En kär svensk tradition

Julkalendern i tv berör långt utanför målgruppen.

av Andreas Ericson

Årets julkalender i Sveriges Television heter Piratskattens hemlighet och ska handla om äventyr vid Medelhavets strand. Det låter ofarligt, men aldrig är tv-tittarna så känsliga som när det gäller just julkalendrar. Genom historien har det folkkära formatet anklagats för allt från vänsterindoktrinering till att inspirera barn till djävulsdyrkan. 

Ta 1972 års kalender till exempel, i dag ganska bortglömd, men mycket uppmärksammad när det begav sig. Själva kalendern var inte ett platt papper utan en byggsats där barnen själva fick bygga ett 24 våningar högt höghus i tidstypisk miljonprogramutformning. Julkalendern – Barnen i Höjden – handlade nämligen om Snucke som bodde tillsammans med sin ensamstående mamma i ett höghus. I varje avsnitt fick tittarna möta olika karaktärer och levnadsöden bakom de dystra dörrarna i det grå huset.

Den yttre historien var minst sagt luguber. På själva julafton skulle nämligen de stackars hyresgästerna vräkas. Detta meddelades av en empatisk brevbärare spelad av Tor Isedal. Snucke leder dock grannarna i ett uppror: spelandes på olika musikinstrument stormar de paradvåningen på husets topp där hyresvärden själv enligt uppgift bor. Dock finner de den stora våningen tom eftersom husets ägare flyttat till Spanien. Grannskapet beslutar då demokratiskt att införa en slags folkrepublik och toppvåningen görs om till gemensamhetsutrymme där man omedelbart bestämmer sig för att fira kollektiv jul.

Många i samtiden uppskattade varken den socialrealistiska inramningen (som att övriga barn var elaka mot Snucke) eller det vänstervridna budskapet.

1984 fick den tidens stora komikerduo Staffan och Bengt förtroendet att förvalta traditionen. För vissa räckte det att bara kasta en blick på själva kalendern för att moralpaniken skulle infinna sig. Den pryddes nämligen av en pistolbeväpnad tomte. Orsaken var att ett rån förekom i serien. Men rånet misslyckades och julkalendern gick i stället till historien som mycket omtyckt för sin blandning av julstämning och humor.

Tre år senare fick den kyrkliga lobbyn äntligen igenom sin vilja att bjuda barnen på lite ursprunglig julkänsla i form av religiösa traditioner. Marias barn skulle lära en generation barn uppvuxna med Star Wars och Fragglarna vad julen egentligen handlade om. Det hade nog gått bra, om man inte samtidigt passat på att göra tidernas allra billigaste kalender. Historierna om Jesu liv bestod nämligen av tråkiga teckningar och en entonig berättarröst vars prosa knappt avvek från bibel-
originalets föga barnanpassade formuleringar. Enda gången man lagt lite pengar och energi på specialeffekter var i samband med Herodes barnamord i Betlehem, vilket ackompanjerades av autentiska spädbarnsskrik och naturtrogna smällar. Reaktionen – att den större delen av sjuttio- och åttiotalisterna förklarade sig traumatiserade för livet – uteblev givetvis inte.

Sex år tidigare hade man i stället valt att go all in hedniskt och lät Sif Ruud berätta grekiska sagor för Johannes Brost, vilket ansågs vara förödande för julstämningen.

1988 var Staffan Ling tillbaka och ledde ett – som Expressen uttryckte det – ”caféprogram för tolvåringar”, där dagsaktuella elitserieresultat avhandlades vilket omöjliggjort alla tankar på reprisering.

En annan gång julkalendern retat var 2012 då barnen i Mysteriet på Greveholm lekte Anden i Glaset vilket fick sju personer – bland annat en katolsk kyrkoherde – att anmäla serier till granskningsnämnden eftersom barn ”uppmuntrades till ockultism” och att SVT fungerade som djävulens hantlangare.

1971 var det återigen vänstervridning som stod i centrum för kritiken efter att SVT låtit Claire Wikholm spela gravid dotter i en granodlarfamilj som bekämpar miljöförstöring. Barnet i magen var hela seriens Macguffin och gav också namn åt det hela – Broster, Broster – en könsneutral term på det man inte visste skulle bli bror eller syster. Wikholm födde i alla fall på julafton (på en bensinmack).

Debatter om  julkalender tycks alltså vara en kär decembertradition, även bland människor som inte alls tillhör målgruppen.