Katrine Kielos: Det enda könet

Det enda könet

Hämndlysten raljans över ekonomers självsäkerhet.

av Mattias Svensson

Många kan nog känna igen sig i Katrine Kielos hämndlystna raljans över ekonomers självsäkerhet. Själv minns jag med välbehag kvällen med den nymoderate ekonom som drygt framhävt sina egna kalkylers överlägsenhet. Ideologer som såg en moralisk poäng i att folk får behålla mer av sin inkomst hade han inget för. Rätt fakta var allt som behövdes för kloka beslut. Så frågade jag oskyldigt vilka ”fakta” han behövde för att sluta sig till att det var fel att sälja vapen till den kinesiska diktaturen, en då aktuell fråga. Plötsligt blev det haveri i räkneverket, den kalle teknokraten vägrade aggressivt att ge något svar, en ilska som tilltog med våra hånfulla skrattsalvor.

Poängen är att vi har hört den förut. Friedrich Hayek ägnade större delen av sin Nobelföreläsning 1974 åt att mana ekonomkåren till ödmjukhet inför vad som alls går att förutsäga. Ett problem med Katrine Kielos Det enda könet, är att hon aldrig kommer  längre.

Ibland närmar sig Kielos det intressanta. Men vi får aldrig veta vilka slutsatser hon drar av att hennes kritiska exempel mot den ekonomiske mannen är framtagna av ekonomer. Eller hur ekonomin skulle se ut om vi räknade kvinnors hushållsarbete, som hon pläderar väl för. Eller av analysen att det finns olika slags liberalism; en klassisk marknadsliberalism som vill lämna folk ifred, och en som vill stödja företag. Ligger inte den senare närmare svensk socialdemokrati än Milton Friedman?

En av bokens gåtor är vilka Kielos polemiserar mot. Nyliberalernas idealsamhälle är Qatar, vet hon att berätta, för de har förbjudit fackföreningar. Billig retorik som säkert roar den vänster som okritiskt håller med. Få andra lär känna igen sig. Det är synd. Hade Kielos ställt den giftigare frågan varför ett index för ekonomisk frihet inte inkluderar rätten att gå med i en fackförening, med resultatet att samhällen som Qatar rankas relativt högt, skulle hon varit relevant utanför den egna hejaklacken.

Nu stannar det vid kritik av ”den som tror att marknaden ensam löser alla problem.” Seriösare än så behandlar inte Kielos sina meningsmotståndare. De tror att alla problem löser sig av sig själva genom marknadens magi, att alla är rationella (och att varje aldrig så korkat beslut någon fattar är rationellt) och det tror de för att det är så enligt modellen de dyrkar som en religion. Sådan polemik tjatas sida upp och sida ner, inte sällan på ren tjackpundarprosa:

”Att man springer är ingen försäkran om att man inte springer i cirklar. Snabbare och snabbare. En enda dröm om fullständig separation. Världen tar slut på samma ställe som det började. Slår vilt omkring sig och skriker efter mer. Alla försöker komma åt dig. Det är därför du går upp på morgonen. Det är därför du betalar räkningarna och sparar kvittona. Förväntningar är bara instängd smärta. En tunn försäkran som släpper igenom mörkret. Om man vill åt honungen så dödar man inte alla bina. Marknaden bor i den mänskliga naturen. Och varje samhälle lider i nivå med sitt eget skitsnack.”

Kommen så långt (sid 259-260) har jag slutat undra om Det enda könet ska bjuda på något relevant och tänkvärt. Jag lider jag med.

Artikeln publicerad i Neo #4 - 2012

Lämna en kommentar