Drömmen var möjlig

av Hanna Maria Björklund

Första gången jag insåg att jag nog inte riktigt fungerade som alla andra var när min desperata lärare på lågstadiet försökte få mig att se skillnad på vägg och väg när vi pratade dubbelteckning. Jag var ju en duktig elev annars så hon begrep inte varför jag var så värdelös på att stava.

”Hör du inte, det är helt olika ord! Väägg och Väägg”. Jag satt där och grinade för det lät exakt samma för mig och jag kunde inte för mitt liv höra någon skillnad.

Jag arbetar med forskning, skrivande och kommunikation. Och jag har dyslexi. En märklig kombination, lite som att ge sig sjutton på att bli målare som färgblind. Men för mig fanns inga andra alternativ vad gäller yrkesval. Att skriva, uttrycka mig, undersöka och påverka är vad jag vill göra med mitt liv, och då fick det bli så, handikapp eller ej.

Är man dyslektiker som ändå vill läsa och skriva mycket i sitt arbete finns det bara en lösning, öva. Jag tvingas lära mig alla ord som enskilda helheter. Varje unik stavning, varje unik böjning. Varje enskilt ord ser jag som en bild som måste memoreras för att få stavningen rätt och veta vilka tecken som ingår.

Att den som har dyslexi ändå kan arbeta med text och skrivande är mycket tack vare modern teknik och hjälpmedel. Till och med e-postklienter har inbyggda rättstavningsprogram i dag. Men givetvis kräver det mer arbete, mer övning, mer läsande än för den som inte lider av samma problematik.

För mig var det viktigaste att drömmen var möjlig. Ingen särbehandling, inga enklare uppgifter eller sänkta krav. Men en ärlig chans. Ingen ska per definition vara utestängd från ett sammanhang, även om man har ett handikapp som på pappret gör det svårt att lyckas. Meritokratins grundprincip är att alla ska ha rätt att komma in och få slåss på samma villkor. Det har jag också fått göra och det kommer jag vara evigt tacksam för.

Artikeln publicerad i Neo #4 – 2013

Lämna en kommentar