En knapptryckares bekännelser
Det var mitt fel, också. Mats Johansson ger en personlig bild av sitt åttaåriga riksdagsuppdrag, vad som gick fel i valrörelsen och av Moderaternas framtid.
av Mats Johansson
”Jag talar alltid väl om riksdagen som institution, särskilt i kretsar där politikerförakt är högsta mode” skriver Mats Johansson efter åtta år som riksdagsledamot.
Illustration: Gunilla Hagström / Form Nation
1. Som kulturredaktör i Aftonbladet skrev poeten Karl Vennberg (1910–1995) en gång en intressant sak: ”70-talets utfall kan bero av hur vänstern förstår att hantera sin besvikelse.”
Denna strof i diktsamlingen Sju ord på tunnelbanan (1971) ansågs genial som tidsemblem. Kanske fångade orden en stämning inom vänstern, men som politisk prognos höll den inte.
Det var inte vänsterns besvikelse som ledde socialdemokratin till tre raka förlustval under 70-talet och frånvaro vid regeringsmakten 1976–82. Det borgerliga uppbrottet från samförståndet, den liberalkonservativa profileringen under Gösta Bohman och Thorbjörn Fälldin, var det som satte punkt för 44 år av socialdemokratiskt styre. Moderniseringen och liberaliseringen av Sverige kunde inledas.
Utan idéförnyelsen under Bohman hade Moderaterna inte funnits i dag och Sverige varit ett sämre land.
Och nu? Visst kan utfallet av 10-talet bero av hur högern förstår att hantera sin besvikelse. Och vänstern sin.
2. Det var två uppdrag jag drömde om under gymnasietiden i Sundsvall i förra årtusendet: chefredaktör i Svenska Dagbladet som vi läste hemma, eller riksdagsledamot som Håkan Winberg, född i min fars hembygd Ånge, senare justitieminister (1979–81).
Skrivandet hade jag inlett i ett annat dagblad, det lokala socialdemokratiska som lever i skuggan av konkurrenten, huvudägaren Sundsvalls Tidning. Radskrivandet om film, schack, pop och idrott belönades med max 20 kronor per bit, så det blev många bitar för att finansiera ett liv i synd.
Mina föräldrar var folkpartister, farfar frisinnad godtemplare, men året var 1968 och saker hände:
1) Per Gahrton blev ordförande i FPU. Lokala anhängare började bära svart basker och hälsa varandra med knuten näve.
2) Sovjetunionen invaderade Tjeckoslovakien.
3) Socialdemokraterna fick över 50 procent i riksdagsvalet.
4) Extremvänstern ockuperade sin egen studentkår i Stockholm.
5) Senare drog de vidare till nystartade TV2 som de ockuperar än i dag.
(Om den tiden har jag skrivit en minnesbok, De svarta åren, 1998.)
Tungt alltså, men spännande. Motvinden var karaktärsdanande.
Efter att ha blivit svensk och nordisk mästare i schack för skollag, vilket tränade upp koncentrations- och kombinationsförmåga, bytte jag spelplan till politikens rutiga bräde. I ungmoderaterna lärde man sig frasen ”lita aldrig på en folkpartist” som fick särskild mening under samregerandet och splittringen 1976–82. Det är en fördel att se det lyckade allianssamarbetet 2004–14 (?) i ett sådant historiskt perspektiv.
Räddningen då hette Yngve Holmberg, som hade bjudit på trevlig grisfest i en park i centrum inför valet. Men brylkräm, tv-träning och reklambyråer hjälpte inte; han fick lämna 1970 när nya Moderaterna, ett till Moderata samlingspartiet omdöpt högerparti, hade passerat tioprocentsgränsen – på väg nedåt, som ”betydelselös sekt” (Palme).
Det var inte uppenbart för den tidens unga liberaler och konservativa att vägen till makten låg vidöppen, särskilt inte om man bodde i Norrland, i trakter där Socialdemokraterna haft egen majoritet sedan rösträttens införande. I enpartiland.
Dåtidens mäktigaste ämbetsverk Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) uttyddes Alla Måste Söderut. Sagt och gjort; utöver vissa tillfällen till studier bjöd Uppsala på vin, kvinnor och sång, samt kamp mot extremvänstern på studentkåren. Vi vann. Vänstervinden mojnade.
3. Efter sammanlagt tio år på Svenska Dagbladet tänkte jag i slutet av 2003 att en bok om livet i riksdagen kunde vara något. För att kliva ner från kommenterandet på läktaren till verkstaden på golvet anmälde jag intresse att kandidera för (M) i riksdagsvalet 2006. Metoden kallas av antropologer för deltagande observation och innebär att leva i den folkstam man studerar.
Under ett första möte med den nytillträdde Hövdingen efter partistämman i oktober 2003 diskuterades vem som borde ersätta mig som politisk chefredaktör. Min favorit var PJ Anders Linder som hade gjort ett gott jobb som efterträdare på Timbro. Men Schibsted ville annat; tv-kändisen Lars Adaktusson, numera Guds man i Europaparlamentet, stod före på kortlistan, så jag och Lars gjorde upp om överlämning vid årsskiftet. Något problem med att bevara tidningens politiska linje (obunden moderat) sade han sig inte ha.
Som det hände sig kom han inte inför underskrift av avtalet med den norske styrelseordföranden Birger Magnus överens om alla villkor för tillträdet, så det blev i alla fall Linder. Gott så.
Sedan frågade Hövdingen vad jag ville göra i riksdagen. Jag svarade uppriktigt att jag nog skulle göra störst nytta som lojal back-bencher med en friare position som opinionsbildare med egna projekt vid sidan av regeringsagendan.
Bakom detta låg en insikt från tiden som partiets informationschef i den framgångsrika valrörelsen 1979 (från 15,6 till 20,3) att de främsta uppdragen i politiken är begränsande, personlighetsförändrande, livskonsumerande. Bekräftad som barn hade jag inga revanschbehov eller hämndbegär att tillfredsställa. I politiken har jag heller aldrig låtit mig definieras av andra.
Den under Viggo Cavlings ledning opålitliga tidningen Resumé visste före valet 2006 berätta att jag skulle bli ”medieminister”, vilket aldrig var aktuellt. Sådana statsråd har man bara i diktaturer.
Dessutom hade jag aldrig tillhört Hövdingens gäng, dem han lunchade med i riksdagen och hade arbetat ihop med i ungdomsförbundet. Tvärtom; när han och Gunilla Carlsson med tre rösters marginal hade avsatt Ulf Kristersson som MUF-ordförande vid en traumatisk stämma i Lycksele 1992 ankom det på mig som Timbrochef att överbrygga motsättningar i den unga M-generationen, varvid Kristersson anställdes. Bland övriga medarbetare på Gunnar Hökmarks avdelning hade funnits en Filippa Holmberg, ledamot av Kristerssons förbundsstyrelse, som just det året gifte sig med Hövdingen.
En liten värld, kan det tyckas.
Särskilt kring lunchborden i restaurang Strömmen traderas dagens noteringar på skvallerbörsen, som tur är utom hörhåll för riksdagsjournalisterna som föredrar att äta med varandra i den billigare brickmatsalen.
Illustration: Gunilla Hagström / Form Nation
4. Åke Ortmark, tv-legendaren i vars intervjuprogram jag hade medverkat som bisittare under flera år, frågade mig 2011 för memoaren Makten och lögnen (2013) om riksdagsuppdraget hade motsvarat förhoppningarna. Svaret var återhållet, som det citeras i hans bok: ”Jag hade realistiska förväntningar.”
Så var det. Jag hade under tiden i riksdagen på 70-talet sett glöden i yngre förmågors ögon slockna i mötet med den politiska vardagen. Arbetet i verkstaden är något annat än kampanjandet på torg och skolor, än eggande valrörelsemöten med engagerade väljare, än sköna idéers inspiration och omstörtande tankars tänkande bland glada vänner. Kanske blir det roligare nu, i opposition. Uppgiften att kritisera en regerings politik är väsensskild från att genomföra och försvara den; svängrummet för ledamoten ökar.
Mina förväntningar 2006 var alltså inte höga. Jag mindes de ord som tillskrivs den tyske kanslern Bismarck som lär ha jämfört lagars tillkomst med korvars; man mår bäst av att inte veta hur de kommer till. Samme man hävdade att det aldrig ljugs så mycket som före ett val, under ett krig och efter en jakt. Så är det ibland med partipolitik, en kontaktsport där den riskerar att bli nedsparkad som inte har garden uppe.
Å andra sidan kom jag ihåg en god replik från tiden som korrespondent i Washington i mitten av 80-talet. Den republikanske senatorn Howard Baker fick en fråga på ett möte varför han höll på med politik och svarade: ”Det är inomhus, inga tunga lyft.”
Sant. Sextio tusen i månaden för att på halvtid få utöva sin hobby är ett hyggligt arvode, i en ståtlig omgivning med sittvänlig restaurang, hängiven personal, gym och simbassäng. Och, som sagt, en god plattform för att utveckla egna politiska projekt.
Att vänkretsen i det egna partiet minskar radikalt under nomineringstider, både till platser på listan och sedan till de nya uppdragen, får man ta med jämnmod. I politiken kan man inte bli älskad av alla, särskilt inte bland de egna.
Jag har under årens lopp försökt förmedla insikten om förväntningarnas risker i samtal med kolleger som berättat att de tänkt kandidera. Jag tror att Maria Abrahamsson från Svenska Dagbladet och Johnny Munkhammar från Timbro lyssnade före valet 2010 när de valdes in på (M)-listor. Båda kom ambitiöst förberedda och medvetna om att det blir trevligare i riksdagen om man har egen agenda, egna nätverk och egna yrkeskarriärer att luta sig mot innan man tar på sig medborgaruppdraget att företräda andra.
De visste också att det är maktutövning det handlar om snarare än filosoferande över världens uselhet i största allmänhet. (Johnny skrev bra om detta just före sin död 2012, i Svensk Tidskrift: ”Moderaterna är ingen tankesmedja”.)
5. Alla dessa sammanträden som var livet; jag känner medlidande med främst yngre kolleger som trodde att det skulle vara som i tv-serierna. Korridorerna i riksdagen erbjuder sällan en sjudande stämning som i president Bartlets Vita huset, där världens öden avgörs under ivrigt promenerande mellan möten i West Wing. Men visst sjöd det något under de första dramatiska veckorna efter maktskiftet 2006 då medierna avsatte nyss tillträdda statsråd, på goda grunder. För andra skulle det ta längre tid innan sanningen hann ikapp dem eller de av utmattning lämnade själva.
Om springandet i korridorerna i regeringskansliet vet jag mindre, men märkte aldrig något större kaos under besöken; kaffet serverades på utsatt tid. Jag tror inte ens det riktiga Vita huset erbjuder filmernas drama, även om Washington är en fantastisk miljö för politiska djur, som när jag bodde där under några Reagan-år. (Också om detta har jag skrivit en bok, Frihetens idéer. USA inför 90-talet, tillsammans med ekonomen Peter Stein 1986.)
Mellanvalsperioderna byter riksdagen språk, från poetisk retorik i valrörelserna till mer prosaiska meningsutbyten i kammare, utskott, grupparbeten, utredningar, studiebesök, föredragningar. Inte för att jag nötte särskilt mycket på mattan i plenisalen där timvisa överläggningar främst bestod av tal till protokollet, vilka det gällde att undvika särskilt när Jan Lindholm (MP) eller Monica Green (S) stod i talarstolen.
Sällan nådde inläggen den fria tankens höjder, alltför få har ett eget språk utanför talepunkternas och jargongens trånga ramar. Men man kunde värdesätta den artighet med vilken inlägg levererades utom när Rosanna Dinamarca (K) eller Kent Ekeroth (SD) hade begärt ordet. Det låg ett nöje i att uppmana meningsmotståndare att förlägga torgmötesargumenteringen utanför huset, annars kunde de hundra tusen tv-tittare som ibland följer kammarspelet få ett dåligt intryck av umgänget.
6. Det är när mötet med verkligheten börjar som de politiska förmågorna utsorteras; det är inte alltid de bästa som klarar prövningarna. I diktaturer är det de sämsta som kommer till makten, i demokratier ofta de näst bästa.
Det kan vara gott nog. Jag talar alltid väl om riksdagen som institution, särskilt i kretsar där politikerförakt är högsta mode. Visst finns det stolpskott i alla partier och några skulle behöva ryggradstransplantation, men kvaliteten på ledamotskåren i genomsnitt underskrider inte påtagligt nivån på väljarna. Som flera statsvetare påpekat har förtroendet för partierna och riksdagen ökat stadigt under det senaste decenniet.
En som uppfattade saken annorlunda var docent Anne-Marie Pålsson, riksdagskollega (M) under hennes andra mandatperiod 2006–10. I pamfletten Knapptryckarkompaniet (2011) reducerar hon sina åtta år till en vistelse bland kreatur, röstboskapen i partigrupperna som i bästa fall lyckas trycka på rätt knapp vid votering. I tv-programmet En bok, en författare (UR Play 2012) utvecklar hon invektivförrådet, intervjuad av journalisten Anita Kratz:
”Man ska vara enormt lismande, fjäskande, stryka medhårs. Man ska vara väldigt anpasslig uppåt men inte dra sig ett ögonblick för att stampa hårt nedåt. Man får inte ställa kritiska frågor, hela miljön är fientlig under ytan … Man måste vara följsam och lydig för att få belöningar.”
Om partilivet skiljer sig så mycket från kärlekslivet vid Lundauniversitetet framgick inte, men ”falskheten” var det bestående intryck hon tog med sig från sin mödosamma vistelse i saltgruvan.
Så kan det bli när man kommer otränad till match. Pålsson var nypåstigen som partimedlem året innan riksdagsinträdet, en inkubationstid som i alla fall överträffar Peter Normans, mannen som blev moderat medlem i samma ögonblick han fick erbjudandet att bli finansmarknadsminister efter valet 2010. Båda lämnade följaktligen partiet kort efter avgången, saknade av få.
Även bilden av riksdagen som folkets främsta företrädare är grundfalsk enligt Pålsson, ty ”makten har kidnappats av partieliterna” och ”väljarna har inga möjligheter att komma in i det politiska systemet”. Ett av många systemfel är enligt docenten att bara tio procent av ombuden har ”adekvat utbildning” som statsvetenskap och nationalekonomi. Majoriteten hamnar i underläge gentemot välutbildade politiska sekreterare. Det skapar sysselsättningsproblem: ”Vi har mycket tid att sladdra och det tycker vi är jätteroligt så det gör vi.”
Bekräftas. Särskilt kring lunchborden i restaurang Strömmen traderas dagens noteringar på skvallerbörsen, som tur är utom hörhåll för riksdagsjournalisterna som föredrar att äta med varandra i den billigare brickmatsalen.
Enligt egen utsago kom Pålsson oförberedd ”mentalt och intellektuellt” till en position vid politikens skurhink på Helgeandsholmen. ”Blev jag en bra politiker? Svaret är nej.” Det är dock inte hela sanningen, ty en del av hennes kritik var relevant, men drunknade i den strid hon tog mot gruppen gällande hantering av den gemensamma kaffekassan. Pick your fights!
Den främsta förklaringen till den spillda mjölken är nog en kulturklyfta. Som jag skrev i en kommentar till hennes bok under rubriken ”Anne-Marie i Underlandet” (SvD 4/12 2011) hade Pålsson likt Alice i sagan hamnat på fel ställe. Hon hade fel förväntningar på 1) sitt eget inflytande, 2) rationaliteten i ”det möjligas konst”, 3) utfallet av sin kritiska hållning.
Bakgrunden i akademien gjorde att hon inte kände sig hemma, van som hon var att stiga in på seminariet, slå fast vetenskapens ståndpunkt och inkassera kollegernas instämmanden, alternativt en seriös diskurs med kritiska argument mot det nyss sagda i enlighet med forskningens dialektiska sökande efter sanningen.
Det där är en aktningsvärd intellektuell hållning, men den fasen föregår det som är maktutövningens centrala moment, beslutstillfället. När votering är begärd ska den verkställas. När proposition är lagd ska den genomdrivas. När kompromisserna är gjorda i en koalitionsregerings interna förhandlingar är utrymmet för ändringar minimalt, särskilt i minoritetsställning. (Gissa om Miljöpartiets gräsrötter kommer att uppleva detta när Stefan Löfven kört över dem för hundrade gången.)
Att välta ett samordningskanslis ofta oändliga sifferpysslande och bokstavsflyttande kräver god framförhållning och förmåga att mobilisera motkraft inom systemet. Sådan styrka är få förunnad; i långbänken kommer de flesta till korta.
(Det är därför det finns en lobbyindustri, befolkad av tidigare politiskt valda och deras tjänstemän, som tjänar miljarder på organiserade intressens försök att under generös timdebitering påverka komplicerade processer. Det sker inte bara i Bryssel utan varje dag på Helgeandsholmen och i Klarakvarteren, även om det sällan beskrivs i medierna.)
Pålsson fick under stigande förvåning uppleva möte efter möte där kollegerna i riksdagsgruppen applåderade den populära Hövdingen utan att ha tillfrågat henne. Det kan tyckas förtretligt, särskilt som markeringarna uppifrån ibland gjordes med avsedd arrogans inför bönderna från landet; ”Motionera får ni göra i riksdagsgymmet”, som en hög tjänsteman meddelade i en bevingad formulering. Varefter den fria motionsrätten och interpellationsrätten inskränktes genom en kollektiv överenskommelse i en grupp som av princip aldrig voterar internt.
Någon fri rösträtt i kammaren existerar inte; i M-gruppen avgörs ställningstagandet i varje sakfråga efter föredragning och diskussion på gruppmötet i förstakammarsalen tisdagar klockan 16–18. Den som av samvetsskäl inte kan stödja tisdagsdemokratin får lämna gruppen och bli vilde (senast läkaren Göran Thingwall 2010) eller i bästa fall ges kvittning för att slippa närvara vid votering.
Det beror på att politik är ett lagspel. De flesta riksdagsledamöter är partivalda snarare än personvalda och paralleller till förhållanden i länder med enmansvalkretsar missvisande. Man måste få kamraterna med sig för att åstadkomma något mellan bataljer på partistämmor och andra större tillfällen att påverka policy. I riksdagen sker det främst i grupparbetet i de utskottsvisa partikommittéerna och i påverkan via departementskontakter.
Det kan också ske i direktkontakt med statsrådet när vederbörande har tid att träffa ”sina” riksdagsledamöter. Alla ministrar förstod inte vikten av att få partikamraterna att fungera som ambassadörer för den gemensamma saken. Deras begränsade popularitet, för att inte säga professionalitet, avspeglas i antalet röster i de interna provvalen eller personkryss i valstatistiken, även om det inte är enda måttet på effektivitet i ämbetsutövningen.
Till kritiken mot den auktoritära styrningen bör påpekas att även ”olydiga” allianspolitiker befordrades, både till statsråd (Annie Lööf och Birgitta Ohlsson) och till utskottsordförande (Henrik von Sydow). Det var heller inte mindre hierarkiskt förr och mediernas ökade makt kompletterar annan kontroll i systemet, den som utövas av till exempel riksrevision och konstitutionsutskott.
En partiledare har avgöranden i sin hand men är faktiskt ingen diktator. Sitt godtycke utövar han mot individer som inte följer direktiv eller klarar leveranskraven, men inte när det gäller politikens innehåll. Grundlagens formulering ”Regeringen styr riket” förklarar varför regeringschefen måste kunna lita på sin riksdagsgrupp. Det är inte den som styr riket.
Pålssons bild är alltså inte min. På en punkt hade hon rätt; jag tryckte verkligen på rätt knapp nästan alla gånger, oftast den gröna ja-knappen. En gång tryckte jag fel och stödde i en förberedande votering bolsjevikernas krav på kungahusets avskaffande (förlåt, kungen). Det var oavsiktligt, jag snattrade med bakomsittande och såg inte var fingrarna hamnade på knappsatsen förrän det var för sent. Skamsen bad jag gruppen om ursäkt följande tisdag.
Hur svårt kan det vara, undrade kvittningsansvariga Cecilia Magnusson som hade extra betalt för att hålla rätt på ledamöterna i gruppen. En sådan funktion behövs för att vid sidan av gruppledaren utföra det som i Miljöpartiet jämförs med att ”valla en flock katter”. Men jämfört med en av mina bänkgrannar, den ständigt twittrande Veronica Palm (S) som ofta och ljudligt tryckte fel, klarade jag uppgiften i knapptryckarkompaniet och underlät att avsätta regeringen.
För att vara extra tydlig; jag har stött regeringspolitiken i alla voteringar utom en. Och jag har stött partiets politikomläggning i stort, redan som chefredaktör i SvD. Jag är alltså medansvarig till valförlusten 2014, låt vara på lägre nivå.
Mea culpa även dessförinnan; den programkommitté som skrev Land för hoppfulla under Per Unckels ledning 1997 frågade jag varför moderater aldrig talade om skattesänkningar underifrån, som forna tiders förvärvsavdrag. Det programarbetet var ett skäl att i SvD plädera för Unckel som efterträdare till Carl Bildt. (Skatteomläggningen genomfördes ett decennium senare under namnet jobbskatteavdrag.)
7. ja, ”frysboxen” finns, för svart pedagogik i upprätthållandet av partidisciplin. Det är där sådana hamnar som utmanar ledningens auktoritet, som när Isabella Jernbeck (numera gift Hökmark, den sagde), Rolf K Nilsson och Nils Oskar Nilsson, tre riksdagsledamöter (M) i försvarsutskottet, under den första mandatperioden fronderade mot nedrustningspolitiken. De två förstnämnda gjorde det i en Brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet (22/5 2008). Den var lika välkommen som en hagelskur på midsommarafton.
Sex år efteråt ter sig deras påtalan av bristerna i försvarsreformen beskedliga i ljuset av all senare kritik, vilket illustrerar en av politikens grundregler: det gäller inte bara att ha rätt, man måste få rätt också.
Men deras utspel ska ses i dåvarande sammanhang; Hövdingens auktoritet stod på spel i en känslig maktfråga. Han hade under en skakig regeringsstart med flera snabba avgångar efter felaktiga utnämningar redan i september 2007 under uppseendeväckande former förlorat en försvarsminister, Mikael Odenberg, efter dennes maktstrid med den verklige försvarsministern Anders Borg. Efterträdaren Sten Tolgfors hade snabbt blivit ifrågasatt och nu måste de uppstudsiga kväsas, andra till varning, så Hövdingen blev inte svaret skyldig:
”Vår förnyelse är på riktigt. Vi har inte ambitionen att vara det parti vi en gång var. Vi har ambitionen att bli något nytt, fräscht och modernt som svarar upp mot de samhällsproblem som finns nu.” (Sydsvenskan 23/5 2008)
Där fick Bildt-generationen, särskilt före detta försvarsministern Anders Björck som efter landshövdingetiden sällade sig till frondörerna och bidrog till finansieringen av en kritisk försvarsblogg med Rolf K Nilsson som redaktör, Kontur. Sågningen reducerade den grundläggande frågan om nationens suveränitet i händelse av ofred till en del av det taktikspel som numera dominerar svensk partipolitik på det långsiktiga tänkandets bekostnad.
Försvarsfrågans hantering är ett exempel på vad jag har kallat vakuum-teorin; uppstår ett tomrum i den centrala zonen när någon aktör tystnar, fylls utrymmet snart av någon annan, så länge det finns röster att vinna i nollsummespelet.
Kanske var den konflikten ändå schlingmannismens höjdpunkt, fast det inte syntes då. Förbudet mot bärande av pärlhalsband var lätt att uthärda, men inte triangulerandet i försvarsfrågan. Priset fick betalas långt senare, i valet 2014. Frondörerna finns inte längre i riksdagen, men säkerhetspolitiken visade sig vara ett växande ”samhällsproblem”. Att tysta några kritiker räckte inte som strategi, försvarsfrågan förblev en belastning som några extra miljarder före valet inte kunde fixa. Trovärdighet tar tid att skapa men går snabbt att förbruka.
Det kunde inses om inte annat när en opinionsmätning från tankesmedjan Frivärld våren 2013 visade att det tidigare försvarspartiet moderaterna på frågan ”Vilket parti har den bästa försvarspolitiken?” nådde elva procent. Nog hade omprofileringen lyckats, särskilt efter ”särintresse”-diskussionen. Men den förde tankarna tillbaka till felbedömningen före 1925 års nedrustningsbeslut, till den ”eviga fredens” tid. Problemet lär bestå.
(En analys av moderat försvarspolitik finns i Mike Winnerstigs artikel i Frivärld Magasin 2013, där också opinionsmätningen redovisas.)
8. Många ledamöter verkar besvikna när de lämnar. Det är inte jag. Det var åtta lärorika år, dock en lång period i ett kort liv som ska rymma mycket mer än sammanträden.
Det var därför med lätt hjärta jag för ett år sedan beslöt att inte ställa upp till omval, en landshövdingepost var aldrig vad jag drömde om. I en intervju i SvD (27/8 2013) svarade jag på frågan vad jag hade uträttat att det mest konkreta kanske var grupparbetet moderaternas kulturplattform (Kulturen 3.0) och dess utveckling under första mandatperioden i kulturutskottet där jag ansvarade för mediepolitiken.
”Senare har jag suttit i utrikesutskottet. Jag kan inte tänka mig något angelägnare än att få diskutera de stora världsfrågorna. Däremot har jag inte skrivit så många motioner. Det är rätt meningslöst eftersom nästan alla röstas ned /över 3 000 varje år/…
Så det är inga konflikter bakom ditt avhopp?
– Nej, jag sade från början att två mandatperioder får räcka. Det ska inte vara ett livslångt uppdrag. Jag tycker att många fler borde pröva på en tid i riksdagen.”
Ett annat svar kunde ha varit att räkna upp egna projekt, ofta i ekumeniskt samarbete med kolleger: insatser för Dawit Isaaks frigivning, uppropet för rättvisa åt Sergej Magnitskij, arbetet för politiska fångar i riksdagens Amnesty-grupp, förtroendet som Europarådets rapportör för mediefrihet att kunna kritisera försämringar i Ryssland, Turkiet och Ungern, opinionsbildning för reklamskattens avskaffande och presstödets reformering om vilket jag vittnade i Europaparlamentet, kampen mot Gazproms gasledning i Östersjön, kampanjen tillsammans med Luciano Astudillo (S) för dokumentärfilmaren Fredrik Gertten när fruktimperialisten Dole stämde för förtal för att stoppa hans film Bananas (tack, kulturminister Lena Adelsohn som ställde upp; yttrandefrihet är viktigare än bananer), bildandet av riksdagens baltiska nätverk tillsammans med Urban Ahlin (S), grundandet av tankesmedjan Frivärld, boken Kalla kriget 2.0. Ryssland rustar – all den aktivism som är livsluft i en ibland syrefattig bubbla.
9. Valrörelsen 2014 var världsfrånvänd. Det var inte Bohmans, Adelsohns och Bildts Sverige som gick till val utan ett multietniskt land där extremerna växer och den gemensamma värdegrunden minskar, om sådan någonsin funnits.
Striden utkämpades i huvudsak i den lilla världens dimensioner och avgjordes av känslor snarare än fakta. Stridsämnen som integration och försvar åstadkom tillsammans med den påhittade ”pensionärsskatten” högersvängen och avgjorde regeringsfrågan genom nya Moderaternas tapp till Sverigedemokraterna. Vänsterut tappade partiet tillbaka lånade väljare till (S) på grund av missnöjet med socialförsäkringsreformer och tillståndet i skolan.
Det finns en logik i detta; den stora världen låter sig inte påverkas av den svenska valutgången, alltså bryr sig de flesta väljare mer om inrikes problem än om krigen. Vad är utrikespolitikens frågor om liv och död jämfört med medievalrörelsens huvudproblem 2014: 1) män, 2) koldioxid, 3) det påhittade folkslag som kallas ”invandrare”?
Striden om själarna pågår på flera plan; medievalrörelsen är en annan än väljarnas. Sällan har gapet mellan de två varit så stort som inför detta val. Därav den förvåning som utbröt när tyckareliten hade missat den ”svarta svanen”, en markant högervridning i väljarkåren. Socker-Connys parti – ”Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad” måste mysa när de nu inkasserar många nya skattemiljoner i bidrag.
I åtta år försvarade jag mina tidigare kolleger i mediekåren internt och hävdade när gnället var som starkast att vi fick ungefär vad vi förtjänade, eftersom det var deras uppgift att granska makthavare, även när utfallet blev orättvist. Men det kan inte undvikas; störst förlorare i riksdagsvalet 2014 vid sidan av de nyaste moderaterna blev Journalistpartiet – åh, som dess många medlemmar på redaktionerna hade kämpat för en rödgrön verklighetsbeskrivning, inte minst under ”Något har gått sönder”-kampanjen.
Deras besvikelse formulerades av Karl Vennbergs efterträdare Åsa Linderborg redan tre veckor före valdagen (AB 22/8): ”Fyra år till med borgerlig politik, alltså. Få har väl trott nåt annat – sossarna är ju trots allt inte mer än sossar och Miljöpartiet är inte rött – men även den mest cyniska kan inte bli annat än förbannad. ’Fy på sig sosse, vad det luktar skit’, sjöng Gudibrallan en gång. Grovt, kan tyckas, men det är ungefär så det känns. Vad som än händer, vinner borgarna valet.”
Nej, vänstervinden i medievalrörelsen betalade sig inte i nya mandat, men avgjorde striden om regeringsmakten genom att driva den rörligaste gruppen väljare åt höger. Inte främst under själva valrörelsespurten, där medieforskarna kommer att visa att fördelningen av medieutrymmet varit ganska jämn. Skredet utlöstes för något år sedan när eländesbeskrivningen av ett bankrutt land på väg ner i Östersjön satte sig, efter den mediala tsunamin under missnöjets vinter 2013. Medierna spelade med i stället för att visa det som Finanspolitiska rådet slagit fast, att klyftorna inte ökat under alliansregeringen.
Det kallas i USA för the mood in the nation, valvinden. Den är svår att vända när den väl börjat blåsa. Göran Persson misslyckades 2006 när hans egen person och fastighetsskatten kom i vägen. Mona Sahlin lyckades nästan 2010; om cancerdrabbade hade fortsatt vittna i tv på bästa sändningstid i två veckor till vore hon Sveriges första kvinna som statsminister. Jag vet, för att jag stod i valstugor den sista veckan när omslaget kom och folk bokstavligen skrek ut sitt hat mot oss. Interna mätningar visade att vi tappade en procentenhet om dagen, låt vara från hög fallhöjd.
2014 var det vi som misslyckades att få den goda ekonomin och många positiva rapporter att tränga igenom mediefiltret. Det är en tröst för tigerhjärtan att återhämtningen under valspurten kunde ha räckt ända fram, som det lär stå i valanalysgruppens rapport.
Vi avvaktar nu kommande väderlek i Löfvens rike, med Shakespeares ord ur Richard III: ”Missnöjets vinter är förbi för oss, nu strålar sommarsolen.” Men på vem?
Nu kommer lackmustestet; fortsätter medieeliten att granska de nya makthavarna som de gamla? Grundtips: den seriösa journalist finns inte som inte vill ha en ny skåra i kolven för att ha fällt ett statsråd. Finns det blod i vattnet kommer hajarna. Det kan skydda ett tag att ha gamla kompisar i kåren, men inte i längden. Inte om man är lika luftlandsatt på posten som statsråd som trädgårdsmästaren Mr Chance var som ledande samhällsguru i Jerzy Kosinskis Being there.
Framtiden blir inte lättare för Moderaterna, nya eller gamla. Problemet är inte främst personellt utan politiskt. Hövdingen visste vad han gjorde med investeringen i det sympatiska framtidstalet ”Öppna Era hjärtan”. Det är visserligen tjänstefel gentemot valarbetarna att introducera nya teman fyra veckor före ett val, särskilt som många av oss hade efterfrågat intern debatt under fyra år. Men poängen var att binda efterträdarna för en kontinuitet som ska förhindra splittring av det fraktionerade partiet i det stora frågekomplex kring utlandsfödda som avsöndrade missnöjda i det största av flera väljarflöden.
Vad kommer att stå i historieskrivningarna från epoken? Att alliansen vann två val. Att Hövdingen höll ihop fyra partier med den äran. Att han har botat homofobin i högern, en gång för alla. Att han var en skicklig analytiker. Att en del reformer är bestående. Att ekonomin sanerades innan efterträdarna började förslösa arvet.
Men efterfrågan på en konkretisering av arbetslinjen för utlandsfödda består, en vit elefant i valstugan. Nya moderaterna är ännu i ett formativt skede och kan spricka om ett nytt ledarskap inte bibehåller kvalitet i omvärldsanalysen, om kommunalrådspartiet får makten över problemformuleringarna.
Skulle dessutom alliansen upplösas som sammanhållande kitt färdas partiet 40 år bakåt i tidsmaskinen.
[…] toppstyrt parti, medan den demokratiskt tillsatta riksdagsgruppen har reducerats till ett ”knapptryckarkompani”. Vidare har de moderata länsförbunden i Östergötland, Bohuslän och Jämtland yrkat på att […]
[…] Källa: En knapptryckares bekännelser – Magasinet Neo […]
Väldigt välskrivet och informativt. Klart läsvärt!
Mats Johanssons artikel för min tanke till Alf Sjöbergs suveräna uppsättning på Dramaten (för många år sedan) av Strindbergs Ett drömspel: Studenten går länge utanför det ståtliga huset vid Karlaplan, numera ersatt av ett annat hus utan det gamlas resning. Så småningom kommer han in där, och får till sin besvikelse uppleva misären. ”Och hit in önskade sig Studenten!”
Det bör man tänka på när man passerar Riksdagshuset på Helgeandsholmen.
I morgon lördag den 10 januari väljer Nya Moderaterna sin nya Hövding. Frågan är om partiet då kommer att göras ännu ”nyare”, eller om det kan leda till ett uppvaknande med en återgång till de en gång så centrala moderata frågorna som Försvaret, Rättssäkerheten, Den Allmänna Hederligheten m fl idag så antikverade områden/frågor.
I den aktuella situationen, efter Decemberöverenskommelsen, vill jag påstå att det hade varit bra mycket bättre om de Moderata politikerna på riksplanet hade följt sina kommunala kolleger och samarbetat direkt med Socialdemokraterna — i dag sker detta i ett stort antal av landets kommuner. Ett sådant samarbete hade placerat ”särintressepartierna” av olika shatteringar på avbytarbänken, och Riket hade kunnat styras utan hänsynstaganden till vågmästeri eller överspända ”miljöhänsyn”. Förbifarten och Bromma flygplats hade varit säkrade. Etc.
Kanske är det ändå där vi hamnar när väl Decemberöverenskommelsen har spruckit. För den kommer inte att hålla, inte till nästa val, 2018.
Knapptryckeri
(En hyllning till tryckeriarbetarna i EU)
Fritt efter T S Eliot
Att ge tryck på en knapp, det är knepigt som katten
blott brysseleliten förmår fixa de’,
Man frågar lobbister men klart är som vatten,
att knapparnas antal de ska vara tre,
En knapp kan va’ grön eller röd som en kräfta
men också förbrylla med blandad kulör,
Ger man den en puff – är det för att bekräfta,
en önskan, att nånting skall bli som det bör,
Men oftast så vet man knappt alls vad det gäller,
Ty somma är för och emot är en del,
Det finns dom som velar och tvekar och gnäller,
Va då för? En tryckning kan aldrig bli fel!
Liksom musketörer, för en och för alla,
som yrkessoldater i en arme’,
det väntas utav oss att tryck’ eller falla
– dock går det att avstå och trycka breve’,
I knapptryckarsalen, på post uti stolen,
jag sneglar på grannen och tar det me’ ro,
Här gäller att visa att man är en cool en’,
som jobbar med fakta och inte med tro,
Jag trycker för Portugal, Bonn och Verona,
nån’ gång ock för Sverige men bara ibland,
Men även förstås för mej själv och Mona,
kontorspraktikanten, jag tagit om hand,
Om nordiskt och blågult jag slutat att tycka,
Som kommissionär är Bryssel mitt hem,
Här skär jag mitt guld och prisar min lycka,
Här gör jag min insats, Måntro dock för vem?
Måntro för vem då?
En’ kan grunna därpå,
Medan dagarna gå
Korrigering: Så hade man kunnat avfärda Norrköpings Tidningar (m) ….
1978 började vi ”maoister” i Fib/K i Norrköping planera för en demonstration genom staden den 21 augusti. Vi hade haft en första året innan, som en hyllning till de modiga anhängarna av den tjeckiska proteströrelsen Chart-77. Jag tog på mig ansvaret att organisera det hela. Polistillstånd att tåga uppför Drottninggatan ordnades snabbt. Men hur med det politiska?
Vi fibbare var inte många, kanske ett 30-tal som mest. De officiella ”maoisterna” i SKP och deras ungdomsförbund var decimerade efter flera avhopp 1977. Att vinna VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna) som organisation var inte att tänka på.
Funktionärerna i Folkets Hus verkade först intresserade och vi hade hopp om att få med oss landets största och mest ärevördiga politiska parti. Men de intresserade tillhörde inte högsta ledningen, den var på semester ute i St Annas skärgård. Det måste också ha gällt deras underrättelsetjänst ty det dröjde rätt länge innan partitoppen reagerade och då ungefär som de plötsligt ställets in för en hotande maoistisk ”Kupp i Norrköping”. Men då hade vi redan gjort inbrytningar på andra politiska frontavsnitt.
Det såg länge mörkt ut att få stöd på en borgerliga kanten. M, Fp och C hade nog inget emot att delta i någon missnöjesyttring emot Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien, men bara om de hade ”ensamrätt”. Detta var före ”Alliansens” tid. Den sekterism och partiegoism som uppfyllde den ”utomparlamentariska vänstern” var precis lika virulent bland de parlamentariska partierna.
Som Lenin undrade vi: ”Vad bör göras?” På den tiden var de borgerliga stockholmstidningarna lite prosovjetiskt anstuckna. Storbritannien var på dekis och USA hade tappat respekt efter Vietnam och Watergate.
Den svenska borgerligheten kände sig desorienterad och det var tragikomiskt att se hur anpassningsinstinkterna från 1940 kröp fram. Hösten 1976 hade SvD förfasat sig över att Sacharov fått Nobels fredspris vilket ”inte rimligen vara avsett som belöning åt oppositionella i kommunistländer” utan hellre till de som värnade om goda relationer som t.ex. Finlands president Kekkonen.
Sommaren 1977 ivrade DN på sin ledarsida att Sverige skulle uppge sin neutralitetspolitik och liksom Finland knyta upp sig mot Sovjetunionen. I samma veva kom SACO ordföranden Osborn Bartley tillbaka från en moskvaresa och sade att svenska fackföringar hade mycket att lära av de sovjetiska.
Men ute på den svenska landsorten hängde man, som vanligt, inte med. Så kunde man kunnat avfärda Norrköpings Tidningar (m) om det inte hade varit för en av deras ledarskribenter, en viss Mats Johansson, som då och då skrev positivt om något Jan Myrdal sagt och ibland till och med gav de svenska ”maoisterna” en välvillig klapp på axeln.
Sände denne MJ ut signaler? Det trodde inte mina politiska kompisar; han var bara en annan av dessa ”kapitalets lakejer”. Jag var inte så säker.
Men i så fall en lite annorlunda ”lakej” så jag ringde upp honom och lade fram mitt ärende. BINGO! Han bjöd på stubben hem mig till sin familj. Vi hade en trevlig kväll med en angenäm middag. ”Jag älskar att jobba ihop med maoister”, utbrast han efter ett par glas vin.
Vi slöt en politisk pakt kring en manifestation den 21 augusti. Mats ursäktade de gammaldags tänkande moderaterna i staden. Den ende förnuftige var NT:s chefredaktör Gunnar Henriksson. Det kunde jag själv intyga sedan jag träffat honom. Bland det första han tog upp, när han nu stod mitt emot en livs levande fibbare, var IB-affären, som han gärna hade sett vi behandlat ännu bättre.
Medan Mats Johansson bedrev lobbyverksamhet bland stadens sega moderater hade vi fibbare gjort ett annat genombrott på en ny och lite oväntad front: frikyrkligt kristna ungdomar i KDU!
De ställde upp med oreserverad entusiasm och drog med sig de äldre i moderpartiet. Under det följande arbetet skötte de sig exemplariskt. De verkade i enhetsfrontens anda som om de gått ut med högsta betyg från någon av SKP:s kurser i ”marxismen-leninismen maotsetungstänkande”. De skötte sig bättre än en del SKP-ungdomar som då och då hördes grymta och måste tillrättavisas.
När de andra borgerliga partierna hörde talas om den kristligt-maoistiska mobiliseringen släppte deras reservationer och strömmade till i rask takt. Mats Johansson kunde andas ut.
S-pamparna på Folkets Hus riskerade nu att bli lämnade utanför i den politiska ensamheten tillsammans med VPK. Ansluta sig ”över blockgränsen” kunde de ju inte, men de författade ett ganska bra uttalande i Folkbladet Östgöten.
Många sossar deltog också i den demonstration som sedan tågade uppför Drottninggatan den 21 augusti under paroller som ”Sovjet ut ur Tjeckoslovakien”, ”Sluta förfölja undertecknarna av Charta 77”, ”Frige de politiska fångarna”.
Relationen med Mats var mycket stimulerande och det var med glädje som vi ”maoister” kunde se honom medverka i ett bokprojekt initierat av ”maoistiska” Ordfront om internationell politik, i hans fall med en artikel om det ”finlandiserade” Finland. Titeln ”Finlands sak är svår” knyckte jag sedan för min egen bok om landet.
Men Mats blev inte heller lottlös. Eftersom han var en av de få moderater som hade goda kunskaper kunde han alltid ge sig in i vettiga debatter med ”maoisterna” och lyckades värva en och annan till sitt eget läger. Men det var honom väl unnat. Synd bara att han ”glömt” denna hans ”maoistiska” period i sina memoarer.
Ack nej, Anders, inte har jag glömt något. Men jag har inte skrivit någon memoar utan en artikel i Neo om riksdagsåren 30 år senare. Norrköpingsperioden kommer i mina memoarer, småningom.
Borde inte en sådan här analys omnämna grundlagsändringen 1973 som en bidragande faktor bakom att socialdemokraternas permanenta maktinnehav bröts?
Läs även:
http://www.matsjohansson.net/2014/11/artikel-akb-maste-lyfta-forsvarsfragan.html
Mycket skulle kunna kommenteras m a a ”knapptryckare Johanssons bekännelser” men det får räcka med några av slutpiruetterna:
o ”Framtiden blir inte lättare för Moderaterna, nya eller gamla. Problemet är inte främst personellt utan politiskt. Hövdingen visste vad han gjorde med investeringen i det sympatiska framtidstalet ”Öppna Era hjärtan”. Poängen var att binda efterträdarna för en kontinuitet som ska förhindra splittring av det fraktionerade partiet i det stora frågekomplex kring utlandsfödda som avsöndrade missnöjda i det största av flera väljarflöden”.
En grov felspekulation byggd på en haltande analys där ”poängen” närmast blev den motsatta: m-flykt till SD. Och en utmärkt grogrund för en oavsedd kontinuitet: nämligen fortsatt splittring av det fraktionerade partiet. Svenskarnas hjärtan gentemot flyktingar och invandrare är redan tämligen vidöppna, även vid en lätt historisk tillbakablick i modern tid: t ex Ungern 1956, Chile 1973, Iran 1979.
o ”Vad kommer att stå i historieskrivningarna från epoken? Att alliansen vann två val. Att Hövdingen höll ihop fyra partier med den äran. Att han har botat homofobin i högern, en gång för alla. Att han var en skicklig analytiker. Att en del reformer är bestående. Att ekonomin sanerades innan efterträdarna började förslösa arvet”.
Alliansen vann ett val (2006) men förlorade den egna majoriteten (2010) och regerade vidare i minoritet. Hövdingen höll ihop fyra partier men till höga ideologiska priser. Homofobin är möjligen botad en gång för alla men förbyttes till xenofobi: alla partier vill ha reglerad invandring om än i olika grad. Analystalangen inte rakt igenom lika lysande och taktisk. Att t ex förklara försvaret och näringslivet för ”särintressen” går möjligen hem i vissa juvenila kretsar men knappast bland erfarna och ansvarskännande seniorer. En del reformer står sig nog i princip, t ex jobbpolitiken, medan andra faller, t ex en hjärtlös sjukförsäkringsreform. Ekonomin sanerades med hög svansföring och framgång till en början men övergick så småningom till krav på skattehöjningar som ”valfläsk”.
o ”Men efterfrågan på en konkretisering av arbetslinjen för utlandsfödda består, en vit elefant i valstugan. Nya moderaterna är ännu i ett formativt skede och kan spricka om ett nytt ledarskap inte bibehåller kvalitet i omvärldsanalysen, om kommunalrådspartiet får makten över problemformuleringarna”.
Inte bara det; hela kedjan asyl-invandring-anhörigdito-integration behöver ett rejält omtag/omtänk för att i bästa fall landa i en någorlunda realistisk omvärldsanalys som även merparten av prövade ko(m)munalråd kan svälja.
o ”Skulle dessutom alliansen upplösas som sammanhållande kitt färdas partiet 40 år bakåt i tidsmaskinen”.
Alliansen bör försöka hålla ihop även om två steg framåt ibland också kan bli ett steg tillbaka.
Jag håller med Johannes Divinius , särskilt de tre sista avsnitten i inlägget men när det gäller ”anpassningen till kulturvänstern” kunde man väl lika gärna skriva ”extremvänstern”, skillnaden är hårfin!, så om upplösningen av Alliansen medför en färd 40 år bakåt i tiden kanske det inte beklagas alls av ”gammel-moderater” vilka väl fortfarande är en övervägande majoritet bland M-sympatisörerna, eller…….?
Läs även:
http://www.matsjohansson.net/2014/11/artikel-akb-maste-lyfta-forsvarsfragan.html
-Artikelförfattarens intressanta och delvis smått roande text föranleder förvisso många kommentarer, Jag nöjer mig dock med en, som gäller hans sista rader, dvs Moderaternas framtid. Mats Johanssons ideologiska analyser genom åren har måhända inte alltid präglats av perfekt träffsäkerhet. Å andra sidan må det kanske vara honom förlåtet, nu när han inte längre har en framskjuten position i partiet; hans analyser tas således ej längre på brännhett allvar.
Vad är då att säga om hans avslutande rader? Jo, för det första att avfärdandet av ”kommunalrådspartiet” är alltför lättviktigt.
Som om de partimedlemmar som verkar ute i kommunerna och löser deras problem inte är skickade att analysera verkligheten och dra politiska slutsatser av detta! I själva verket är landstings- och kommunmoderaterna den breda basen i partiet och vet oftast mer än riksdagsgruppen vad som ”går hem” hos väljarna. Med förvåning konstateras också i dessa nomineringsdagar inför nästa års extrastämma, att kandidater uppenbarligen skall sökas bara inom riksdagsgruppen.
Så här, min käre Brutus, förlåt Mats, har Du haft alltför bråttom i slutsatserna. Möjligen, kanske till och med sannolikt, har dessa ideologiska rötter hos Dig som säkerligen starkt har präglats under Dina år vid en viss tankesmedja och en mångårig huvudstadsfixering, trots uppväxten i Norrland.
Den som genom decennierna har följt Din politiska gärning kan också konstatera, att realismen i den finns mycket mer i blickarna utanför Sveriges gränser än i inrikespolitiken. Alldeles utmärkt i den vänstervärld, där USA och Nato är bovarna och de socialistiska och kommunistiska diktaturerna stryks medhårs.
I Moderaternas inrikespolitiska omstöpning var Du dock knappast delaktig. Och, såvitt jag kan erinra mig, var Du alltid lojal och lydig mot ”hövdingen”, även om Du ansåg att denne hade fel. Fritänkandet hade alltså sina gränser.
Aldrig fick vi, som bestämt hävdade – och alltfort med emfas hävdar – att val ej kan vinnas med paroller om otrygghet i anställningen, uppluckring av sociala skyddsnät, starkt ökade löneklyftor och dito ”avväpning” av facket något stöd av Dig.
Vår oro inför det kommande partiledarvalet är nu, för det andra, stor. Har den tilltänkta ledaren tillräcklig politisk bredd, realistiska perspektiv, kan se hela landet och ej blott huvudstaden? Har hon viljan och förmågan att distansera sig från rollen som Reinfeldts kopia, svara och framträda personligt annorlunda än denne och – kort sagt – leva upp till kravet på att vara en helt egen, unik profil?
Och förstår hon nödvändigheten av att överge sin tidigare och starkt dokumenterade ideologiska hemvist? Hon pretenderar ju på att leda ett stort parti och inte en tankesmedja, vars namn och gagn Du känner väl, Mats!
Men välkommen gärna med en ny bok om hoten i världen! Varför inte en om ubåten i oktober i Sverige?
Tja, det var Mats Johanssons erfarenheter av livet under åtta år i den – i mitt tycke alltför stora – lejonburen. En frihandsteckning gjord med lätt hand. Kanske är denna lätta hand tillsammans med en förmåga att ”hitta egna projekt” en nödvändig ingrediens för överlevnad i lejonburen?
Men vad gjorde då riksdagsmannen Mats Johansson i relation till det egna partiet , den egna riksdagsgruppen och regeringen? Det mest frapperande är avsaknaden av beskrivningar av identiteten med eller lagandan i riksdagsgruppen samt avståndet till de beslutspunkter som ju trots allt är det bestående av vistelsen i lejonburen. Är riksdagsarbetet verkligen så likt ”lumparlivet” – dvs flyt med, utmärk dig inte och sov när helst tillfälle gives?
Denna text borde spridas till ett mycket större klientel.Även om en del kan få ont i smalbenen. Beträffande chefredaktörsskapet så tvingas jag konstatera att det uppstod ett vakum när Linder tog vid. Det var för mig jämförbart med när Thomas Gur slutade som ledarskribent. Jag läste honom först av allt på ledarsidan!
Vad tror redaktören att svenska tubkanoner på Gotland har för avskräckande effekt på ryssen? När min son Ruben studerade på högskolan i Visby, försåg vi honom med ett eget frysskåp. Då passade jag på att ta bilen till Slite. Jag hade ju hört att konstruktionsarbeten pågick i Slite. Mycket riktigt när jag kom dit, fann jag att betongarbetet på den nya 100 m långa piren var klart liksom muddringen till 9 m djup på båda sidor. Ro-ro lägena var ännu inte påbörjade. Naturligtvis fanns inga förstöringsbrunnar i denna fredstida oceanhamn, men visst måste den ändå vara frestande för planerarna i Frunze-akademien. Jag tog de bilder med polaroidkameran, som jag hade film för och tyvärr skickade jag dem till den reporter på SvD, som jag dessförinnan trodde hanterade militärfrågor. Ingen uppskattning ej heller någon reaktion i tidningen.
MVH K-E J
Lars Bern skriver idag om ”Nya Moderaterna – en döende stjärna?”.
Han tar upp en del korrekta observationer, något som tydligen ledningen inom (M) förnekar.
Några citat:
”Bo Lundgrens tid som moderat partiledare förebådade vad som skulle ske. Det var uppenbart att partiet var på väg att uttömma sin inre energi. Med sina konservativa rötter hade man svårt att hitta en bra roll i det moderna utåtriktade samhället. År 2003 tog kvartetten Reinfeldt, Borg, Schlingmann och Litorin makten i partiet. Litorin stöttes senare ut efter en rad frågetecken kring hans person.
Att vinna maximal makt var viktigare för den kvarvarande trion än de gamla mossiga rötterna. En PR-strategi för att nå makten lades upp med reklamkillen Schlingmann som arkitekt. På partistämman år 2005 togs ett stort steg åt det röda hållet med Nya Moderaterna och alla de gamla traditionella ståndpunkterna på högerkanten övergavs eller tonades ner. Man behöll ståndpunkten att arbeta för lägre skatter, men såg till att sänka skatterna på de lägsta inkomsterna mest. Där fanns ju huvuddelen av röstboskapen.”
Lars Bern fortsätter med att bl.a. kommentera Lööfs tokiga utspel
”Jag tror en ganska säker prognos är att SD fortsätter växa och att de nygamla moderaterna fortsätter att pysa ihop för att om några val sluta bland de övriga dvärgpartierna. Så brukar det gå med döende stjärnor efter att de varit röda jättar. Den prognosen stärks även av det ytterst märkliga förslaget från Centerledaren om att stifta en lag som skall förbjuda SD att rösta på något annat än sin egen budgetmotion. Det har gått så långt inom den politiska adelsklassen att man inte tycker självklara demokratiska principer är viktiga längre.
Varför inte ta steget fullt ut med en gång och officiellt överge demokratin och sanktionera det elitstyre vi ändå är på väg mot. Varför inte förbjuda partier som inte ansluter till elitens politiska program – den s.k. värdegrunden?
SD:s uppgång bryts inte förrän väljarna får bestämma samhällets värdegrund i fria val.”
Jag tror också att SD kommer att stå som segrare i nästa val.
Mats Johansson visar ju klart att vare sig han eller (M, liksom Alliansen) bryr sig om Sveriges eller svenskarnas väl, bara sitt eget.
Det finns numera bara ett enda parti som gör detta, och fler och fler kommer till denna insikt.
Alla arbetsplatser har sin charm, även riksdagen, fin beskrivning av vanligt umgänge för att få det självklara utfört. Onyttan med många ledamöter är uppenbar, halvera förödmjukningarna! Och två år bör vara max. tid, med undantag för olika slags ”hövdingar”. Man borde då kunna få en mer levande representation.
”Öppna hjärtan” för att rädda valresultat var för mycket. Innehavaren av ett dito ”av sten”, i nästan allt duglig, framförde utan empati en god men felformulerad vädjan.
Ser fam mot vad seriösa, milda, men bestämda Anna kan göra när hon får mandat.
Låångt, tryfferat med anekdoter, öknamn och putslustigheter – och över det ett tjockt lager självbelåtenhet, som gräddsåsen ovanpå en tallrik köttbullar. Allt för att komma fram till den halvkvävda slutsatsen att det nog inte var så lyckat av ”Hövdingen” att uppmana väljarna att ”öppna sina hjärtan”.
Men även denna modesta kritik förses med ett ursäktande tillägg så krystat och halvkvävt att det gränsar till det oläsbara:
”Men poängen var att binda efterträdarna för en kontinuitet som ska förhindra splittring av det fraktionerade partiet i det stora frågekomplex kring utlandsfödda som avsöndrade missnöjda i det största av flera väljarflöden. ”
I den moderata nyliberala självbilden ingår förstås att Sverige nu – med ständig massarbetslöshet, bostadsbrist, växande budgetunderskott, tilltagande kriminalitet, korruption, etnisk segregation och kvartalskapitalism – är ett bättre land än för, säg, 30 år sedan. Knappast förvånande.
Men kanske borde man som moderat ändå ägna en liten tanke åt vad det innebär att även de sista spåren av konservativt tänkande raderats ut ur partiet under samma tid. I synnerhet som anpassningen mot kulturvänsterns idéer om antitraditionalism, radikalfeminism och multikulturalism nu gått så långt att moderaterna även börjat stöta bort liberalkonservativa och allmänborgerliga väljare.
Kort sagt: fundera över hur det kan komma sig att borgerligheten vann den politiska striden mot ”extremvänstern”, bara för att finna att den förlorade den bismarckska kulturstriden mot samma vänster.
Självupptagen och magsur artikel, signerad Mats Johansson. Vem är förvånad?
Ordrikt, välskrivet men, med forlov sagt, ganska egocentrerat. Vad ville mannen med Sverige, landet vars väljare hade valt honom? Det verkar mest som han varit ute på en lång resa och nu skriver om sina minnen. Kanske inte så osympatiskt, värre förvirring har vi sett i kammaren.
Framför allt saknar jag, emellertid, en ordentlig analys över det faktum att Reinfeldt och Alliansen helt genom egen förskyllan tappade kontroll över migrationspolitiken, vilket givetvis vad den direkta orsaken till att så många moderater bytte parti till SD.
Det jag har sett av moderaterna efter valet visar ett parti som fortfarande vill vara majoriteten till lags. I synnerhet vill man inte stöta sig med media. Det får mig att tro att Moderaterna förblir slätstrukna och att SD tar vid som den rödgröna rörans främste utmanare.
Och vad heter du? Var nu lite modig och berätta mer om dig själv…
”vad heter du”
Varför det? För att du tänker skicka hem dina såta vänner i RS till mig? Vi vet ju att sådana som du tycker att man inte ska bli förvånad om man blir knivskuren om man har fel åsikter? Det har ju ”hövdingen” sagt och han borde väl ändå veta?
Till skillnad från dig så får jag inte 60 000 i månaden för att företräda av makten, Washington och media godkända åsikter. Sådana åsikter som ger jobb och klapp på huvudet. Mina åsikter är sådana som ni ger yrkesförbud för och hembesök från våldsvänstern.
Vad har du gjort mot våldsvänstern och politisk förföljelse vid dina åtta år vid makten? Jag la märke till att demokrati och yttrandefrihet i Sverige inte tillhörde din lista med specialintressen.
RS- vad yrar du om?
Nivån på ditt inlägg gör tyvärr att det inte går att föra en meningsfull debatt. Men det var väl heller inte din avsikt.
Kan du precisera ditt hot? Vad innebär yxornas tid?
Hot och hot, mer en önskan om ofärd. Och jag har faktiskt bett om ursäkt för det i min förtydligande kommentar. Det var dåligt gjort av mig. ”Yxornas tid” var en melodramatisk, löjlig och misslyckad figur.
Men för all del. Du är ansvarig för en utveckling som kommer sluta i anarki och inbördeskrig. Som det alltid blir i mångkulturella samhällen. På sådana platser, som i Libyen idag, som Irak efter invasionen, som i Afghanistan efter att USSR hade tvingats ut, som i Libanon på åttiotalet, som i Frankrike 1945-48 etcetera. Så är du extremt beroende av andra människors solidaritet och välvilja. Eftersom det inte finns någon centralmakt. Du och de dina och dina grannar måste själva garantera er äganderätt och säkerhet. Min förhoppning är att människor skall minnas vem som är ansvarig och inte visa dig vare sig solidaritet eller välvilja.
När jag var liten fick jag lära mig att anledningen till att det var så mycket krig i Afrika var att kolonialmakterna hade ritat gänserna med linjal. Så olika folkgrupper hade blivit tvugna att samsas inom samma jurisdiktioner. Och detta skapade våld och kaos och krigsherrevälde. Det fick nog du också lära dig. Så kom inte och säg att du inte visste vad gjorde.
För att förtydliga. Efter att ha läst denna odysé i dryghet och självgodhet så noterar jag att det inte någonstans, inte med ett enda ord finns tillstymelse till intresse att värna de människor det var Johanssons jobb och plikt att värna. Listan på specialintressen gäller alla utlänningar. Johansson månar Dawit Isaak, Sergej Magnitskij, utländska fångar, angrepp på presslagarna i Ryssland och Ungern (men inte i storbrittanien som har mycket hårdare censurlagar än i dessa länder), arbetare i sydamerika. Samt att överföra mer av medborgarnas pengar till de antisvenska mediahusen och ge dem riktade skattelättnader. Samt en del om att springa USAs ärenden i att störa USAs fiender och delta i kriget som kom att lägga Libyen i grus och aska och lämna över landet till blodtörstiga jihadister och orsaka över 100 000 människors död.
Ingenstans. Inte med ett ord. Finns engagemang för svenskarna. Däremot ställer denne Johansson upp på en invandringspolitik som snarast kan beskrivas som en kolonisation av sverige med utlänningar. Även här prioriterar Johansson utlänningars väl och ve på bekostnad av som det var hans förbannade jobb att värna. Nämligen medborgarna i hans valkrets.
Så. Fullständigt. Sanslöst. Motbjudande.
Så ledsen om jag tar till hårda ord. Men vänta i fem tio år när Johanssons förstörelseverk börjar bära frukt på allvar. Och det visar sig att han hjälpt till att inte skapa bara ett Libyen kaos. Utan två. Så jag tror faktiskt att den regim som Johansson var en del av kommer få just det epitet jag skrev i stora bokstäver. Min halvkvädna önskan om våld över andra var dålig däremot. Den ber jag om ursäkt för. Inte för att detta kommer ändra på den framtid som Johansson och sådana som han har skapat för oss alla.
Ja att hjälpa andra än väljarna för 60.000/mån i självförverkligande projekt utanför riksdagen är lätt och självförhärligande. Vad var det riksdagsuppdraget gick ut på nu igen….? Verkar ju vara jämförbart med friår av Mp
Det var förbannat bra skrivet Erik! Stående ovation från mig!
Du har alldeles rätt i att den sortens inlägg inte är acceptabla, Erik. Dina konspirationsteorier om Sveriges förestående undergång – ett land som klarat finanskrisen bättre än de flesta och som lyfts fram som ett föredöme i världen för sina reformer – och likaså din kritik mot hedervärda riksdagsledamöter som engagerar sig för samvetsfångar i världen även om de inte råkar ha svenskt pass får du dock stå för och försvara efter förmåga.
Mattias Svensson
Denna artikel är så välskriven att jag blir lite yr när jag läser den.
Säger därmed inte att jag håller med om varje ord, alla gör sin egen resa med olika erfarenheter. Dessutom tillhör vi lika partier med helt olika ledarstilar och inre liv. Men välskrivet är det! Tackar och bugar.
Det retar mig att denna typ av analyser har högst något tiotal tusen läsare. Vad är det som förhindrar MSM att göra detta? Är det dominansen av PK?
Läs även:
http://www.matsjohansson.net/2014/11/artikel-akb-maste-lyfta-forsvarsfragan.html
Johansson gav just ett mycket osympatiskt intryck i propagandaprogrammet Studio 1 på radion. Inslaget om Anna Kinberg Batra som föregick Johanssons snack gav intrycket av en rik oförskämd kärring. Dessa människor är inga ”ledare”, de är avskum! Vidriga moderater!