Essä:

Det eviga samtalet

Eyvind Johnsons romancykler Romanen om Olof och Krilon skulle med nutida redaktörsögon betraktas som långsamma och utdragna. Men de är väl värda att återupptäcka. Genom dem lär vi oss att föra ett samtal som måste bevaras – och förnyas – för att vi ska orka baxa världen vidare.

av Torbjörn Elensky

Eyvind Johnson har aldrig blivit förlåten sitt kompromisslösa ställningstagande mot både nationalsocialism och kommunism. Foto: Lennart Nilsson / TT

Eyvind Johnson har aldrig blivit förlåten sitt kompromisslösa ställningstagande mot både nationalsocialism och kommunism.
Foto: Lennart Nilsson / TT

Alla viktiga frågor bör kunna avgöras genom kloka mänskors samtal, sa Krilon då. Krigens orsak är kanske, att en del mänskor aldrig velat lära sig eller fått tillfälle att lära sig samtala, sa Krilon också. Det låg sanning i det, kände Hovall starkt nu. Att samtala fram en ny värld, det var metoden.

Under det andra världskriget befann sig Sverige i en prekär situation. Vårt grannland Finland var i krig i flera omgångar, och Danmark och Norge ockuperades av Nazityskland. Sverige hukade, försökte hålla sig väl med alla och undgå att dras in i kriget. Ett fåtal personer i landet vågade och kunde öppet ta avstånd från krypandet för nazisterna och den svenska politiken av undfallenhet inför hotet. Karl Gerhard, Torgny Segerstedt och Amelie Posse tillhör de mest kända, liksom författare som Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson. De som stod på sig under de åren förtjänar all beundran och beröm. I efterhand är det svårt att tänka sig, men det fanns faktiskt dödslistor över kända antinazister, liksom över svenska judar, som upprättades av svenska nazister så att de lätt skulle kunna knipa dem om de skulle ockupera landet också. Vi hade turen att aldrig få veta vem som skulle ha blivit vår Quisling, men det fanns aldrig någon garanti för att just vi skulle klara oss undan kriget.

Efter kriget tog det inte många år innan det kalla kriget var ett faktum. Järnridån delade Europa, och det som verkat som en befrielse blev i de östra och centrala delarna av kontinenten till ett nytt förtryck. Även nu kan Sverige sägas ha varit hotat, om så bara av närheten till de kommunistiska diktaturerna, och så småningom också med det i omgångar tilltagande hotet om nytt krig, atomkriget, som tack och lov aldrig bröt ut. Få intellektuella tog vid denna tid avstånd från det nya förtrycket. Sovjet sågs som befriare, då de besegrat nazisterna, och deras egna brott mot de mänskliga rättigheterna nedtonades, eller skylldes på att de tvingats till dem av en fientlig omvärld, en omvärld som efter hand allt mer utkristalliserade sig till att främst utgöras av USA och NATO. Somliga framstående intellektuella valde den sovjetiska sidan i konflikten, flera valde att fortsätta den strikta neutraliteten i den intellektuella version som kallades Tredje ståndpunkten, och som i princip gick ut på att USA och Sovjet, öst och väst, kommunism och kapitalism var lika goda kålsupare (fast Sovjet ändå lite, lite bättre …).

En av de få som öppet och klart tog avstånd från det sovjetiska förtrycket var Eyvind Johnson. Redan 1951, då Josef Stalin ännu var vid liv, och samtidigt som den sovjetiska makten över Centraleuropa konsoliderades och Finland finlandiserades i skugga av det väldiga imperiet, höll han ett vårtal till Uppsalas studenter, som blivit mycket berömt. I det talar han om vikten av solidaritet med ”våra europeiska landsmän”, och han konstaterar att det verkliga förtrycket i samtidens Europa var det sovjetiska, medan det, med alla dess fel och brister, var den amerikanska makten som garanterade vår frihet. Särskilt riktade han i sitt tal udden mot de intellektuella som skenbarligen inte tog ställning, och kallar dem öppet för medlöpare, och därmed för potentiella quislingar:

Så finns en tredje kategori intellektuella: de som inte tar klar ställning.

Oftast kallar de sig fredsvänner. De kritiserar starkt USA och Storbritannien. De talar om negerlynchningarna — med rätta! — men sällan eller aldrig om de östliga koncentrationslägren och folkdomstolarnas avrättningsverksamhet. De vänder sig mot Atlantpakten, som de anser hota Ryssland, men inte mot de starka östliga och asiatiska allianser, som möjligen kan hota Europa. De yttrar sig med nästan kinesiska ord om Koreakriget och talar med nästan ryska uttryck om den fascistiska anglo-amerikanska rustningskapitalistiska reaktionen och den dollarköpta demokratin, som i sitt enorma profitbegär har överfallit och ödelägger Nordkorea. De talar om hur välordnat lyckligt och fredskärt allt är i Sovjetunionen, som de ibland har besökt som hedrade gäster, ibland bara beundrat på avstånd. De deltar i och yttrar sig frimodigt på så kallade fredskongresser, skriver på stockholmsappeller och talar om hur den amerikanska — aldrig den ryska — atombomben hotar att förgöra kvinnor och barn. Slutligen skäller de lite på USA och England — men de tar inte ställning, de är neutrala fredsvänner.

De andras ståndpunkt är ju klar: antingen Västerlandet med dess möjligheter att bygga en någorlunda hygglig värld — eller Sovjet med dess tydligt imperialistiska syften. Bilden av de neutrala medlöparna är annorlunda. De tar inget personligt ansvar. De är inte ledare och vägvisare utan snarare offer: segrar det som de oklart sympatiserar med blir de ju offrade – de duger inte i det system de medvetet eller omedvetet vill hjälpa till seger.

Detta har han ännu inte blivit förlåten. Tredjeståndpunktarna var fler, mera inflytelserika, och deras inställning är tyvärr än i dag i hög grad den dominerande i Sverige. En av hans hårdaste kritiker i samtiden var Karl Vennberg, som ironiskt nog själv varit nazisympatisör långt in på 40-talet, men som nu övergått till att vara en tredjeståndpunktare. Enligt honom var Eyvind Johnsons tal som en spark med en SA-stövel, vilket är grovt och förolämpande förtal, av en författare och intellektuell som så konsekvent tagit ställning mot nazismen och för frihet, upplysning och människans värdighet som Eyvind Johnson.

Torbjörn Elensky essä Eyvind Johnson Neo nr 2 2014

Eyvind Johnson är en av våra största 1900-talsförfattare. Den fattige arbetarpojken som blev kosmopolit, akademiledamot och Nobelpristagare. Det vore att platta till ett stort författarskap att göra honom till något slags politisk representant, för det är hans verk alldeles för rikt och mångbottnat. Samtidigt går det inte att komma ifrån att han under hela sin bana, samtidigt som han fördjupade sig i den klassiska litteraturen och skrev avancerat komponerade romaner, också var djupt politiskt engagerad, alltifrån ungdomens tid som aktiv ungsocialist och syndikalist till den medelålders och äldre författarens liberala humanism och värnande av de klassiska upplysningsidealen.

Nu är ju ”upplysningsideal” ett begrepp som på senare år gärna reduceras till slagträ i en politisk debatt mellan personer som inte riktigt tycks ha klart för sig hur mångskiftande den historiska upplysningen var, eller för den delen hur splittrat arvet efter densamma senare blev. Vänstern, i vid mening, liksom liberalismen, var viktiga arvtagare till centrala upplysningstankar om individuell frihet, rationell samhällssyn, tron på universella värden och liknande, medan konservativa och nationalistiska rörelser snarare kan sägas förvalta ett arv som länge var riktat mot upplysningen. Samtidigt går det inte att i dag dela upp så tydligt vilka som står för upplysning och vilka som är dess fiender. Liberal upplysningstro hamnar numera gärna i en urvattnad uppfattning om att förnuft och frihet alltid ger de bästa resultaten om allt bara släpps tillräckligt fritt, medan vänsterns upplysningsideal överbetonar den rationella samhällsplaneringens möjligheter att förbättra livet. Numera har delar av liberalismen gått så långt att den är närmast nihilistisk, medan vänsterns förståelse för nationella befrielserörelser gör att den hamnat i en kluven position, där i princip konservativa, för att inte säga reaktionära, grupperingar utanför västvärlden, som vårdar lokala kulturarv och traditioner, hyllas, medan motsvarande rörelser här i Väst fördöms.

Kanske kan vi ha nytta av att återvända till Eyvind Johnsons författarskap för att skaffa oss en förnyad känsla för vad upplysningen kan betyda i vår samtid? Och hur ett samhällsengagemang som oftast, men inte nödvändigtvis, kan vara politiskt, kan se ut också bortom dagsaktuella intressen och de mer eller mindre splittrade och motsägelsefulla 1800-talsideologier som ännu dominerar det offentliga såväl som de privata samtalen om samhället. Jag kommer här att koncentrera mig på hans två till sin omfattning största verk, Romanen om Olof, i vilken han i fyra böcker skildrar en norrländsk uppväxt som är snarlik hans egen, samt Krilon, i tre delar, som verkligen är ett centralt verk i 1900-talets svenska litteratur, både litterärt och ideologiskt. Båda romanerna har det gemensamt att de skildrar den svenska freden i krigets skugga. Romanen om Olof utspelar sig under det första världskriget, fast kriget bara når upp till de norrländska arbetarna som en svag återklang, och kanske egentligen mest som något positivt, då det driver på beställningarna av trä och järn, och gör det lätt för fattigt folk att få arbete. Krilon inte bara utspelar sig under, utan handlar verkligen om det andra världskriget, och hur detta återverkade på det svenska livet och mentaliteten. Det finns både likheter och skillnader mellan verken, men framför allt finns det en djup utvecklingslinje, där individens rätt att växa fritt, i samspel med andra människor, är det centrala. För denna individens växt understryks i Romanen om Olof den gemensamma kampen för rättvisor, som kan uppfattas som mera vänster, medan Krilon snarare poängterar en ganska borgerlig rätt till fritt samkväm mellan välbeställda herrar i medelåldern.

Torbjörn Elensky essä Eyvind Johnson Neo nr 2 2014 citat2Eyvind Johnson föddes i Boden, men hans familj kom ursprungligen från Blekinge. Pappan hade varit rallare, och tillhörde de många tusen som drog norröver då det var där det fanns arbetstillfällen och en ljusnande framtids fria vidder i dåtidens Sverige, ”möjligheternas drömland”, som det kallas i Romanen om Olof. Uppväxten var fattig. Redan i 14-årsåldern tvingades han börja ta tunga arbeten i träindustrin och i tonåren engagerade han sig politiskt. Det hade varit märkligt om inte en ung intelligent man, från så svåra förhållanden, insett vikten av att organisera sig och studera för att förbättra sina livsvillkor. Romanen om Olof är i hög grad skildringen av hans politiska och intellektuella uppvaknande, under intrycken av samhällets orättvisor och hur hänsynslöst de rika kunde utnyttja de fattiga för sin egen vinnings skull. Det fanns ingen möjlighet i dåtidens Sverige att tänka sig att en ensam barnarbetare i Norrland skulle kunna ta sig ur sin situation och förbättra sitt liv på egen hand. Samhället mäste ge medborgarna de grundförutsättningar som krävs för det, och de fanns inte då ännu. Åtta timmars arbetsdag var 1914 ännu en fjärran dröm. 14-åringen Olof fick gå tiotimmarspass, och nattpass, och hade inget särskilt skydd, mer än det som äldre kamrater av egen godhet kunde tänkas ge honom.

Romanens Olof, som ligger nära författaren själv i erfarenheter och tanke- och känsloliv, urlakas helt av de hårda och för honom meningslösa arbeten han tvingas utföra för att överleva. ”Livet var en mur man krafsade mot med kraftlösa fingrar: om man inte kom över den fick man stänga in sig i sin dröm (om vad?).” Några av de vackraste och mest hoppfulla passagerna i romanen skildrar den unge Olofs läsande, hur han upptäcker skönlitteraturen och hur den får honom att utvecklas både intellektuellt och känslomässigt genom att ge honom erfarenheter och referenser som han annars aldrig skulle ha kunnat få i sin utsatta position. Läsningen blir en flykt, där västernböcker, dåtidens bestsellers, blandas med Nietzsche och antika klassiker. Högt och lågt om vartannat, drivet av lust och nyfikenhet, på just det sätt som jag själv tycker ger den mest fruktbara läsupplevelsen.

Samtidigt som Olof i romanen reagerar mot orättvisorna och det extremt hårda liv han själv vid alldeles för ung ålder tvingades ut i, visar Eyvind Johnson redan här också fram en smått ironisk ambivalens inför samhällsomstörtandet. Romanen om Olof gavs ut i mitten av 30-talet, och utspelar sig under första världskriget, under åren strax innan han själv blev organiserad syndikalist, och det är med den drygt 30-årige författarens mognad han refererar tankeströmmarna i den tonårige Olofs inre monologer. Då han exempelvis drömmer om revolutionen, som ska störta det gamla samhället och skapa rättvisa åt alla, och han funderar över vilka som måste dödas. Inga häruppe, tänker han, de är ändå gott folk innerst inne, även de flesta förmännen och patronerna. Men längre söderut, i Stockholm, där fanns säkert en del som måste avrättas för revolutionens skull. I romanen refereras också hur en del av de äldre arbetarna tycker att deras rätt att jobba hur mycket de vill är viktigare än de rättigheter fackföreningsrepresentanterna vill kräva för dem. En frihet som förvisso framstår som grymt ironisk för den unge Olof, som inte har något annat val än att foga sig i tiotimmarspassen. De uttrycker också en skepsis, som i olika former levt vidare in i vår tid, mot agitatorer som vill göra sig karriär och få makt genom att klättra upp på folkets axlar. Det är en misstänksamhet mot hur motståndet mot gamla hierarkier tenderar att skapa nya. Den delades säkert också av såväl ungsocialisten och syndikalisten som den senare liberale Eyvind Johnson själv, även om han också ansåg det vara viktigt att vi alla deltar och i någon form organiserar oss, vare sig det är via fackförbundens kamp för grundläggande rättigheter på 10-talet, eller i samtalsklubbar som den Krilon startar.

Olof är en av de finaste gestalterna i svenskt 1900-tal, så ensam, så utsatt, och samtidigt som ett stort iakttagande öga, genom vars reflektioner ett helt samhälle, i en så relativt nyligen förfluten tid, framträder för oss läsare. En av de centrala insikterna som drabbar den uppväxande Olof i boken är att bara han är han, att han måste leva sitt eget liv, att han är en individ med ett alldeles unikt enskilt värde. Redan här utkristalliseras Eyvind Johnsons syn på människan och politiken, individens okränkbara värde, och den upplevelsen är det som vaccinerar honom mot att falla för de totalitära lärornas locktoner. Att det skulle vara rätt att offra si och så många, en handfull, tusentals eller miljoner, för möjligheten att därefter upprätta ett jordiskt paradis, nej, den typen av ideologi går inte ihop med hans humanistiska individualism. Samtidigt ser han inte sig själv som någon isolerad, atomär varelse, utan han ser sin plats i de sociala sammanhangen och de historiska skeendena.

Torbjörn Elensky essä Eyvind Johnson Neo nr 2 2014 citat3

Fastighetsmäklaren Johannes Krilon, som är centralgestalt i Johnsons andra stora romansvit, är en man som utmärks av sin förmåga att se samtiden klart, en förmåga som gör att även han i hög grad framstår som en rätt ensam person. Olof är en människa som finner sig själv och utvecklas genom sin läsning, parad såklart med de materiella erfarenheter någon som är uppvuxen i fattigdom aldrig helt kan bortse ifrån. Krilon å sin sida är människa som, genom sin bekymmersfria tillvaro, kan koncentrera all sin kraft på att reflektera över tillståndet i världen, iaktta, vittna och föra samtal med sina vänner.

Om Romanen om Olof är en i grund och botten rätt realistisk uppväxtskildring, men en där huvudpersonens inre liv ger skildringen en särskild färgning, så är Krilon ett verk som skildrar en tid, och dess anda, på ett sätt som förstärker och förtydligar motsättningar och problemställningar genom en närmast allegorisk framställning, och ett persongalleri där flera gestalter snarare än levande romankaraktärer fungerar som symboliska karikatyrer. Romancykeln består av tre delar, Grupp Krilon, som gavs ut 1941, Krilons resa samt Krilon själv, publicerade 1942 respektive 1942, och i den skildras en samtalsgrupp, sammankallad av huvudpersonen Johannes Krilon, som träffas om söndagarna för att samtala om lärda och angelägna ämnen. De är alla medelålders, borgerliga män, med egenskaper som kompletterar varandra på ett sådant sätt att de med bara en liten ytterligare skruvning skulle kunna uppfattas som sagogestalter. Något som bidrar till den expressionistiska skruvningen av romanen är också deras namn, som förklaras i en passage mot slutet av första delen. Det är sällan frågan om några riktiga etymologier, utan förklaringarna anger snarare personernas funktioner i berättelsen.  Namnet ”Krilon”, till exempel, sägs ha kunnat skrivas både Krislån och Krislång, och har sitt ursprung i en fransk anfader, Jéhan de l’Isledoiseaux, som i början av 1200-talet torterades och fängslades, och som enligt legenden överlevde plågorna genom ett långt inre skrik: Håll ut!, och av det fått Cris longs, långa rop, som tillnamn: ”En som bär mänskornas tysta klagan inom sig och tiger med den egna, han förtjänar förvisso ett så ädelt namn.”

De stora skurkarna i boken är Gideon Staph (uttalas Stap) och Tage Jekau, som är ett slags allegoriska representanter för respektive Gestapo, nazisternas hemliga polis, och Tjekan, den sovjetiska säkerhetstjänsten som föregick KGB. I de första delarna av romancykeln samarbetar de, liksom Nazityskland och Sovjet i verkligheten samarbetade i Molotov-Ribbentroppakten och gemensamt inledde det andra världskriget genom att anfalla Polen från varsitt håll och dela landet mellan sig. I romanen dubbelprojiceras världshändelserna med en allegorisk kamp om den svenska fastighetsmarknaden. Staph och Jekau eftersträvar monopol, och gör allt i sin makt för att konkurrera ut alla andra, och främst Johannes Krilon själv, som de systematiskt förtalar och anklagar för att vara en suput, bedragare och horkarl. Det går så långt att samtalsgruppen splittras, vännerna vänder Krilon ryggen och ingår extremt ofördelaktiga bindande kontrakt med Staph. Inledningsvis tycks Staph och Jekau utbytbara, i en drömscen flyter de samman till en och samma person, men efterhand som kriget ute i världen förändras, då Tyskland anfaller Sovjet och demokratierna plötsligt finner sig allierade med Stalin, ändras också bilden av Jekau. Den blir aldrig riktigt positiv, snarare tonas den mer och mer ner, men vikten av att samarbeta med Jekau för att besegra Staphs Nya Villabolaget, innan det helt förstör marknaden för alla andra i branschen understryks.

Mest entydigt satirisk är skildringen av riksdagsmannen och tidningsredaktören Petrus Blarén, vars floskler parodierar den typ av till intet förpliktigande högtidstalande som vi kan höra än i dag, av politiker som sätter nödvändigheten framför ansvaret: inhumanitetens förnuftsargument, understödda med antydningar om att han vet saker som han inte kan avslöja, så att hans beslut i praktiken inte går att ifrågasätta. Den typen av politik är vi vana vid i Sverige, särskilt då det gäller de internationella relationerna, där verklighetens spel och de sköna orden sällan tycks ha överensstämt under åtminstone det senaste dryga halvseklet.

Det gemensamma för både den blajande riksdagsmannen, medlöparna och herrarna Staph och Jekau själva är hur de upprepat hänvisar till förnuftet och den historiska nödvändigheten. De avhänder sig själva ansvar genom att hänvisa till att utvecklingen nu är si och så, och därför måste de som stoppar nödvändigheten elimineras.

Återkommande hos Eyvind Johnson är kärleken till den klassiska antiken. Redan i romanen om Olof skildrar han hur den unge Olof hänförs av att läsa om Odysseus äventyr – dessa som Johnson själv skulle komma att göra en nydiktning av i hans kanske mest älskade roman, Strändernas svall, från 1946. En av de böcker som dyker upp i bägge dessa stora romancykler är Xenofons Anabasis. Skildringen av hur den grekiska legohären, omkring 10 000 man, av vilka bara drygt 6 000 skulle överleva, under ledning av Xenofon själv, återvänder till hemlandet från Persien, där de deltagit i det pågående kriget, är en av den västerländska litteraturens största klassiker, en av de första självbiografierna och en djupt mänsklig skildring av det vanvettiga kriget och dess efterspel. Mest känd och citerad är en scen då grekerna kommer fram till Svarta havet, och glädjestrålande rusar fram till det medan de ropar ”Thalatta! Thalatta!”, ”Havet! Havet!”, men den scen norrlänningen Eyvind återvänder till i båda dessa romaner är en skildring av hur grekerna upplever snön och kylan i Anatoliens inland, som var något främmande för dem, som de aldrig tidigare sett. Så skapas en tidstunnel från den ena romanen till den andra, rakt ner genom årtusendena och erfarenheterna möter varandra i skönlitteraturen och skapar något nytt gemensamt.

Redan i Romanen om Olof experimenterar Eyvind Johnson med skildringar som överskrider alla tidsgränser, och som på ett sätt som ännu känns högst modernt berättar historier på ett prismatiskt sätt, så att de utspelar sig över flera tidsåldrar och i olika miljöer, i en inre litterär verklighet som i sig själv nog egentligen är böckernas djupaste ärende: vi är alla del av ett och detsamma, i alla tider. I den andra delen av Krilontrilogin är en kinesisk målning central. Den föreställer kröningen av en kejsare, omgiven av sitt hov av mandariner, och den framställs som ett ideal av harmoni och förnuft. Om vi kunde ta Eyvind Johnson entydigt på orden att det klassiska Kina skulle vara ett politiskt ideal för samtiden eller framtiden, så skulle det vara ganska underligt. Men det är nog inte det som är hans ärende, utan det är egentligen den historiska Upplysningens idealiserade bild av det vist regerade Mittens rike som han vill framhäva. Idealet är kanske inte helt verkligt, men viktigt ändå som ideal. I en karnevalisk passage sitter möbelsnickaren Hovall, som ingår i Krilons samtalsgrupp, och till vilken denne gett målningen som en påminnelse om att en bättre värld är möjlig, på Stallmästaregården och dricker, då han lockas slå sig ner vid en vitskäggig gammal mans, Johannes Johannesson, bord, varefter scenbilden snabbt förändras till svenskt 1700-tal. Han har plötsligt knäbyxor, peruk och trekantig hatt, och han, den gamle mannen, och ytterligare en nyfunnen vän åker gemensamt till ett mystiskt museum i Hagaparken, där scenbilden ytterligare en gång förändras så att Hovall finner sig vara en av mandarinerna vid den kinesiske kejsarens kröning. Under kröningen för han ett filosofiskt samtal med kejsaren, där denne i stiliserat kinesisk form förklarar centrala begrepp, som kriget, friheten, kunskapen och upplysningen: ”Den som känner andra är kunnig. Den som känner sig själv är upplyst.” Dubbelprojiceringen av svenskt 1700-tal och Kina, det kinesiska sett genom Upplysningens lins, skapar ett särskilt tankedjup i skildringen, som väjer för den absoluta sanningen, men ändå med poetisk ironi framför ett ideal för den mänskliga samvaron, i det stora liksom det lilla.

Torbjörn Elensky essä Eyvind Johnson Neo nr 2 2014 citat4

Båda dessa romancykler, som är helt centrala i den svenska 1900-talslitteraturen, är omständliga och långdragna, på ett sätt som knappast någon redaktör i dag skulle ha godkänt. Men de är just därigenom också så väldigt rika. Romanen om Olof med dess fyra delar, där var och en har en utvikning i form av en sagoliknande berättelse i mitten, såväl som Krilon, där den svenska 1900-talshistorien rekapituleras genom en 90-sidig utvikning om Krilons nycklar, och alla de olika skrin och dörrar de går till, är både modernistiska och barocka. Särskilt Krilon är fascinerande, med sitt delvis indirekt, dubbelbottnade och allegoriska berättande, där det symboliska och det realistiska glider in i vartannat och vardagsskildringen av trivsamt borgerligt samkväm i det neutrala Sverige får nästan expressionistisk skruv av scener som med hallucinatoriskt skarp tydlighet visar på förtryckets sanna natur. Eftersom romanen skrevs mitt under brinnande krig kunde han inte alltid använda klarspråk, men på en del ställen är han ändå så tydlig att det är ett under att romanerna passerade den dåtida censuren. I ett otäckt, rakt berättat avsnitt i Krilons resa skildras tortyren i det ockuperade Norge, i rena vittneslitteraturen, som skulle kunnat tryckas som reportage. Mot slutet av Krilon själv, den sista delen i trilogin, förs ett kort samtal om utrotningen av judarna i Litauen:

– Har ni hört talas om hur de polska och lithauiska judarna utrotas?

– Är det svårt att höra? frågade Hovall.

– Ja. Jag har fått budskap om det, sade Krilon. Man kan bara stå ut med det i en kylig rapport.
170 000 av 220 000 dödades i Lithauen.

Ingen kan säga att den inget visste. Eyvind Johnson skrev detta flera år innan kriget tagit slut.

Efter det följer ett kort stycke, som är som en kommentar till just den roman vi läser. Det handlar om hur det går att göra dikt av verkligheten, hur det raka vittnesmålet inte alltid når fram, men hur den poetiska förtätningen kan göra det fasansfulla mera begripligt för oss. Detta är ju en diskussion som är högst aktuell ännu i våra dagar, då vi via medier, tidningar och Internet har världens fasor och lidanden mera tydliga för oss än vad de någonsin hade på 40-talet. Och vi reagerar knappt. Kriget i Syrien, massakrer i Sudan, terrorattacker, naturkatastrofer, väldiga olyckor som hotar hela landsändar i världen, allt har vi daglig tillgång till, och vi är mindre rörda i ryggen av det än någonsin. Hur skulle den diktare som ville väcka vårt engagemang skriva i dag? Eller filma? Hur ska någon kunna först välja ut det väsentligaste, för den åtminstone, och sedan skriva om det på ett sådant sätt att det når igenom det samtida bruset? Under andra världskriget gick det ännu, då var det också mera självklart att fokusera på grymheterna i närområdet, men i dag är vår uppmärksamhet så utspädd att Stalins cynism att en enskilds död är en tragedi, miljoners statistik, bara framstår som ett sakligt konstaterande.

Torbjörn Elensky essä Eyvind Johnson Neo nr 2 2014 citat5

Det finns mycket att hämta för vår tid i Eyvind Johnsons författarskap, och inte minst i dessa två mäktiga romancykler. Vikten av den individuella friheten, kunskapen som grund för mänsklig växt och samtalens avgörande betydelse för vårt demokratiska samhälle tillhör det mest självklara, kan tyckas. Men som det skildras, och hur hotet mot dessa ”självklarheter” framställs i hans romankonst är livsviktigt att reflektera över också i våra dagar, även om hoten inte är lika tydliga som den extrema fattigdomen för hundra år sedan, eller de nazistiska och kommunistiska diktaturerna under andra världskriget. Hur ska vi övervinna rasismen? Höger- och vänsterextremismens locktoner? De enkla förklaringarnas demagoger? Alla dem som kräver vårt förtroende utan att vilja ta verkligt ansvar inför oss? De som underminerar samtalens möjligheter med förtal och hatkampanjer? Ett bra första steg är att läsa Eyvind Johnson, och med honom fortsätta till klassikerna, Odysséen, Anabasis, Montaignes essäer, de stora filosoferna och författarna, för de har ännu väldigt mycket att ge, och det är värt att regelbundet återvända till dem för att påminna sig vad det egentligen är vi har här som är värt att bevara. Bevara och förnya, skulle jag kanske tillägga: all tradition som stoppas in i museimontrar dör.

Vi ska vara självkritiska, vi ska aldrig behöva vara rädda för att kritisera varandra öppet, och vi ska såklart kunna diskutera vårt eget samhällssystem på djupet. En kritik som framförts mot Eyvind Johnsons samtalsideal i Krilon är att det enbart tycks omfatta medelålders, borgerliga män. Det är viktigt att minnas att även Upplysningen huvudsakligen var en angelägenhet för den typen av män, vita därtill. Men principerna som utvecklades där har sedermera kunnat vidgas till att omfatta allt större delar av mänskligheten, och fler och fler röster är i dag närvarande i det ständigt pågående samtalet. Det gör att det ibland blir oöverskådligt, och det finns såklart problem med dem som försöker utnyttja öppenheten för sina egna intressens skull. Visst, perfekt blir det aldrig, men samtalsidealet är inte heller någon utopi, utan en metod, och en vars betydelse är lika stor i dag, då rasism, fanatism, religiös och annan intolerans kräver respekt, och intoleransen utnyttjar vår tolerans mot våra egna ideal. Det gör det viktigare än någonsin att vitalisera och vidga samtalet, tills det omfattar så många som möjligt. Höger eller vänster, liberaler, socialdemokrater eller konservativa, det viktigaste är att vi förenas av vår tro på det öppna samhället, det öppna samtalet och vår förmåga att förstå varandra och baxa världen vidare, mot något förhoppningsvis bättre, ett litet steg i taget. För, som Eyvind Johnson också säger i sitt vårtal från 1951:

Vi kan inte påstå att vår västliga värld är bra, inte ens vår egen lilla del, den nordiska som finns i den västerländska. Men vi vet att den är bättre än slav- och vasallrikenas värld, de olyckliga, överfallna, förrådda folkens fosterland. Vi bör nog vara kritiska mot oss själva och akta oss för skryt – men inte gå så långt i vår självkritik att vi tycker att vår värld inte är någonting att slåss för: då kan det hända att vi i vår blindhet godtar något som är mycket sämre.

Artikeln publicerad i Neo #2–2014

Lämna en kommentar


En kommentar

  1. Återkommande åsiktsregistrering i Sverige sedan Krilonböckernas 1940tal | Sjunne [ dot ] com says: 16 maj, 2014 kl. 17:43

    […] tryck- och yttrandefrihet i essän ”Friheten att vara mänska”. 2014 tryckte NEO en intressant essä av Torbjörn Elensky om Krilon och […]

    Svara