Haiti

Dina pengar hjälpte dem inte

Ett år efter den förödande jordbävningen är Haiti fullt av hjälparbetare, biståndspengar – och nöd. Tonårsflickor prostituerar sig för att få matpengar och rasmassor ligger orörda, medan hjälporganisationerna skyller på varandra.

av Gunilla Kinn

Merline Louis och Claudian St Cyr, 15 och 19 år gamla. För ett år sedan gick de i skolan. Nu säljer de sina kroppar.

Merline Louis och Claudian St Cyr, 15 och 19 år gamla. För ett år sedan gick de i skolan. Nu säljer de sina kroppar.

– Männen får knulla oss för 20 dollar. Ibland struntar de i att betala, i stället slår de oss med ett cementblock eller något annat hårt. Det händer ofta att vi blir slagna på gatan.

Daphney Charlot, Merline Louis och Claudia St Cyr berättar i munnen på varandra om sina liv, men deras blickar är trötta och tomma.

Strömmen av ord tolkas till engelska av Carlos Jean Charles – en konstnär och aktivist som gör allt för att utländska medier ska uppmärksamma misären i Haitis huvudstad Port-au-Princes tältläger. Gunilla Kinn Haiti Dina pengar hjälpte dem inte Neo nr 1 2011 fakta1

De här tjejernas tillvaro förändrades i grunden den 12 januari i fjol, efter en halv minuts jordbävning.

– Marken började skaka när jag var i skolan. Snart hade skolbyggnaden rasat ihop. Jag sprang hem, och när jag kom dit var hela vårt hus förstört. Ingen i min familj hade överlevt, säger 15-åriga Merline Louis.

– Den 14 januari började jag sälja sex, säger Claudia St Cyr som är 19 år.

– Jag var hungrig, behövde mat och hade inget val.

Ingen av tjejerna har någon nära familjemedlem i livet, men Merlines 24-åriga kusin Valérie bor med dem. Blott ett par dagar efter jordbävningen tvingades de alla fyra till prostitution.

– Vi levde så normala liv förr, suckar Daphney Charlot, 14.

– Vi bodde med våra familjer i vanliga hus, gick i skolan och hade regelbundna tider. Nu är ingenting normalt.

20 haitiska dollar, som de i bästa fall får från en kund, motsvarar lika många svenska kronor. Det räcker till ett mål mat, inte så mycket mer.

Min chaufför har berättat att han flera gånger sett FN-soldater plocka upp prostituerade och en FN-källa bekräftar att det pågår interna utredningar om sexuella kontakter med vuxna haitiskor (strikt förbjudet under alla förhållanden, enligt FN:s regler). Men de fyra tjejerna hävdar att de uteslutande haft haitiska män som kunder.

De bor i ett minimalt tält som de fått av amerikanska volontärer. Där inne finns bara en tunn madrass, en resväska och ett hängande fack med lite kläder att dela på.

Ändå är bostaden ett lyft jämfört med ett brädlappsskjul som de delade i tio månader innan de fick tältet. De visar det nyss övergivna skjulet, en eländig bostad med stenigt golv.

Rundvisningen fortsätter. Allt blir obönhörligt konkret: ”Därborta plockar männen upp oss”, ”där köper vi mat när vi har pengar”, ”här är tältet där vi bor”. Jag ger dem några slantar, så att de ska få slippa arbeta åtminstone en natt.

– Fram till jordbävningen gick jag en vårdutbildning, säger Claudia.

– Jag hade ett år kvar till examen, sedan hade jag tänkt läsa till sjuksköterska. Men jag klarar inte kursavgiften, cirka 50 amerikanska dollar per termin, på egen hand.

De yngre tjejerna vill bli läkare, för att hjälpa människor (så svarar nästan alla unga jag har mött i utvecklingsländer om sina framtidsdrömmar).

Omedelbart efter jordbävningen blev hela Champs de Mars, parken intill det kollapsade presidentpalatset, ett enda stort tältläger – ökänt för de orosmakare och brottslingar som håller till i området.

Carlos Jean Charles snor runt bland tälten och erbjuder sig att ordna fram fler tjejer som säljer sina kroppar. Men prostitution är även här en föraktad syssla; inte alla vill berätta. Han tycker att jag ska ordna soppkök, för att få lägerföräldrarna att tala om hur de tvingas låta småbarn utföra sexuella tjänster. Det vore en riskabel journalistisk strategi, även om det för all del skulle locka fram berättelser.Gunilla Kinn Haiti Dina pengar hjälpte dem inte Neo nr 1 2011 fakta2

Han visar också var det finns kolerasjuka att skriva om, och pekar ut en smittad vattenkälla. Vi vandrar runt i en trång labyrint av skjul, tält och presenningar. Här finns gott om exempel på entreprenörskap, men många lägerinvånare är uppenbart rejält frustrerade. I ögonvrån ser jag två systrar gräla om en mobiltelefonladdare, med nerverna på ytan.

Jag får träffa så många – allt från haschrökande pundare till en grupp kvinnor som lagat en enorm getgryta att sälja matportioner från. Det känns som om jag vandrar i ett surrealistiskt misär-Disneyland för reportrar, storymässigt oslagbart beläget med presidentpalatset som kuliss. Men jag inser snabbt att jag är medieskadad – och att det helt enkelt känts obehagligt att inse att de här människornas liv är på riktigt.

– Haitierna bryr sig inte om varandra, och biståndsorganisationerna bryr sig inte heller om oss. Deras personal kommer bara till landet för att tjäna pengar. Här i lägret syns de aldrig till, säger Carlos bittert.

– Efter ett år här känns allt hopplöst. Absolut ingenting har hänt. Visst skulle vi kunna ta oss till något av tältlägren utanför staden, men situationen skulle inte vara ett dugg bättre. Port-au-Prince har blivit befolkat av zombier – och tjejernas situation lär vara exakt densamma när du kommer hit igen.

Under året har det rapporterats om hur barn och unga far illa i Haiti, att småbarn sålts av desperata föräldrar för adoption, att minderåriga prostituerar sig för att kunna äta sig mätta – bara några av många tecken på hur dysfunktionellt det haitiska samhället är.

– Barnprostitution förekommer säkert. Men vi har inte kunnat bekräfta det officiellt. Det går rykten hela tiden – fast när vi försöker utreda dem visar det sig ofta att det är just rykten, säger Fredrik Bjerkeborn som är biträdande chef för den polisiära delen av FN-styrkan Minustah.

Han säger själv att han låter ”krass och cynisk”, men står för att han anser att mediernas och de ideella organisationernas rapporter ofta är överdrivna.

– Vi upplever ett tryck från omvärlden, säger Fredrik Bjerkeborn.

– Det kommer från det stora antal länder som bidrar med pengar och personal, från FN:s huvudkontor i New York som förväntar sig resultat, från medier, från ambassader som frågar vad vi gör åt alla våldtäkter … Men säkerheten har förbättrats det senaste halvåret. Åtminstone i de läger där Minustah finns.

Bland biståndsorganisationerna anses Minustah dock förminska problemen. Och Carlos Jean Charles hävdar att han känner till tioåringar som tvingas sälja sexuella tjänster. Tonårstjejerna på Champs de Mars säger lite vresigt att de får konkurrens från yngre – men ingen jag frågar vet hur vanligt det är. Även Unicef, FN:s organ för barnfrågor, får lita till hörsägen.

Hur kommer det sig att det alls förekommer att barn säljer sex i ett Haiti fullt av biståndsorganisationer?

– Det är frågan vi alla brottas med. Men vi har tyvärr inte svaret, säger Unicefs Michelle Trombley, specialist på så kallat könsrelaterat våld och stationerad i Port-au-Prince sedan i våras.

Såvitt hon känner till finns knappt organiserad prostitution med minderåriga i Haiti, likt den på bordellerna i Sydostasien. Enligt Trombley är de som säljer sex på gatan mellan 17 och 25 år.

– Vi vet att det förekommer att tjejer som bara är 13 år, fast oftare ett par år äldre, blir ”tillfälliga fruar”. De flyttar in hos en man som kräver sexuella tjänster mot mat och uppehälle. Men detta är mest anekdotisk information.

Våld och prostitution är inget nytt i Haiti. En mängd anledningar gör att det är svårt att veta hur omfattande problemen är, och vilken inverkan jordbävningen har haft.

– Vi såg inte unga tjejer som utnyttjades sexuellt så länge de bodde djupt inne i slummen. Men de har blivit mer synliga nu, samtidigt som hela samhället fått en väldig massa problem på halsen, säger Michelle Trombley.

– Att göra en kvantitativ studie är väldigt svårt. Man kan inte bara gå in i lägren och ställa frågor, det måste göras på ett etiskt och genomtänkt sätt. Folk som bor där är traumatiserade som det är. Vilka resurser vi än skulle ha vore det nog omöjligt att riktigt slå fast vad som händer.

Unicef är involverat i en rad program och projekt, som att skapa särskilda områden där barn och unga ska känna sig trygga, att kontrollera gränsen mot Dominikanska republiken för att hindra trafficking och att förebygga våld genom samtalsgrupper.

Michelle Trombley betonar att det förvisso behövs fler fältstudier, men att det viktigaste är mer förebyggande arbete.

– Oavsett omfattningen vet vi ju att alla riskfaktorer för att barn och unga ska hamna i prostitution eller andra utsatta situationer finns på Haiti.

Unicef samarbetar med en rad haitiska kvinnoorganisationer. Men även de decimerades kraftigt av jordbävningen.

– Situationen på Haiti har varit helt överväldigande för alla, det är så oerhört många som drabbats. I höstas kändes det som att vi hade kommit ikapp lite med den humanitära situationen, och att det var dags att ta itu med den långsiktiga återhämtningen. Men då kom flera orkaner. Sedan bröt koleraepidemin ut, därefter politiska oroligheter i samband med valen. Månader av arbete gick förlorade.

– Det här lär fortsätta i decennier. Det finns tyvärr ingen snabb lösning. Att ändra beteenden, som vid misshandel i frustrerade familjer, tar åratal. Men i år hoppas vi börja jobba konkret med att hjälpa unga tjejer ur prostitution.

barn och ungdomar som förlorar sitt skyddsnät är alltid sårbara i fattiga länder. På Haiti hände det rekordmånga, samtidigt som stat, samhälle och infrastruktur kollapsade.

– Det är oerhört svårt att jobba på Haiti, det sade alla hjälporganisationer även före jordbävningen. Allt som vi kan ta för givet i länder med fungerande statsapparater fungerar dåligt, säger Mari Mörth, som är chef för den humanitära sektionen på Rädda Barnen och har lång fälterfarenhet av barns utsatthet efter krig och naturkatastrofer.

Hon betonar att barn och ungdomar som drabbas av övergrepp ändå kan få ett gott liv, men anser att barns rättigheter ofta försummas i humanitära katastrofsituationer.

– Investeringar som görs för barns psykosociala hälsa betalar tillbaka sig mångdubbelt. Barn orkar – men de behöver trygghet, stöd och omsorg, helst av omgivande vuxna som föräldrar, kusiner, grannar och lärare. Tyvärr får barnfrågor sällan tillräcklig del av resurserna i katastrofinsatser.

En ständigt återkommande berättelse om Haiti är hur pengar bara försvinner, i korruption och andra svarta hål. Det – och det finansiella läget i världen – har gjort givarländerna ovilliga att donera pengar. I höstas hade endast tio procent av de fem miljarder dollar som utlovades på FN:s givarkonferens för Haiti i New York ett halvår tidigare faktiskt skickats in (endast Brasilien höll sitt löfte).

Så trots den massiva välvilja som visats Haiti kom givartröttheten tidigt, och delvis på goda grunder. Att Haitis regering fungerat undermåligt, samtidigt som Minustah och de andra internationella organisationerna på plats inte vill eller kan ta över dess ansvar, har bidragit – och alla skyller nu på alla, när de ska förklara varför återuppbyggnaden i de drabbade områdena knappt har kommit igång. Drygt en miljon människor bor fortfarande i tillfälliga bostäder.

Oklara ägarförhållanden för tomter, och de logistiska problemen med att röja i och transportera bort rasmassorna, är flaskhalsarna. Men organisationerna sysslar ännu med humanitärt arbete, och balansgången mellan kort- och långsiktigt hjälparbete är känslig. Ju mer som erbjuds i lägren, desto fler söker sig dit.

Vad som saknas är investeringar och arbetstillfällen, så att haitierna får en möjlighet att själva försörja sig – eller studera. De unga tjejerna på Champs de Mars drömmer om att återfå en känsla av normalitet – och att kunna börja i skolan igen.

– Glöm oss inte! säger Claudia St Cyr och tittar mig stint i ögonen.

– Snälla, glöm oss inte.

Artikeln publicerad i Neo #1 – 2011

Lämna en kommentar