Det första EP-valet
av Andreas Ericson

En ung Tommy Waidelich jagade kryss i det första svenska Europaparlamentsvalet 1995.
Foto: Jan Söderström
Supervalåret 2014 inleds med val till Europaparlamentet. För svensk del är det det femte i ordningen. Valrörelserna brukar präglas av letargi, själva valen av trötthet och efterspelet av butterhet. Minns ni första gången?
Yran efter EU-inträdet den 1 januari 1995 kom snabbt av sig och det var en stukad nation som skulle gå till sitt första Europaparlamentsval i september samma år. Den nya socialdemokratiska regeringen hade rivstartat med en hård sanering av statsfinanserna, VM-hjältarna från 1994 hade misslyckats i kvalspelet till EM och Ingvar Carlsson hade precis förklarat att han skulle avgå. Kampanjen gick i gråhetens tecken och nationen var mer intresserad av att protestera mot franska kärnvapenprov och osolidariska sätt att sälja Bingolotter än att tänka på europeisk politik. Trots att Expressen lät sin legendariske politikmurvel Pelle Wendel få en egen spalt för oroliga väljarfrågor (”Det står i Expressen att det finns knarkliberaler i Miljöpartiet. Vad heter de?”), förblev intresset lågt.
Den interna splittringen fick flera partier att ställa upp med flera listor, en för tidigare Ja-sägare och en för Nej-sägare. De renodlade nej-partierna Miljöpartiet och Vänsterpartiet samlade nästan en tredjedel av väljarkåren och Socialdemokraterna gjorde ett kanondåligt val. Detta trots att de i stort uppslagna annonser vädjat till sina sympatisörer att rösta med argumentet ”på söndag går hundratusentals moderater till valurnorna”. Även moderaternas argument framstår i efterhand som dunkla, det bästa skälet till en högerröst uppgavs vara att ”Socialdemokraterna inte ville bekänna färg” i frågor som ”kriget i Bosnien” och ”renare luft och vatten”.
Så trots en intensiv kampanj svek väljarna. ”Soffliggarna blev de enda vinnarna” som Expressen konstaterade dagen efter. Inte heller komet-partiet ”Sarajevolistan” var i närheten av en plats.
Kändisarna som mobiliserades för att skapa lite valyra gjorde inte saken bättre. Bert Karlsson kallade valet ”rena skämtet” (och sitt eget gamla parti Ny Demokrati för ”rena snurren”), krögaren Erik Videgård förklarade att ”jag skiter i EU” (eftersom ”dom” gjort så att han inte fick sälja sitt vin) och ungdomsprofilen Peter Siepen förklarade kryptiskt att ”alla är skojare tills motsatsen är bevisad”. Bara avdankade folkpartiledaren Gunnar Helén var entusiastisk och berättade att han ”röstat med kryss. Det var riktigt trevligt.”
Bland de tappra som jagade kryss fanns en ung Tommy Waidelich, senare ekonomisk talesman under Håkan Juholt.