Samtal med forskare:

Emil Uddhammar om samförståndsanda

Emil Uddhammar, professor i statsvetenskap vid Linné­universitetet, skrev sin avhandling 1993 – Partierna och den stora staten – om hur såväl Socialdemokraterna som de borgerliga bidrog till att den offentliga sektorn växte under efterkrigstiden. Vad tror han om den nya samförstånds­andan i svensk politik?.

av Benjamin Juhlin

STOCKHOLM 2014-12-27   Decemberöverenskommelsen. Statsminister Stefan Löfven (S) och Anna Kinberg Batra, tillträdande partiledare (M) meddelar vid en pressträff i riksdagen att extravalet i mars inte blir av eftersom partierna kommit överens om hur Sverige ska kunna styras av en minoritetsregering.  Foto: Maja Suslin / TT

STOCKHOLM 2014-12-27
Decemberöverenskommelsen. Statsminister Stefan Löfven (S) och Anna Kinberg Batra, tillträdande partiledare (M) meddelar vid en pressträff i riksdagen att extravalet i mars inte blir av eftersom partierna kommit överens om hur Sverige ska kunna styras av en minoritetsregering.
Foto: Maja Suslin / TT

Benjamin Juhlin intervju Emil Uddhammar decemberöverenskommelsen Stefan Löfven Anna Kinberg Batra Neo nr 2 2015Blev du förvånad över att de borgerliga och regeringen nådde en formell överenskommelse i december?

– Det var litet oväntat, då de borgerliga passivt använt Sverigedemokraterna för att driva igenom sin budget.

Vilka följder kan man förvänta av överenskommelsen?

– Det är svårt att överblicka, men allmänt blir landet lättare att regera och en regering får lättare att få igenom sin politik i riksdagen, i alla fall denna mandatperiod. Inom tre områden – försvar, pensioner och energi – kommer det ju att ske blocköverskridande samarbete. På lång sikt förefaller den något svenskt naiv rent maktpolitiskt. Den som först biter huvudet av skam och gör upp med vågmästarpartiet har ju väldigt mycket att vinna. Det andra blocket riskerar då att sitta med svartepetter. Politik och politiska partier handlar till syvende och sist om makt.

– Dock kan ett annat scenario bli aktuellt på sikt: det finska, med breda koalitioner över blockgränserna. Det kan bli en annan konsekvens av Sverigedemokraternas framgångar.

Är frågorna om skattetrycket och statens storlek fortfarande lika formativa för ideologiska skillnader som under 1900-talet, eller har andra frågor, som exempelvis invandring, tagit över?

– Frågan om den offentliga sektorns storlek och skatteuttaget är alltid av principiellt intresse. Invandring har kommit att spela en större roll, men grundfrågorna om ekonomi och skatter ligger kvar.

– Däremot kan vi tydligt se att moderaternas stora kliv in mot den pragmatiska mitten har medfört att den principiella kritiken mot höga skatter och mot en växande offentlig sektor försvagats kraftigt i svensk politik. Den kritiken var stark under åren från Gösta Bohman som partiledare till Carl Bildts tid – vilket är något paradoxalt, då Carl Bildt var statsminister då den offentliga sektorns totala utgifter uppgick till rekordhöga 70 procent av BNP.

Under den borgerliga regeringen 2006–2014 sjönk skattetrycket något, kan man förstå detta utifrån din avhandling?

– Den offentliga sektorns utgifter minskade allra mest under regeringen Persson, från 70 procent till cirka 52 procent av BNP när Fredrik Reinfeldt tog över. Därefter har de totala utgifterna minskat ytterligare till cirka 48 procent.

– Skattekvoten ökade först från 48 procent under regeringen Persson till drygt 51 procent, men sjönk sedan igen till dryga 47 procent år 2000 för att åter stiga något. Under regeringarna Reinfeldt har skattekvoten sjunkit ytterligare till 43 procent. Övriga intäkter har stigit under den borgerliga regerings-perioden, det vill säga ränteinkomster och utdelningar från statliga företag.

– En slutsats är att det är svårt att se några tydliga ideologiska skillnader vad gäller den offentliga sektorns storlek. Däremot har de borgerliga regeringarna varit framgångsrika i att sänka inkomstskatterna. Men även Socialdemokraterna har sänkt inkomstskatterna, särskilt under perioden 1999-2005.

Verkar den socialistiska oppositionen ha agerat annorlunda gentemot skattesänkningarna, än vad borgerligheten gjorde mot höjningarna under 1900-talet?

– Egentligen har de inte det. De har – med undantag för Vänsterpartiet – successivt accepterat de så kallade jobbskatteavdragen. Det understryker vad statsvetaren Richard Rose har sagt: tröghet är en mycket stark kraft i vardagens politik. Man accepterar oftast lejonparten av vad en tidigare regering gjort, och vad en ny regering och riksdagsmajoritet gör är att justera budget och politik ”åt sitt håll”, alltså på marginalen. Så går det till i de flesta parlamentariska demokratier.

Publiceringsdatum: 2015-05-27
Artikeln publicerad i Neo #2 – 2015

Lämna en kommentar