Recension: Francis Fukuyama

Efter historien, medelklassen?

Pessimistiskt om teknik och ekonomi.

av Harald Sandberg

Den amerikanske akademikern och författaren Francis Fukuyama är mest känd för sin tes om historiens slut, ursprungligen presenterad i tidskriften The National Interest 1989. Kärnan i hans tes var att den liberala kapitalistiska demokratin med kommunismens kollaps hade visat sig överlägsen alla konkurrerande ideologier och att den historiska utvecklingen i den bemärkelsen var slut.

Fukuyama återkommer nu till sitt tema i tidskriften Foreign Affairs. Han håller fast vid sin syn på den liberala demokratins globala legitimitet. Den arabiska våren har visat att arabvärldens allmänhet kan mobiliseras mot diktatur på samma sätt som den i Sydeuropa eller Latinamerika. Samtidigt framstår dagens Fukuyama som pessimist. Vad skapar då en mörkare framtidssyn? Hans svar är den teknologiska och ekonomiska utvecklingen.

Tänkare sedan Aristoteles har pekat på att fungerande folkstyre bygger på en stark och samhällsbärande medelklass och två samtida utvecklingslinjer oroar Fukuyama. Den teknologiska utvecklingen underminerar ekonomins jobbskapande effekter. Lägre transport- och kommunikationskostnader har fört in hundratals miljoner människor från de tidigare utvecklingsländerna i den globala arbetskraften. Det betyder att den demokratibärande västliga medelklassens arbeten exporteras till miljöer med lägre lönekostnader.

Lika uppenbart är det för Fukuyama att utvecklingen leder till ökade välståndsklyftor och en underminerad medelklass. Fukuyama påpekar att vinsterna av den teknologiska utvecklingen fördelas mycket ojämnt. 1974 tog den översta procentenheten av de amerikanska familjerna hem nio procent av BNP. 2007 hade den siffran vuxit till 23,5 procent.

Den amerikanska utvecklingen doldes länge under en fastighetsbubbla som skapats av subsidier på huslånen. I Europa har en visionslös vänster försökt upprätthålla så mycket som möjligt av statliga transfereringar genom pensioner, vård, skola och omsorg. Båda modellerna står enligt Fukuyama vid vägs ände.

Kina är för Fukuyama den viktigaste utmaningen mot den liberala demokratin, men han menar att dess tvåtusenåriga konfucianska tradition är kulturellt specifik och knappast kan kopieras. Snabb tillväxt är inte evig och han menar att det är osannolikt att en växande kinesisk medelklass kommer att fungera på annat sätt än medelklassen i andra kulturer.

Fukuyama söker svar på demokratins utmaningar utanför den traditionella vänster-högerskalan, men han kommer inte längre än till lite planekonomi och protektionism. Han saknar det tillväxtperspektiv som utplånat så mycket fattigdom under det senaste halvseklet. Ett demokratiskt Indien har i dag en medelklass på en kvarts miljard människor och stora delar av Afrika visar fräckt nog upp ett minskande biståndsberoende.

Och han besvarar egentligen inte sin egen fråga. Hur ska det västerländska liberala och demokratiska samhällskontraktet hantera en fortsatt teknologisk utveckling och globalisering om bara en minoritet i västerländska samhällen kan nå medelklasstandard? Det gör den inte mindre aktuell.

Artikeln publicerad i Neo #4 - 2012

Lämna en kommentar