövde rustas upp och Lonrho gick in som delägare. Samtidigt pågick en militär kamp mot det vita styret i Rhodesia. Kaunda var god vän med rebellen Joshua Nkomo och lyckades övertyga Tiny om att det var Nkomo och inte dennes rival Robert Mugabe som skulle ta över i Salisbury. Tiny avskydde socialism efter det han fått uppleva i efterkrigstidens England då Labour tog makten, och den marxistiska linje som Mugabe stod för ogillade han instinktivt.

Tiny visste att det vita styret var dödsdömt. Rhodesias rikedomar hägrade om han bara satsade på rätt häst. Han började sponsra Nkomo genom att erbjuda flygtransporter och köpte även in en hel flotta med Land Rovers till dennes gerilla. I och med det drogs han också in i andra länders konflikter. I de portugisiska kolonierna Moçambique och Angola pågick befrielsekrig. I Sydafrika kämpade ANC mot apartheidsystemet. Swapo drev sin kamp i Namibia och Tiny Rowland engagerade sig i allt detta. Han mutade ledare med kontanta pengar, betalade deras hotellnotor och omkostnader när de var i London på besök och blev på det hela taget alla befrielserörelsers mecenat. I gengäld fick han koncessioner på mark och mineraler värda miljarder.

När det gick upp för Tiny Rowland att Nkomo skulle förlora maktkampen mot Robert Mugabe dumpade han helt frankt sin forne vän. Nkomo var inkvarterad på Lonrhos bekostnad på ett lyxhotell i London då han plötsligt kördes på porten.  ”Jag blev mycket, mycket arg”, skrev han i sina memoarer. ”Under mitt livs allra svåraste stund sveks jag av den man som jag trodde var min vän och blev lämnad utan vare sig pengar eller någonstans att bo, med tolv timmars varsel.”

Efter sitt maktövertagande i Rhodesia som prompt döptes om till Zimbabwe inledde Robert Mugabe en blodig kampanj mot Joshua Nkomos folkgrupp ndebele. Mellan 10 000 och 30 000 människor mördades av Mugabes soldater. Lonrho ägde tidningen The Observer i England och av en händelse hamnade chefredaktören i Zimbabwe och fick vittnesmål om massakrerna. Han skrev en lång text om detta vilket gjorde Tiny rasande. Redaktören fick gå, Tiny bad Mugabe om ursäkt.

När den forne gerillaledaren Samora Machel tog makten i Moçambique insåg han att Tiny Rowland och Lonrho skulle kunna bli viktiga för honom. Machel kallade honom skämtsamt för ”monstret” och raljerade över Rowlands rykte om att ta kontroll över afrikanska länder. Det blev ett fruktbart samarbete dem emellan. Lonrho etablerade jättelika fruktodlingar i landet och byggde upp en privatarmé för sitt eget skydd. Den Sydafrikastödda gerillan Renamo attackerade landsbygden och Tiny Rowland lyckades så småningom mäkla fred. Det blev en av hans största triumfer eftersom hans insats fick internationellt erkännande.

De afrikanska politikernas inneställe på 1980-talet var det Lonrhoägda hotell Metropole i London. Alla var där. I baren satt intellektuella ANC:are tillsammans med ärrade ugandiska gerillamän. Muammar Gaddafi hälsade ofta på och ibland tittade Charles Taylor från Liberia in. John Garang och Riek Machar från SPLA i Sudan missade aldrig en middag där innan de återvände till hettan och kriget. Och Tiny Rowland tog hand om notan. Han var allas vän.

Journalisten Deborah Scroggins har i sin bok Emmas War målande beskrivit hur Rowland med sin charm lindade bistra rebeller runt sitt lillfinger. Han gled genom den illustra samlingen frihetskämpar på Metropole klädd i sin Savile Row-kostym med ett outgrundligt leende på läpparna. Han hälsade på alla och erbjöd dem som behövde en hjälpande hand. Han mindes namnen på deras familjemedlemmar.

– Käre vän, kunde han säga på sin överklassengelska till en häpen John Garang, hur mår Rebecca?

Han sade att han hade satsat 150 miljoner pund på olika afrikanska befrielserörelser. Han fick tillbaka pengarna med råge i form av affärskontrakt när den ene rebellen efter den andre blev president. Liberia, Sierra Leone, Uganda, Rwanda, Etiopien och Sydafrika, överallt tog hans gamla vänner makten. De som hade druckit gratis på Metropole Hotel glömde inte sin välgörare.

Det kan förefalla som om Tiny Rowland gjorde allting rätt. I själva verket gjorde han väldigt mycket fel. Han var inblandad i Iran-Contrasaffären, han stödde förloraren Jonas Savimbi och dennes gerilla Unita i Angola, och gjorde stora affärer med Muammar Gaddafi i Libyen samtidigt som dennes inblandning i Lockerbieattentatet offentliggjordes. Somliga sade att Tiny hade en osviklig känsla för att nosa sig fram till fel häst.

Hans satsning i Sudan bar viss syn för sägen. Där bröt inbördeskrig ut 1983 och Tiny anade snart att gerillan SPLA skulle kunna nå stora framgångar. Han visste att det fanns olja och guld i södra Sudan och började genast bearbeta gerillaledaren John Garang.

1991 splittrades gerillan och Tiny tvingades nu välja vem han skulle satsa på. Han valde Garangs motståndare och en av dessa, Lam Akol har i en bok skildrat sin gerillafraktions stora beroende av Tiny Rowland. Denne utövade skytteldiplomati mellan huvudstaden Khartoum och Nairobi där gerillaledarna oftast höll till. Han flög dem till möten i Europa och Tripoli i Libyen där han presenterade dem för Moammar Gaddafi som hade gett Tiny fullmakt att agera för hans räkning i södra Sudan. Outtröttligt reste Tiny över den afrikanska kontinenten, från huvudstad till huvudstad och från det ena presidentpalatset till det andra. Ständigt med den dollarstinna portföljen i näven.

Lam Akol beklagar sig ofta i sin bok över sitt stora beroende av Tiny. Samtidigt som han kände sig köpt och utnyttjad kunde han inte vara utan den reslige engelsmannen som var du och bror med varenda människa värd att känna och som öppnade alla dörrar.

Men alla sagor har ett slut, även den om Tiny Rowland. Hans extravaganta leverne och ohyggliga omkostnader i form av flygresor, bjudresor, mutor och gåvor blev till slut för mycket. Han avpolletterades av Lonrhos styrelse efter det att företaget hade redovisat brakförlust år efter år under första halvan av 1990-talet.

Året efter sitt förödmjukande avsked från Lonrho tilldelades han Sydafrikas finaste utmärkelse, The Order of Good Hope, ur Nelson Mandelas hand.

Tiny Rowland dog av cancer i London den 25 juli 1998.

– Han bidrog enormt, inte bara till Sydafrika utan till hela Afrika. Vi ska minnas honom som en trogen vän i kampen mot apartheid, sade Nelson Mandela.

Udi Gecaga som var chef för Lonrho Kenya i många år uttryckte en annan åsikt.

– Man måste känna Tiny väl för att fatta hur vidrig han är, sade han.