Intervju

En familjär partiledare

Göran Hägglund skojar med allianskollegerna, retar kulturvänstern och har kallat sitt eget parti ett förbudsparti. Förnyelsen av Kristdemokraterna är ett allvarligare problem.

av Mattias Svensson

Förslaget att ta bilderna av Göran Hägglund uppe på Socialdepartementets tak kommer från hans egen stab. Fotograf och intervjuare leds av en medarbetare och en vakt genom en korridor där vi får vända och gå tillbaka och vakten får låsa upp ett par olika dörrar innan vi slutligen finner vägen ut på taket. Det är mulet och kyligt, men dock uppehåll. Och vad gör man inte för att sätta en lite roligare bild av sitt parti?

Efter några minuter har så partiledaren själv hittat upp på taket. Sin vassa tunga skjuter han av snabbare än fotoblixten. ”För en bra fotograf brukar det räcka med en bild”, skojar Hägglund. Sedan poserar han vant framför kameran, går tåligt fotografen till mötes och varierar själv miner och uppsyn.

Så långt går mötet med Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund som förväntat. Hans kvicka repliker är kända från sociala medier som twitter, och var ett varumärke redan under den förra valrörelsen. Bland annat då Hägglund som ledare för det minsta partiet avväpnade frågan om vem som var den nybildade Allians för Sveriges statsministerkandidat med beskedet ”Vi har kommit överens om att jag ska ta på mig den rollen.” Han förtydligade att partiledaren för det parti som får flest röster naturligtvis ligger bra till, och de för ett ögonblick chockerade Allianskollegerna kunde andas ut.

Även i samhällsdebatten har Göran Hägglund blivit känd för överraskande entréer. I Almedalen förra året gick han till uppmärksammad attack mot en kulturelit som skiljer sig alltmer från ”verklighetens folk” och fyllde på med en bredsida på DN Debatt (17/9 2009) där denna elit utmålades som mästrande och ett hot mot människors frihet och privatliv. Hägglunds stämmotal har berört arkitektur och litterära levnadsskildringar och han har synts i kultursidornas ideologidebatter. Det var också Göran Hägglund som tog upp Paulina Neudings kastade handske på SvD:s Brännpunkt (25/3). På basis av förra Neonumrets tema anklagade Neuding regeringen för visionslöshet på kriminalpolitikens område. Hägglund gav henne delvis rätt och pläderade (1/4) för straffets roll både för förövare och offer i moraliska termer. I höstas inleddes också en självkritisk omprövning av den egna kristdemokratiska politiken som Hägglund menade ”haft allt för nära till att hitta på nya regleringar, nya lagar, nya förbud och nya bidrag.”

Göran Hägglund borde alltså ha mycket spännande att berätta om Kristdemokraterna och den ideologiska och sakpolitiska utvecklingen.

Och det börjar bra i den inledande diskussionen om mat och dryck. Hägglund avfärdar med emfas den sekulära varianten av moralism som går ut på att bara se vårt ätande och drickande utifrån ett folkhälsoperspektiv.

– Då skulle vi sannolikt ha ersatt måltidens gemenskap, allt det goda som följer med en bra måltid, med piller. Livet skulle bli oändligt torftigt. Att sitta ner runt ett bord tillsammans, det är, om man ska ta till med något högtidligt, en plats för gemenskap, det är en plats för samhörighet, det är en plats för gräl, diskussioner och vad det nu kan vara. Och att njuta av maten.

Gäller det även vad vi dricker?

– Det finns naturligtvis personer som säger att det inte finns någon fördel med alkohol, men de allra flesta konstaterar ändå att fett och alkohol är smakbärare som förhöjer en måltid.

Fast det är väl inte bara smaken? Det händer ju rätt mycket när folk dricker och har trevligt och är glada?

– Absolut. Det är inget man ska tvinga på människor, men det tillför någonting för många.

Så att bara kalibrera den här typen av frågor när man gör politik genom ett folkhälsoperspektiv är för fattigt?

– Nej, det går inte. Absolut inte. Vi skulle få det allra torftigaste livet. Sannolikt skulle det ur folkhälsosynpunkt sluta med att suicidtalen skulle öka dramatiskt.

Så här brukar inte kristdemokratiska partiledare låta. Göran Hägglund berättar att det pågår ett förändringsarbete i Kristdemokraterna, där politiken ses över och arbetas om så att människors självbestämmande får spela en större roll.

– Mängder av beslut på detaljnivå kanske inte tillhör det som politiken ska ägna sig åt. Vårt parti har ägnat sig mycket åt sådant. Jag har försökt att dels vrida om inställningen lite i vårt eget parti, men också att försöka förändra bilden utåt av partiet.

– Vi har ägnat oss väldigt mycket åt människors lika värde, som naturligtvis är enormt viktigt, men lite tappat att eftersom människor är olika så måste det finnas utrymme att leva sitt liv på det sätt som man själv önskar.

Hur ser då denna förändring ut, och vilka områden gäller den? Familjepolitiken har länge varit Kristdemokraternas hemmaplan, och på detta område diskuterar Hägglund gärna idéer och möjliga förändringar.

– Vi har i mitt parti under många år prövat rätt många olika idéer. En idé kallade vi barndagar, då skulle alla föräldrar få x antal dagar som man kunde omsätta i pengar, och därmed ökar flexibiliteten. Hade inte Kristdemokraterna funnits hade den lilla ynka del av valfrihet som vårdnadsbidraget innebär inte varit verklighet. Och jag skulle vara beredd att gå mycket längre för att hitta sätt som gör att man överför mer makt till föräldrarna och därmed mindre till politiker.

Men bejakandet av familjerna och viljan att ge självbestämmande till föräldrarna har sina gränser. Med anledning av Neos artikel om homosexuellas möjligheter att bilda familj via surrogatmödraskap (se sid 46–52) frågar vi vad Göran Hägglund anser om denna i Sverige förbjudna metod att få barn.

– Det tycker jag illa om, eftersom jag tänker så här: Dels finns det exempel från USA där man har blivit osams på vägen, dels att den som så att säga beställt barnet ångrar sig och inte längre vill ha det, eller att den som bär barnet ångrar sig och vill ha det själv.

– Även om man får skit för att säga det i Sverige 2010 så tror jag att det är bra att ha en mamma och pappa av olika kön att identifiera sig med. Jag tror att det är bra att barn kan följa sitt biologiska ursprung. Det ser man till exempel hos adopterade. Vi vill veta varifrån vi kommer och varför. Jag tror att det här är ett sätt att leka med det som vi har möjlighet att göra men som inte med nödvändighet behöver vara bra för människor. Alltså, det har inte med den sexuella läggningen att göra, utan motiveras utifrån barnets perspektiv.

Så fort vi lämnar familjepolitikens trygga famn blir svaren från Hägglund mera svävande. Det gäller även kriminalpolitiken där partiet ändå försökt  profilera sig i debatten. När vi frågar går Hägglund raskt över till att diskutera familjens roll som brottsförebyggare, kanske i brist på skarpa förslag. När vi konfronterar Hägglund med det tidigare kristdemokratiska förslaget att använda ett nationellt DNA-register för brottsbekämpning menar han att i dag säger han att integritetsskäl är viktigare och att existerande register endast ska få användas till forskning.

– Där har vi ju efter en lång diskussion samlat ihop oss och summerat, vilket bland annat har lett till att vad det gäller de här PKU-frågorna måste den personliga integriteten värnas starkare än vad som görs i dag, även vägd mot den organiserade brottsligheten.

Likaså är det svårt att få ett konkret svar på frågan om den kristdemokratiska prioriteringen av människors självbestämmande innebär någon förändring av Kristdemokraternas restriktiva linje i exempelvis alkoholfrågor, där de krävt 20-årsgräns på krogen, striktare regler för utlandsköp och bevarat systembolagsmonopol. Hägglund försöker mest skämta bort frågan och landar i ett allmänt hållet resonemang.

– Nej, vi kommer att fortsätta med den här linjen … Nej, det jag vill komma till är att allt eftersom vi utvecklar politiken på nya områden, omprövar och förnyar vårt program, så måste vi ha det här perspektivet med: Vad är politikens roll över huvud taget att göra? Väldigt mycket är sådant vi som människor ska avgöra, och det perspektivet måste vi som kristdemokrater ha i allt vårt tänkande. Men en försiktig profetia är att vi sannolikt inte kommer att bli anarkister.

Det är ett lite syrligare sätt att säga att Hägglund inte vill föregripa arbetet i den grupp under Stefan Attefall som fått uppdraget att till partiets riksting i juni ta fram förslag om var politikens gränser går och när de överträds. Lite märkligt eftersom åtminstone delar av innehållet i utredningen presenteras bara några dagar senare i tidningen Kristdemokraten (27/4). Förslagen, visar det sig, tycks mest röra ökad frihet för familjerna, med avskaffade pappamånader som paradfråga. En annan omprövning rör ett tidigare förslag om kommunalt anställda hemmafixare. Numera ska Kristdemokraterna lita till att grannar, vänner och civilsamhälle tar hand om sådant, inte kommunen. Men detta nämner Hägglund inte.

Lika svävande är svaren på frågor om influenser från systerpartier och ideologer. Hägglund har inte något europeiskt favoritparti, han tror att skillnader mellan mer frimarknadsinriktade anglosaxiska konservativa och mer interventionistiska kristdemokrater konvergerar bort med tiden. Diskussionen kring konservatismen avfärdar han med att folk får kalla sig vad de vill.

Tänkare då? Göran Hägglunds nedslag på kultursidorna borde innebära att det finnas en del inspiratörer. Men Hägglund drar på svaret och skojar om vänner som fyller hans bokhylla med böcker som han kan ha dåligt samvete över att inte läsa, innan vi slutligen får några namn.

– Thomas av Aquino är det många i den kristdemokratiska rörelsen som betraktar som lärofader eller idégivare. Här finns Jacques Maritain, här finns … Alltså, jag hämtar nog ingenting egentligen från … Ja, från Storbritannien kan vi ju hämta någon glad kamrat. Ge mig några minuter. Chesterton var det jag tänkte på.

Otydligheten i svaren är inget anmärkningsvärt för en typisk svensk politiker, men ändå förvånande i fallet Göran Hägglund. Med tanke på hans många medialt framgångsrika diskussionsstartare – talet om verklighetens folk, deltagandet i diskussionerna kring en konservativ våg, attackerna på kulturvänstern och den utlovade omprövningen av sitt eget förbudsparti – så borde vi sitta med en partiledare som brinner av iver att berätta om allt som händer hos just Kristdemokraterna. Särskilt nu inför ett val.

I stället gömmer sig Hägglund bakom svävande svar, och såklart bakom den humor han gärna tar till för att avväpna svåra frågor. Som när vi frågar hur han kunde inleda sin partiledarkarriär med att vara för fettskatt, vilket han i dag menar vara ett misstag.

– Hela min attityd är ganska prövande. Tycker mina medarbetare … Nej, jag menar inte så, att den är prövande för omgivningen. Men jag vill vrida och vända på saker innan jag sätter ner foten ordentligt. Det betalar sig sällan i politiken, även om människor ofta säger att det är sådana politiker man vill ha.

Det låter fint. Men frågan är om frånvaron av konkreta besked verkligen beror på partiledarens prövande attityd eller om det beror på att Göran Hägglund inte har hela partiet bakom sig när sakpolitiken ska prövas och läggas om utifrån de nya principer han raskt lanserade förra året.

Det senare är en sann prövning för varje parti. I väntan på klara besked går Göran Hägglund ingen enkel valrörelse till mötes.