Krönika:

En karlakarl i kulisserna

Om vänsterns rädsla för starka kvinnor.

av Sylvia Bjon

”Hon är en inkarnation av Socialdemokraternas problem. Partiet har tappat fotfästet hos arbetarna.”
”Nästa vår kommer någon annan att leda Socialdemokraterna. Troligen någon stark man.”

Det var två läsarkommentarer till en intervju sommaren 2008, med en då 32-årig klassföreståndare från Karleby, som likt en raket hade stigit till förhandsfavorit som ny partiledare för Socialdemokraterna i Finland.

Sex år senare är Jutta Urpilainen fortfarande Socialdemokraternas första kvinnliga partiledare och Finlands första kvinnliga finansminister. Så lång tid tog det innan den där starke mannen, som ska försöka preja Urpilainen av banan, trädde in. En av landets mest retoriskt hårdföra fackföreningsledare, Antti Rinne, kommer att utmana henne om partiledarposten i maj. Ett utbrett och starkt nätverk stöder honom. En del säger att han vill ”rädda sossarna som svenska metallförbundets Stefan Löfven”. 

Lämpligt dalande opinionssiffror för Socialdemokraterna talar också för beslutet att utmana ordföranden. Men det outtalade tycks väga tyngre: I kulisserna går snacket om att Urpilainen kunde ha sluppit en utmanare ifall en annan känd man från löntagarfacket hade fått bli partiets viceordförande. Utan det blev tydligen kopplet för löst. Ytligheter, som Urpilainens läraraktigt förnumstiga sätt att tala, är bortförklaringar och bagateller. Likaså kvällspressens chauvinistiska zoomande på ögonfransförlängningar och rödlackade naglar.

Inom den breda röd-blå koalitionsregeringen har Urpilainen varit en överlevare och hårding. Men hon har dragit en lott som påminner om den Mona Sahlin hade redan före Tobleroneskandalen. När ekonomin är i kris och det ska fattas beslut om nedskärningar gör sig en socialdemokrat lätt impopulär. Är man då inte heller löntagarorganisationernas representant kan loppet vara kört. I Finland har det tidigare bara funnits en annan kvinnlig partiledare på vänsterkanten, och hon röktes också ut. Det var Vänsterförbundets Suvi-Anne Siimes, en energisk nationalekonom som inte drog jämnt med en partifalang av gamla gardets marxister. Hon gav upp då hon inte lyckades förvästliga synen på utrikes- och försvarsfrågor inom partiet.

Men är det en könsfråga? Ja och nej. Nej, det behöver inte handla om partiledarens kön. Ja, det lär handla om väljarnas kön.
När Sannfinländarna tog en brakseger 2011 splittrades finländska arbetare och löntagare, och det var just männen som flockades i Sannfinländarnas led. Nu gnuggas händerna i väntan på att Antti Rinne ska vara den som lockar männen tillbaka.
Kvinnorna – snuttarbetarna, deltidsjobbarna, dubbelarbetarna, anhörigvårdarna – är visserligen livsviktiga för vänstern. Därför har Antti Rinne varit snabb med att deklarera sig som ”gubbfeminist”, för att han vill slåss för kvinnornas rättigheter i arbetslivet. Men han vill också använda förledet ”gubb” – för att inte avskräcka gubbarna som ännu tvekar vid Sannfinländarnas grind med några direkta f-ord.

I sak menar han säkert allvar. Och naturligtvis behöver vänstern – och andra också – män med erfarenhet från arbetsmarknaden som talar för jämställdhet. Men det vore mer trovärdigt om det inte blivit ett mönster att kvinnliga vänsterledare tagits ur spel av lönnskyttar från sina egna led. Och det vore mer trovärdigt om det inte uppstod en så tydlig panik varje gång navelsträngen dras ut något mellan socialdemokratiska partiet och löntagarorganisationerna.